Kroppen/Liv och död/Sårbarhet

Detaljen

Publicerat på av Kalle / 2 kommentarer

För första gången sedan tumörupptäckten 2018 tillät jag mig att känna tillförsikt inför onsdagens halvårsvisa kontroll. Jag mådde så oerhört bra att det hade varit konstigt om det skulle ha hittats något fel på mig. Och vad hände?

Genom århundraden har människan, kanske mest män, levt i huvudet. Förnuftet, det rationella har haft tydligt företräde framför det inre livets värld. Så även för mig där kroppens olika förnimmelser betraktats som från mig skilda fenomen. Det har varit “otur” när jag drabbats av gubbvad, ryggskott eller vad som nu har inträffat. Som om det skulle ha med något yttre att göra snarare än med mig.

Tumörupptäckten
Tumörupptäckten i augusti 2018 fick mig på allvar att börja bli nyfiken på vad kroppen egentligen har att säga. Även då mådde jag så bra att det var obegripligt att jag hade en tumör. Det ställde till så mycket med allt jag höll på med! Men så småningom kom insikten att det kanske var det bästa som hänt mig. Att budskapet var att stanna upp och ge omsorg till mig själv. Det behövde jag – inte bara köra på som om min kropp är någon slags fordon som kan bytas ut så snart det körts slut.

Att leva ett liv i huvudet går alldeles utmärkt men min upptäckt är att det livet är klart fattigare än det som jag sedan några år lever – genom min kropp. Livet har även nu sina utmaningar och sina upp- och nedgångar, men det är på ett annat sätt.

En mer radikal tanke
På cykeln in till onsdagens undersökning tillät jag tanken att allt skulle gå bra, att inget skulle upptäckas. När den tanken väl släppts ut kom ännu en och mer radikal. Jag tillät tanken att det rentav skulle vara intressant och häpnadsväckande, OM det upptäcktes något. För en sådan upptäckt skulle betyda att det fanns ytterligare något att förstå i mig själv.

Att titta på skärmen och följa med i undersökningen var helt otänkbart för några år sedan trots narkotiska preparat. I onsdags kunde jag titta hela tiden trots att det är en obehaglig känsla att uppleva instrumentet i mig samtidigt som jag följer med på skärmen.

Beskedet
Jag var helt lugn när hon sa att “Jo, det är något litet här. Jag tror inte det är en ny tumör, men det där vill jag kolla upp.” Tidigare har oron direkt gripit tag i mig, men vi förstår varandra väldigt bra hon och jag vilket gör att det inte ligger kvar tankar och maler. Vi pratar om det som står i fokus och lindar inte in. 

Jag har ändå tänkt lite grann på upptäckten senaste dagarna. Inte utifrån oro utan mer vad det är min kropp egentligen vill säga. Just nu lägger jag in följande innebörd: “Lyssna på mig, lyssna på varenda liten detalj jag har att säga. Det riktigt fina, det riktigt viktiga kan finnas i en liten, liten detalj.”

Foto: Karine Germain

Män/Sårbarhet

Manlig självbehärskning

Publicerat på av Kalle / 0 kommentarer

Jag vill dela en glädje och ett djupt allvar som jag upplever nu när anmälningarna till #ModernMan börjar komma in.

Allvaret handlar om att det här är män som precis som jag upprätthållit olika former av självbehärskning som ett sätt att hantera livet. Det är inget fel på självbehärskning i sig, den kan behövas i vissa situationer, men den är inte en kostym som ska bäras varje dag.

Det är viktigt att förstå att självbehärskning varit en del av mansnormen ända sedan Platons dagar, troligtvis längre än så. Män kan inte kasta av sig det oket hur som helst.

Att visa en sak utåt och att ha en helt annan upplevelse på insidan drar massor av energi. Jag ser det dagligen i skolans värld hos de känslomässigt ensamma pojkarna, jag såg det hos män när jag arbetade inom psykiatrin. Jag ser det i min vardag. Jag har upplevt det hos mig själv.

Till alla de som säger att det är “andra män som borde komma till #ModernMan” vill jag bara svara: 

För varje man som anmäler sig, OAVSETT vem han är och vad han gjort eller inte gjort, tar samhällsutvecklingen ett kliv framåt för en mer jämställd värld med minskat våld.

