Skam som håller tillbaka

Jag tänker att vi ofta pratar om skam i relation till något som redan har hänt. Som en känsla, en reaktion, ett “fan vad pinsamt”. Men skam kan också ligga steget före och hålla oss tillbaka som en slags social beredskap.

Att läsa av rummet och hålla tillbaka

Tänk dig att du är i en grupp och får en impuls att säga något lite sårbart. Samtidigt märker du att någon tittar bort och någon annan är tyst. Du känner av en osäkerhet i rummet. Det är som att din radar är riktad mot omgivningen.

Något händer med det som var på väg ut från dig: impulser bromsas, ord filtreras, känslor tonas ner och spontaniteten hålls tillbaka. I stället för att visa dig för omgivningen håller du tillbaka. Du kontrollerar det som var på väg ut. Det är som att du håller i dig själv lite grann — vilket inte behöver vara negativt.

Skam som ett sätt att orientera sig

I en tidigare bloggtext skrev jag om skam ur ett relationellt perspektiv utifrån Suzanne Retzingers forskning. Även Leon Wurmser, en schweizisk-amerikansk psykoanalytiker, kopplade ihop skam och relation. Jag tolkar honom som att han ser skam inte bara som en känsla, utan rentav ett sätt att orientera sig i världen. Uppmärksamheten riktas utåt — mot andras blickar – samtidigt som du blir mer försiktig med hur du visar dig. Inte för att något har hänt. Utan för att det skulle kunna hända.

Ett ständigt hot i bakgrunden

Skam kan ses som ett ständigt hot i bakgrunden, vilket organiserar perception och beteende innan något faktiskt har hänt. När skammen blir för stark får den oss att hålla inne med känslor, censurera oss själva och bli undvikande. Samtidigt är det här inte bara negativt. Jag förstår Wurmser som att det också kan ses som en form av social intelligens.

Jag tänker på det som en slags social beredskap. En finjusterad känslighet för relationer. För tillhörighet, men också för att hantera risken att bli avvisad eller förlöjligad.

Och det är inte konstigt.

Skam har med relation att göra. Med platsen mellan oss. Får jag vara här som jag är?

När skammen tar över

Problemet är inte att den här förmågan finns. Problemet är när den tar över. När varje situation blir något som måste läsas av. Varje impuls behöver passera en kontrollstation och livet börjar levas så att du håller dig tillbaka “utifall att”.

Då händer något.

Vi undviker inte bara skam. Vi undviker också oss själva. Det spontana. Det levande. Det ofärdiga, det som skulle kunna bli något. Och samtidigt — det här är viktigt — så är det samma system som gör relation möjlig. Att du känner in, märker av och att du bryr dig om hur du landar hos andra.

Det är inte ett fel. Det är en kapacitet och en reglering.

När skam blir ett filter

Så det handlar inte om att bli av med skam. Utan om att lägga märke till när den går från att vara en signal till att bli ett filter över hela verkligheten. När den inte längre bara hjälper dig att vara i relation, utan börjar begränsa vem du får vara i den. När den går från reglering till begränsning.

Att ibland säga det ändå

Jag tänker att det är där arbetet börjar. Inte i att sluta skämmas. Utan i att ibland, försiktigt, säga det ändå. Visa lite mer. Stanna kvar ett ögonblick längre än det känns bekvämt.

Och se vad som händer.

För ibland händer ”ingenting”. Och ibland händer något. Något som inte hade varit möjligt om du hade fortsatt leva i ständig beredskap.

Söker du en plats där du kan få påbörja arbetet med dig själv på ett tryggt sätt, välkommen att ta kontakt med mig på Sårbarhetsdepartementet.