På fredag är det dags igen för kontrollbesök. Ett drygt år har gått sedan livet stannade upp efter cancerbeskedet. Egentligen har väl ingenting förändrats och samtidigt är allt förändrat. Det känns som jag börjat förstå vad som är betydelsefullt. Inte för att jag vill dö i förtid, tvärtom är min livslust större än någonsin, men jag är inte rädd för döden.
Jag stannade till på Skogskyrkogården på vägen hem idag. Det är en andaktsfull syn med gravljus som lyser upp i det annars så kompakta höstmörkret. Runt mig fanns 100 000 gravplatser. Om vi antar en snittålder på 50 år skulle alla begravda representera fem miljoner år av livserfarenheter. Det är en mäktig känsla att befinna sig mitt i den massiva mängden av levda liv.
En del av de begravda dog som spädbarn, andra efter att ha levt över hundra år. Mitt ibland dem stod jag med mina 44 år. En piss i Mississippi bland alla fem miljoner år, men inte för mig. Mina 44 år har varit betydelsefulla och frågan är om inte det senaste utvecklat mig allra mest. Och under det senaste året finns det dagar som varit lika lärorika som flera år. Och bland dessa lärorika dagar finns det stunder där livet fått en ny riktning.
Jag hade inte upplevt dessa stunder utan en tilltagande nyfikenhet att utforska livet. Tack vare den vågar jag trotsa den skam och rädsla som ofta hindrat mig att göra val jag nu gör. Ställa de frågor jag nu ställer. Prata om sårbarhet som jag nu gör.
På torsdag förmiddag är det dags igen. Precis som i alla mikrostunder som livet består av kan livet förändras där och då. Och det gör det ju faktiskt hela tiden, det gäller bara att bli medveten om det. Livet är en oändlig rad med vägskäl. Stanna upp lite då och då och se dig omkring.
En dag ligger jag kanske på Skogskyrkogården och bidrar till en mäktig upplevelse för en annan förbipasserande cyklist. Det ser jag fram emot, men det får gärna vänta ett tag, jag har lite mer att utforska först.
Dela inlägg