Det är lätt att tro att för att minska vålds män mot kvinnor så behöver vi ta om hand om de män som är våldsamma mot kvinnor. Det är en analys som utgår från ett simpelt linjärt tänkande. Självklart ska de männen tas om hand, men vi behöver framförallt ställa oss frågan: “Mot vilken bakgrund uppstår mäns våld mot kvinnor?”

Mitt svar på den frågan är att våldet endast är det mest synliga uttrycket för något mycket större som vi behöver få syn på. Det handlar om tanken att män ska hålla tillbaka sina känslor, att de ska kapsla in jobbiga känslor.

De män som hittills anmält sig har förstått att de behöver lyssna på sig själva, att ta sitt inre på allvar. Jag kommer göra allt som står i min makt att stödja dessa män att våga visa sig som de MÄNniskor de är.

Jag har på allvar börjat inse något stort. Det här är inte bara en mansutbildning, det är samhällsförändring.

Foto: Emiliano Vittoriosi

Liv och död/Män/Sårbarhet

Vi behöver fler rädda män

Publicerat på av Kalle / 0 kommentarer

Jag tror vi alla har varit där någon gång, vid en upplevd och tydlig gräns “Stopp, hit men inte längre”. Den gränsen har ett namn – Impasse. Att ändå ta sig förbi den gränsen innebär att ta sig in i sitt allra innersta, att vidröra det djupt existentiella. Där väcks frågor om liv och död, om att få eller inte få tillhöra.

Jag skulle säga, utan att ha några vetenskapliga belägg, att mycket få män är gränslösa. Den mansnorm som vi alla levande på olika sätt upprätthåller, belönar inte ens ett gränsöverskridande beteende bland män. Är du man och konstnär kan du möjligtvis komma undan en aning, men i övrigt råder enligt mig en mansnorm i form av upprätthållandet av en tydlig gräns runt det inre, vaktad av skam och rädsla. 

Uppenbarligen finns det många män som tar sig över kvinnors gränser, till synes utan skam och rädsla. Däremot får inga eller mycket få passera mäns egna gränser. Skammens och rädslans tillbakahållande funktion verkar alltså fungera i en riktning, men i den riktningen blir den en nästintill ogenomtränglig mur.

Det säger sig självt att det här är inte bra. Konsekvensen blir att vi har män som mår dåligt för att de inte blir sedda i sitt innersta, inte ens av sig själva, och vi har kvinnor som får sina gränser överskridna gång på gång.

De monologer som just nu pågår i den offentliga debatten om mäns våld mot kvinnor kan förhoppningsvis vara förstadiet till det möte som behöver ske mellan människor i mycket högre utsträckning. 

Kvinnors raseri och frustration är tydlig – deras gränser måste börja respekteras. Det är så självklart och ändå uppenbarligen så svårt. Där har vi alla ett ansvar, oavsett hur vi ser på denna fråga, oavsett om vi bär någon form av skuld gentemot kvinnor.

De steg som nu tas från mäns sida behöver hanteras med allra största varsamhet för att inte riskera att mäns försvarsmur av skam och rädsla växer sig ännu mer kompakt. Det är inte läge att förminska de män som faktiskt försöker ta plats i det offentliga rummet, inte ens de som är tysta. Vad är det EGENTLIGEN de vill säga?

Män som inte känner behöver vi inte fler av. Vi behöver fler rädda män, män som skäms, män som tack vare rädslan och skammen får uppleva sorgens ljuva tårar när de erkänner sin ensamhet och otillräcklighet. Den upplevelsen har ingenting med kön att göra och i den kan vi alla mötas.

Kalle reflekterar/Män/Sårbarhet

Var går gränsen?

Publicerat på av Kalle / 2 kommentarer

En känd artist åtalas idag för stämpling till människorov efter att i helgen ha blivit flerfaldigt prisad på P3 Guldgalan. Nu kommer hård kritik mot Sveriges radio. Låt oss stanna upp i detta högintressanta fall och se vad som händer om vi skruvar lite på en av parametrarna.

Jag tror de flesta kan förstå att det väcker känslor när pris delas ut till någon som sitter häktad för anklagelser om grova brott. Det verkar vara så att vi människor har svårt att se människor som de komplexa varelser vi faktiskt är. Att människor kan ha flera sidor, till och med sidor som anses svåra att sammanföra.

Jag tror det egentliga problemet i denna historia handlar om att det finns någon slags romantiskt skimmer över gangstervärlden. Vi är nog många som läser om den, fascineras över att den finns inte alls långt ifrån oss, och samtidigt skulle bli livrädda om vi drogs in i den.

