Arbete/Beroende/Kroppen/Liv och död/Sårbarhet

Stäng av mig

Publicerat på av Kalle / 0 kommentarer
Stäng av mig

Idag har bloggen ett gästspel av Ellen Nordgren. Jag fångade upp i Bortom Ekorrhjulet att Ellen alltid skrivit sig ur kriser. Blev nyfiken eftersom jag bestämt tror att välmåendet finns på andra sidan om den sårbarhet som ännu inte uttryckts. Boken hon nyligen gett ut handlar om stress, rastlöshet, ångest, kamp, kraft och förändring. En liten bok med stort innehåll, fantastisk layout och med ett språk som går rakt in i hjärtat. Det finns bara en negativ sak att säga om den – boken är alldeles för billig. Köp den!

Nedan kan ni läsa några korta utdrag ur Stäng av mig:

Jag sitter på tunnelbanan och undrar varför det alltid är nåt som skaver.

Det är systemet, strukturen, det är alltid för mycket och det går inte att bromsa, ta det lugnt, pausa. Ständigt på väg någonstans, skynda, kolla klockan, småspringa i trapporna, be om ursäkt, jäkta på. Vara trevlig, lyssna, känna in, ta hand om. Jag ger och ger och är helt dränerad när jag går därifrån. Sen en ny dag och sen en ny. Ännu en.

I min hjärna, ett ständigt studsande av tankar. Försöker hålla mig till någon sorts uppritad väg i huvudet men tankarna kommer farande från alla håll och jag får, som i ett dataspel, slå undan dem en efter en hela min vakna tid och ibland även när jag sover. Det är som ett Instaflöde i huvudet som jag scrollar igenom. Bild efter bild efter bild.

Luther upp i röven, högpresterande, duktig flicka bla bla bla. Så trött på hela skiten. Stäng av mig.

Foto: twinsfisch

Relationer/Sårbarhet

En plats utan rädsla och skam

Publicerat på av Kalle / 0 kommentarer

De flesta i Sverige, inklusive jag själv, tar den fysiska säkerheten för given. Tak över huvudet, mat på bordet, inget dödshot som hänger över en. Men hur är det med den psykologiska säkerheten?

Jonas Mosskin skrev en intressant artikel i somras om tystnadskultur. Den kanske viktigaste faktorn för att motverka uppkomsten är ett klimat av psykologisk säkerhet. Vi skulle lika gärna kunna kalla det för trygghet, men jag gillar preciseringen till det psykologiska. Utan denna faktor styrs vi av rädsla och skam, två av våra viktiga grundkänslor. Och vem har inte hållit tillbaka tankar och beteenden för att inte riskera att bli den besvärlige och avvikande som stör gruppen?

Det finns olika nivåer av gemenskap. En formell där det går att avläsa tillhörighet utifrån det fysiska. Ens placering eller visitkort visar att man tillhör en viss grupp. Det finns också en psykologisk gemenskap vilket är något helt annat. Att uppleva psykologisk gemenskap är att befinna sig i ett klimat av psykologisk säkerhet, en trygg miljö där det går att kasta sig ut hejdlöst och veta att man fångas upp. Det är ett klimat där sårbarheten är en naturlig del. Hur många sådana platser har du tillgång till?

En plats där du varken känner rädsla eller skam

En plats där du varken känner rädsla eller skam, finns det en sådan? Först kan det låta lockande med en sådan plats. Och det tror jag beror på att rädsla och skam ofta betraktas som negativa trots deras livsviktiga funktion. Andra sidan av dem är längtan och behovet att få tillhöra, att få bidra med just sin personlighet. Jag kan känna skam och rädsla i min egen familj. Jag kan vara rädd för att min fru ska lämna mig en dag eller att mina barn inte ska vilja ha kontakt med mig även om det egentligen inte finns någon uppenbar risk för det. Jag ser det som en påminnelse att de betyder mycket för mig. Rädsla och skam är en naturlig del av en gemenskap, och de behöver få finnas och delas om gemenskapens psykologiska säkerhet ska öka. För det behövs sårbara ledare, ledare som förstår att sårbarhet inte är i vägen, sårbarhet är vägen framåt.

Ett klimat med hög psykologisk säkerhet är inte heller något som uppnås utan något som behöver upprätthållas. Det som skaver behöver tas om hand regelbundet. Och skav är bra för där finns utvecklingspotentialen för gruppen.

Foto: Ray Hennessy

Kalle reflekterar/Lek/Sårbarhet

Tio småsaker som gör mig lycklig

Publicerat på av Kalle / 6 kommentarer
  • Fika på skogsutflykten
  • Bokstund en tidig morgon
  • Ljuset som strilar in genom fönstret och gör mönster på väggen
  • Min anteckningsbok (just nu blodröd)
  • Klämma en finne som ”sploshar” mot spegeln
  • Ett spontant skratt
  • Ett vänligt ord
  • En lavendelrabatt i blom
  • Dyka under vattenytan och känna vattnet mot ansiktet
  • Frisk och och sval luft som strömmar in bakom gardinen en sommarmorgon

Vad gör dig lycklig? Skriv gärna din lista som kommentar, det inspirerar!

