foto: Vitaly Shevchenko
Jag slås av hur lätt det är att prata om psykiskt lidande i termer av fel. Som att det vore något fel på den som söker upp exempelvis en terapeut eller skolkurator. Som att något uppstått i individen och behöver identifieras, kategoriseras och sedan fixas.
Det perspektivet är i sig inte fel. Jag har själv arbetat inom psykiatrin och vet vad rätt insatser kan betyda när någon befinner sig i ett tillstånd som är överväldigande. Diagnos, behandling och medicinering kan vara avgörande. Men det finns också en risk när det perspektivet blir det enda eller det alltför dominerande.
Bakom symtomen
Under tiden jag arbetade inom slutenvården på psykiatrin slog det mig att patienternas berättelser egentligen började i något annat än deras symtom. Bakom symtomen fanns livssituationer som blivit för svåra att hantera, i relationer som tagit slut, i långvarig ensamhet eller i krav som sakta pressat dem bortom det hållbara. Det händer något när den berättelsen får komma fram, utan att dömas.
Jag minns hur lätt det var att från utsidan avfärda vissa strategier som irrationella. Självskadebeteende, tillbakadragande, leva i fantasivärldar. Men när jag lyssnade närmare framträdde en annan bild. Inte av människor som var fel, utan av människor som använt det som funnits till hands när inget annat varit möjligt.
Det är svårt att inte bli ödmjuk inför det.
Förståelse av lidande
Det är där någonstans som en annan fråga börjar ta form. Vad händer med vår förståelse av lidande när vi allt snabbare rör oss från upplevelse till diagnos? När vi tolkar starka känslor som tecken på att något är fel, snarare än som reaktioner på något som händer i livet?
För en del av det jag mötte i psykiatrin var inte främst sjukdom i traditionell mening. Det var människor som saknat tillräckligt med stöd under för lång tid, som rasat igenom alla skyddsnät som funnits. Människor som inte fått möjlighet att vila, att vara sårbara, att bli mötta i det som varit svårt. Och till slut gick det inte längre.
Det betyder inte att deras lidande var “mindre” eller att de inte behövde vård. Tvärtom. Men det väcker en annan förståelse av vad det egentligen handlar om. Inte bara individer med problem eller som problem, utan människor i ett sammanhang och utan stöd. Det verkar behövas ett språk för vad som saknas, inte bara för vad som är ”fel”.
Hjälp mig, jag behöver hjälp
För något som också återkom, gång på gång, var inte bara smärtan i sig utan ensamheten i den. Att stå med något som blivit för stort utan att ha någon att dela det med. Eller att inte ens veta hur man ska börja.
Att be om stöd låter ofta enkelt. Men jag har själv upplevt att det kan vara något av det svåraste en människa kan göra. Det innebär att visa något ofärdigt, något som kanske känns skamligt eller obegripligt, och lägga det i någon annans händer utan att veta vad som kommer hända. Att erkänna att vi är beroende av en annan. Att kunna säga: ”Hjälp mig, jag behöver hjälp”.
Jag tror inte att det är en slump att så många av de människor jag mötte hade väntat länge med just det.
Det är inte alltid något som kan botas. Men det är något som kan förstås. Och ibland är det där, i den förståelsen, som något nytt kan börja. Inte som en snabb lösning, utan som en långsam process där en människa, steg för steg, får möjlighet att återta något av det som gått förlorat.
Framälska
Jag tänker att det är där ordet ”framälska” blir så passande.
För det handlar inte om att fixa en människa. Det handlar om att med tålamod och närvaro bidra till att något får växa fram igen. Att det som varit skört, för undantryckt eller för sårat, gradvis får utrymme. Det kräver tid. Och det kräver att vi står ut med att inte förenkla och reducera lidandet till ett problem med en lösning.
Men kanske är det också där vi kommer närmare vad det innebär att vara människa. Inte som något som alltid fungerar, utan som något som formas i relation till andra. Som ibland går sönder. Och som, med rätt stöd, också kan läka och utvecklas.
Dela inlägg