Hur hade Sveriges radio agerat om det varit musik framförd av en person anklagad för pedofili? Jag tror inte vi ens behöver resonera om det. Det finns inte på kartan att en misstänkt sexualbrottsling skulle nomineras. Men en förortsrappare, det är lite coolt, eller?

Var går gränsen? Jag tror det är en omöjlig uppgift att dra en gräns utan att måla in den dömda/anklagade i ett hörn. Du som läser må tycka att jag bagatelliserar, men jag menar att vi behöver kunna visa på goda sidor även hos de som anklagas eller de facto begått grova brott.

Det jag skulle vilja se är att Sveriges radio framhärdar i att artisten ska få sitt pris men att de aktivt tar avstånd från de anklagelser om brott som finns. Och att artisten själv tar avstånd från det och rentav fördömer det för att få sitt pris.

I det sista stycket ligger problemet igen. Att hamna på kant med pedofiler förefaller kanske inte så avskräckande, däremot vill ingen hamna på kant med människor som sitter på våldskapital. Artisten själv lär ligga mycket pyrt till om han inte gör som han gör, det vill säga bedyrar sin oskuld liksom alla andra inblandade. Ingen tar på sig någon skuld trots att det så klart finns flera som vet hur det ligger till vad gäller människorovet.

Artisten måste stärkas i musiken och för att ta avständ från kriminalitet även om det riskerar hans liv. Prisa artisten för MUSIKEN. Hylla det som är gott och lys upp de vägar som leder till att människor växer, men var stenhård i markeringen att våld är aldrig ok, varken att uppmuntra eller utöva. Det förflutna kan inte ändras, men i vägen framåt finns alltid ett ansvar och val.

Unga på glid behöver se äldre som väljer alternativa spår och väljer bort ett kriminellt liv. Där har vi vuxna ett stort ansvar att uppmuntra den processen. Jag tycker Sveriges radio gör rätt men de behöver bli tydligare.

Foto: Lionello DelPiccolo

Kroppen/Liv och död/Sårbarhet

Att skriva för att betrakta, inte bära

Publicerat på av Kalle / 0 kommentarer

Vi människor är levande kroppar. Vi rör oss i en omvärld som ger oss en nästintill oändlig mängd intryck. Information landar i oss, lagras i våra levande kroppar. Gör intryck. För att livets resa inte ska bli för tung behöver intrycken komma till uttryck. På så vis gör vi avtryck i världen.

Intryck.

Uttryck.

Avtryck.

Det jag gör just nu, skriver, det är för mig ett sätt att betrakta, inte bära. Att skriva för att betrakta, inte behöva bära alla intryck.

Konst, i alla dess former, kan ses som ett slags mänskligt förråd vi behöver för att kunna leva. Som möjliggör ett luftigt och expanderande liv när det är som allra bäst och att uthärda, överhuvudtaget andas, när det är som allra värst.

I konsten visar vi oss också som de vi verkligen är i kontaktögonblicket med omvärlden. Nakna. Sårbara. Med möjlighet till mottagande. Med risk för avvisande. Konsten är det unika, mänskliga, personliga och existentiella uttrycket.

Foto: Steven Houston

Liv och död/Relationer/Sårbarhet

Avvikelser

Publicerat på av Kalle / 3 kommentarer

Tänk om alla avvikelser vi ser, exempelvis gängrelaterat våld eller stökiga elever i skolan, bär på en insikt om oss människor som vi inte kommer åt så länge vi betraktar det avvikande som “fel”. Lek med tanken att vi verkligen ägnade tid åt att studera människor vars beteende betraktas som avvikande – vilken insikt tror Du skulle träda fram?

Vad är det som gör att vi inte vill eller inte orkar se orsakerna bakom avvikande beteenden? Att vi inte tar oss tid att sätta dem i ett sammanhang? Jag vill bestämt hävda att det finns enormt mycket kunskap om människan i det som anses omänskligt. Avvikelser kan ses som en sorts gränser. Hur vi än sorterar och väljer bort kommer det ändå alltid att finnas det som avviker från det som i betraktelsens stund ses som normalt.