PS. Tack syster Stina för inspirationen!

Beroende/Liv och död/Män/Sårbarhet

Prestationens prestation

Publicerat på av Kalle / 0 kommentarer
Prestation och sårbarhet

Det var härligt att se fotbollen igår. Damlandslaget slog Tyskland med 2-1 i VM-kvartsfinalen. Laget var större än jaget. Men vad skönt det vore att slippa bedömningar om exakt hur bra insatsen var.

Vi lever i ett prestationssamhälle. Det ska presteras på fotbollsplanen, på arbetsplatsen, i sängkammaren – ja praktiskt taget överallt. Och rent evolutionärt går det att begripa det. Vi människor har ju behövt prestera för att överleva – vårt mål nummer ett genom alla tider.

Men det blir en aning absurt när det sedan ska göras jämförelser mellan olika prestationer. Om det på något sätt bedöms som en bragd då väntar Jerringpris, bragdguld och eventuellt mottagande på Sergels torg. Trots att det är ganska uppenbart att det inte bara är insatsen i sig som har betydelse utan hela sammanhanget. Utan mediebevakning är det dessutom många bragdinsatser som vi inte ens skulle känna till. På sätt och vis är det snarare mediedramaturgin som bedöms i dessa priser.

Kan vi inte bara få vara i nuet? Låt oss njuta av insatserna, av stämningen som råder under stora mästerskap. Och ta emot kämparna när det känns rätt oavsett om de gått till final eller åkt ut direkt.

När jag ändå skriver om damerna så låt mig slå ett slag för att damfotbollen INTE ska inspireras av herrfotbollen. Herrfotboll hör inte till den mansbild jag vill förknippas med. Förutom något som redan skrivits om, herrarnas filmningar och annat osportsligt, tycker jag det mest osmakliga är den mycket märkliga symbiosen mellan öldrickande och fotboll. Jag såg matchen Sverige-Thailand på plats i Nice. Härlig stämning innan match och underbar känsla att marschera med fansen till de väntande bussarna som skulle föras oss till Stade de Nice. Men varför ska det drickas så mycket?

Nu låter jag som en moralgubbe, men jag är säker på att det alla vill åt är… gemenskapen. Det är häftigt att få vara del av något större. Och det är klart att en bärs kan göra tröskeln lägre att sjunga hejaramsor offentligt. Men det är alltför många som inte nöjer sig med det. Så låt oss även slippa den manliga ölhävarkulturen inom damfotbollen. De negativa följderna är många och våldet mot kvinnor har jag skrivit om tidigare.

Foto: Bence Balla-Schottner

Kalle reflekterar/Natur/Relationer/Sårbarhet

Bävern

Publicerat på av Kalle / 2 kommentarer
Sårbarhet

Här ovan kunde det ha varit ett foto med en närbild på en bäver, men jag lämnade mobilen hemma. Vad bra!

Kanske var det tack vare att jag inte hade mobilen med mig som jag såg bävern. Det är nog inte vanligt att komma så nära – jag var nog bara två meter ifrån den.

Det finns mycket i vår närhet som vi inte upptäcker när vi far fram genom livet. Vi kan till och med missa våra nära och kära. Och oss själva!

Se vad som händer om du saktar ned tempot för en stund just där du är. Vad upptäcker du?

Kroppen/Liv och död/Sårbarhet

Kom ihåg att leva

Publicerat på av Kalle / 6 kommentarer
Sårbarhet

Idag var det dags för den första kontrollen. Ett halvår har gått sedan det upptäcktes en tumör i urinblåsan. Var cancern tillbaka eller inte?

Jag fick datum för undersökningen för en månad sedan.  Kroppsminnet har påmint mig lite då och då om obehaget kring cystoskopin, alltså när det förs in en kamera genom urinröret, förbi prostatan och upp till urinblåsan. Inte skönt.

Jag oroade mig för två saker. Smärtan i samband med undersökningen och framförallt ett jobbigt besked.

Jag är glad att jag visade mig sårbar efter operationen och krävde lugnande medel inför dagens undersökning. Det tog utan tvekan bort en del spänning i kroppen. Finns verkligen ingen anledning att verka heroisk. Snoppen är känslig nog som den är. Visst var det obehagligt, men jag pratade mig igenom ingreppet och fick användning av den profylaxandning jag lärde mig inför mitt första barns ankomst.