Det går inte ens att tänka sig ett urval (av vad som helst) utan avvikelser. Om vi ändå tänker det, INGA avvikelser, inte ens på partikelnivå, skulle vi få problem att sortera. Överför den problematiken till människor. Att det inte gick att urskilja en människa från en annan. Inte ens dig från en annan. Innebörden går inte att förstå eftersom den sortens likhet endast finns i döden. Att vara död kan vi bara vara på ett sätt medan livet rymmer en oändlig mängd möjligheter.

Att leva innebär att INTE bli sin pappa, mamma, inte heller att bli någon annan utan att bli den man är. Den tillblivelsen kan inte ske i isolering utan i ett levande möte med andra. Att leva är alltså att skilja ut sig från andra i mötet med andra. Det betyder inte, om vi drar det här långt, att en styckmördare ska förstås som “ja, det är hans sätt att leva” och att beteendet accepteras. Nej, det finns såklart helt oacceptabla avvikelser, men bara för att det är oacceptabelt betyder det inte att det kan rymma viktiga insikter.

Hur konstigt det än låter behövs avvikelser för att vi ska kunna se det normala. Och det avvikande behöver det normala. Att sträva efter att få bort olikheter utan att förstå sammanhanget tror jag är en mycket farlig väg att vandra. Även om det inte går i praktiken att få bort olikheter innebär den strävan att vi kommer att förlora inte bara det som rent objektivt är dåligt, exempelvis styckmördare, men också människorna bakom det avvikande. Sist men inte minst går vi miste om bakgrunden till mänskliga avvikelser.

Vi begår ett oerhört misstag om vi inte ser människan bakom.

Foto: Rupert Britton

Relationer/Sårbarhet

Får en människa älska vem som helst? Del två.

Publicerat på av Kalle / 2 kommentarer

Fallet Federley väcker en principiellt viktig fråga. Jag har valt att dela upp mitt försök till svar och det här är del två som handlar om sexualbrott. Läs del ett om du inte redan gjort det.  

Kan de som begått sexualbrott mot barn och avtjänat sitt straff räkna med att någonsin bli älskade igen (om de en gång varit det)? Lås in dem och släng bort nyckeln tänker nog många. Så har jag också resonerat vilket mest visar min okunskap på området. Om det är något som skapar återfall är det nog snarare omvärldens hat och fördömande.

Det är lätt att tro att sexualbrottslingar ofta återfaller. Kriminalvårdens egen statistik visar att det är precis tvärtom. Faktum är att sexualbrottslingar och rattfyllerister kraftigt sticker ut jämfört med annan brottslighet. Endast en av tio återfaller i brottslighet inom tre år efter frigivning och bland sexualbrottslingar är det endast en av femtio som återfaller till samma huvudbrott (alltså sexualbrott). För mig kom den statistiken som en överraskning och fick mig att söka vidare kring frågor om rehabilitering av sexualbrottslingar.

Ett namn som dyker upp är Börje Svensson som troligtvis är Sveriges främsta expert inom detta ämne som mycket få vill prata om. Hans inställning har stärkt min övertygelse att vi inte bara kan straffa bort mänskliga beteenden. Även om det för vissa bär emot tror jag att vägen framåt är att hjälpa förövare att göra andra livsval snarare än att begränsa deras liv till ett hörn där deras enda identitet är den kriminella stämpel de fått. Tyvärr är det ytterst få som ens vill närma sig ämnet, än mindre närma sig förövarna.

Börje intervjuades i tidningen Fokus för några år sedan och beskrev bland sitt möte med en sexualförbrytare på högsäkerhetsanstalten i Norrtälje. Hatet Börje kände var så starkt att han inte förstod hur han skulle kunna behandla den mannen rättvist om han träffade honom. Så möttes de och han kände sådan nedstämdhet och sorg. “Där står en ung människa som ser ut som vem som helst och har förstört sitt liv, offrets liv, offrets familjs liv, sin egen familjs liv. Det är så himla sorgligt. De känslorna gjorde det möjligt att börja samtala med honom.”

Som Börje skriver i sin egen blogg är social dödförklaring ingen bra metod för att skapa förändring. ”Det totala fördömandet från omgivningen driver dessa personer ut i tystnadens och hemlighetsmakeriets mörker. Att från den positionen söka hjälp till förändring är ett längre steg än om man liksom alkoholisten eller narkomanen kan prata med andra om sina problem utan att bli totalt fördömd.”

I en broschyr till pjäsen Män kan inte våldtas skriver Börje: “Många av de som är dömda har ingen erfarenhet av behandling och de har heller aldrig tänkt att något sådant skulle kunna hjälpa. De har istället utvecklat andra självtröstande beteenden som inte fungerat särskilt bra. Det kan vara missbruk. Inte sällan missbruk i kombination med kränkande handlingar mot andra; vuxna eller barn.

Jag läste i en forskningsrapport om livet efter fängelset: Den funktion som samhället kan fylla […] är att komplettera när individen eller dennes nätverk inte räcker till. Tycker den lydelsen fångar något mycket viktigt. Det finns individer som behöver hjälp. Om vi inte inser det och sätter in de resurser som behövs, då kan vi inte stå med förvåning och förskräckelse när vissa individer begår brott som vi själva tycker är obegripliga och avskyvärda. Alla kriminella handlingar måste ses mot bakgrund av det fält inom vilket brotten har begåtts.

Ytterligare en bra sak som beskrevs i forskningsrapporten handlade om möjligheten att ta sig ur kriminalitet. “En förutsättning är att man ser en väg framför sig att gå OCH att den tycks möjlig att realisera.” För de som begått de grövsta brotten på skalan lär det inte vara många som ser något alternativ än att stå i samhällets skamvrå resten av livet. Är inte ett brott försonat när straffet är avtjänat? Är det så vi vill ha det?

Det är enkelt att straffa hårt. Vill vi ha det som i USA där det till och med finns ett offentligt register med dömda sexualbrottslingar med deras foto, namn och adress? Nej!, säger jag. I det samhälle jag vill ha förstås mänskliga handlingar i sitt sammanhang. Jag tycker att kriminella handlingar säger mer om situationen än om de invidider som begår brotten.

En dömd sexualbrottsling får räkna med att aldrig bli förlåten för sina handlingar, men att låsa in och slänga bort nyckeln är inte någon väg framåt om vi vill förebygga denna sorts brott.

Foto: Jamie Street

Relationer/Sårbarhet

Får en människa älska vem som helst? Del 1

Publicerat på av Kalle / 4 kommentarer

Fallet Federley väcker för mig en principiellt viktig fråga. Jag har valt att dela upp mitt försök till svar i två delar. I denna första del utforskar jag frågan på ett mer generellt plan.

Får en människa älska vem som helst? Får man älska en person som begått ett brott och avtjänat sitt straff? I juridisk bemärkelse har en person sonat sitt brott efter att ha suttit av tiden i fängelse och frivård, men i praktiken är det mer grumligt. Har någon begått ett brott färgar det omgivningens syn på personen vilket kan vara svårt att förändra. Före detta kriminella beskriver att det finns förutfattade meningar om hur de är*. Jag tänker att vi lätt hamnar i förenklade beskrivningar av människor. Som att en person som begått brott bara är kriminell eller före detta kriminell. Alla människor är komplexa och har olika sidor. Federley fångar det här bra när han i Expressen säger att “det som är det omöjligt svåra att få in i huvudet är att med mig har han varit den finaste personen jag har träffat.” För mig är det viktigt att han får behålla den upplevelsen. Gott och ont är inte två oförenliga begrepp utan polariteter på en skala vi alla rör oss på.

Fallet Federley är knepigt eftersom brotten som sambon har begått är oförlåtliga. Tänk dig att du själv blivit förälskad i en person och det framkommer att den begått ett brott, ett hemskt brott. Jag tror många hade hamnat i ett svårt dilemma och första steget skulle nog vara någon form av förnekelse. Lägg dessutom till att du var en offentlig person. Jag har inga svårigheter att förstå att Federley ljugit. Däremot tycker jag vi behöver prata mer om vad det egentligen handlar om – att ha en relation till en person som dömts för brott och avtjänat sitt straff. Är det ok? Om inte, finns det någon  gräns? I praktiken sänds annars en signal att INGEN ska ha en relation till någon som dömts för brott, i synnerhet inte för sexualbrott mot barn.

Ja men för fan, tänker kanske du, det är väl självklart! Den sortens brott kan inte förlåtas. Jag håller med om att de handlingarna kan vi ALDRIG acceptera, men vad gör vi när det ändå sker och fortsätter att ske? Den här texten handlar inte om att försvara kriminella handlingar, då har du som läsare missförstått mig helt och hållet. Offren har fått vara med om något de aldrig borde ha fått uppleva, men uppenbarligen fortsätter denna typ av handlingar ändå. Det finns därmed något vi borde kunna göra annorlunda. Och brotten i just detta fall kan ju framstå som enkla att ta avstånd från, men vad med misshandel, ekonomiska brott, förtal etc etc. Var går gränsen?

*Källa: KRIS (fråga 6)

Foto: Carlos Quintero

Beroende/Kroppen/Liv och död/Sårbarhet

VM i livsanorexi

Publicerat på av Kalle / 2 kommentarer
Sårbarhet

I den här texten kommer jag leka med tanken att det vi ser egentligen är något annat. Det kan framstå som djupt provocerande, djupt befriande eller ge en helt annan upplevelse. Försök bortse från dimensionen ”rätt, fel” och märk vad som händer i dig när du läser. All återkoppling är varmt välkommen.

Tänk dig VM i fotboll (om du inte tycker om fotboll, tänk ett världsmästerskap för musiker eller i matlagning eller någon annan aktivitet). Alla de bästa är där. Deltagarna har gallrats fram under många år och nu står de där – bäst i världen! Med timmar, veckor, månader, många, många år av extremt målinriktat och disciplinerat arbete bakom sig för att nå den absoluta toppen. Det har i ökande grad inte funnits något utrymme för annat i deras liv, alla handlingar har i någon mån handlat om att nå toppen. Ju närmare toppen de kommit, desto mer har allt som förknippats med att inte nå dit betraktats som hinder. Det enda som upptagit dem har varit att bli bäst! De i omvärlden som inte varit med på tåget har betraktats som fiender.

Pausa där.

Vad är det vi egentligen betraktar? Är det människor som försöker prestera maximalt det handlar om? Vad är i så fall att prestera? Ordet prestera kommer från latin och betyder ungefär ansvara för eller fullgöra. Skulle de prestationer vi betraktar alltså handla om ett slags försök att fullgöra den mänskliga potentialen? Att tänja gränsen för vad som anses möjligt och mänskligt? Med det perspektivet blir det åtminstone för mig mer begripligt att det ägnas tiotusentals timmar åt träning för att vinna över närmsta konkurrent även om det endast sker med en hundradels sekund, en centimeter, ett mål, en poäng eller vad det är för något mått som används för att skilja deltagarna åt.

Det verkar finnas en inneboende kraft i oss att expandera mänskligheten, varför förknippas annars en ”god prestation” med lustkänslor? Jag har svårt att tänka mig att det skulle vara en socialt konstruerad känsla, alltså att vi känner den som en följd av att prestationen blir ett sätt att få tillhörighet. Nej, det ligger djupare än så, tror jag.

Även om denna kraft skulle vara medfödd tror jag samhället bestämmer inom vilka områden det ska presteras. Och inom de områdena verkar det svårt att ta sig till toppen om du inte ägnat mer eller mindre all din tid åt aktiviteten i fråga. Du får helt enkelt inte vara med om du inte dansat den dans som krävs av de som satt upp reglerna. Utrymmet för ett annorlundaskap är väldigt litet.

Är det vi emellanåt betraktar egentligen något sjukt, något som gått till överdrift? Var går gränsen mellan sjukt och sunt beteende vad gäller prestationer? Hyllar vi de prestationer vi ser för att vi verkligen ser dem som betydelsefulla, eller för att vi inte vet bättre?

Det finns alltid någon som är beredd att tänja lite till, oavsett vad det handlar om för någon mänsklig aktivitet. Tänjandet är en livskraft med döden som bortre parentes.

I den kontext vi nu lever i tror jag inte att det går att ha ett VM där den bästa INTE har försakat allt och alla på vägen mot målet. Det går INTE att se det som njutningsfull lek utan det blir en kamp på liv och död.

Det sätt vi i dagens samhälle presterar blir ett slags VM i livsanorexi, världsmästerskap i att försaka livet. Vi har skapat ett ideal där människor offrar livet för att bli bäst i något mätbart. Jag tror att det vi betraktar när vi tittar på de allra ”bästa”, är något sjukt. I dagens samhälle premieras extrema prestationer. Däremot pratas det inte mycket om att det bakom fasaden på dem som är ”bäst” kan finnas stort lidande och ensamhet. Vår tänjande förmåga ska användas för att leva, inte endast för att tävla.

Kommentera gärna och skriv vad som händer i dig. Alla reaktioner är välkomna, även att inte reagera.

Foto: Anne Nygård

Translate »