Oron för ett dåligt besked låg där i bakgrunden under undersökningen. Jag blundade och ville inte se på datorskärmen hur kameran tog sig fram mot sin slutdestination. Tittade någon gång upp i taket mot de vita rören. Väntade på läkarens ord. Vågade inte hoppas på något egentligen. Där och då vara det bara jag och väntan. Att ligga avklädd inför fyra människor och vänta på besked om ens cancer kommit tillbaka, det var verkligen sårbart.

– Finare blåsa har jag inte sett, sa läkaren plötsligt. Med de orden var det som om Stesoliden gick rakt in i blodet. Jag kunde slappna av och andas ut. Herregud vad skönt det var!

Halvdåsig på Stesolid cyklade jag hemåt i vårvädret. Solen sken, fåglarna kvittrade och jag kände en enorm livslust. Yngsta barnet som var krasslig hade fått kila in till grannen medan jag var borta. När jag kommit hem satt vi där vi tre, drack kaffe och åt nybakta bullar och hade det bra tillsammans.

Ännu en gång har jag fått en knack på axeln av livet: Kalle, kom ihåg att leva.

Jodå, här ska det levas minsann!

Foto: Kalle Lindqvist

Liv och död/Natur/Sårbarhet

Mänsklighetens spännvidd

Publicerat på av Kalle / 0 kommentarer
Sårbarhet

På ena sidan jordklotet stod en ungdom och filmade de över 10 000 människor som samlats för att delta i en manifestation för klimatet. På andra sidan jordklotet stod en ung vuxen och filmade när han sköt ihjäl människor som samlats för fredagsbön.

Det är väldigt osvårt att fördöma det som hände på Nya Zeeland och hylla det som hände på Mynttorget i Stockholm idag. Samtidigt kan jag återigen konstatera att det är människor det handlar om. Mänskligheten har en enorm spännvidd.

Jag vet inte mycket om någon av dem. Lite mer om den ena som heter Greta, har autism i någon form, har startat skolstrejken och är global miljöaktivist. Egentligen inget om den andra som sägs vara en 28-årig man som skrivit ett manifest med hänvisningar till ett antal andra vansinnesdåd.

Är det en slump att den ena är kvinna och den andra en man? Jag tror egentligen inte det har ett dugg med kön att göra men utåt sett verkar det nästan alltid vara en man som utför omänskliga handlingar.

Min tes är att det handlar om insidan. Den 28-åriga mannen är egentligen helt tom. Han har ingen inre kompass. I brist på kärlek har han fyllt sig själv med något. Med hat mot andra. I det får hans liv en mening.

Greta har säkert också en del negativa tankar om andra människor, om de som exploaterat vårt gemensamma jordklot. Men tack vare sin inre kompass har hon kanaliserat sin aggression på ett mycket fredligt sätt och som får andra att vilja ansluta. Genom sin skolstrejk har hennes liv fått en mening.

Jag var en av många som lyssnade på Greta idag. Det finns ett magiskt skimmer över henne. Hon tar plats genom att vara sig själv. Hon visar att vi alla har betydelse. Att alla har möjlighet att påverka.

All utveckling har sin grund i avvikelser. Skolan är den plattform där vi har möjlighet att fånga upp dessa människor. Om vi ser dem och tror på dem får vi fler Greta, om vi inte ser eller tror på dem får vi fler som den 28-åriga mannen. Hur svårt kan det vara att förstå?

Foto: Montage av eget foto och Peter Forster

Relationer/Sårbarhet

Slå honom på käften bara! Eller?

Publicerat på av Kalle / 0 kommentarer
Sårbarhet

En riksdagsman och före detta minister anklagas för att ha tafsat på fyra riksdagskvinnor. Låt oss stanna kvar ett tag i det som han anklagas för att ha gjort.

Det känns som att hoppa in i ett varigt sår att skriva om det som han anklagas för, kanske extra mycket för att det är internationella kvinnodagen. Jag borde hylla kvinnor, inte skriva om ett solkigt mansbeteende, dessutom inte innan domen har fallit.

Jag gör det ändå. Vill verkligen inte bli sedd som en del av något eventuellt drev, jag skriver för att förstå. Likt ett barn som upprepat frågar Varför?

Varför tafsar en man på en annan person? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Vi ställer den frågan alltför sällan trots att den är så barnsligt enkel och bra!

Varför?

Varför skulle jag göra det? Av ren kåthet? I tron att den andra skulle uppskatta det? För att jag inte vet bättre? För att jag tror att jag har rätt till det? Det finns ju liksom inte miljontals potentiella förklaringar. Det är ju inte för att fråga hur vädret kommer bli imorgon eller om personen kan låna ut en tandpetare.

Jag gjorde något som kan beskrivas som tafsande när jag gick på högstadiedisco i slutet av 80-talet. Som de flesta killar på det discot gick jag varv efter varv mellan kiosk och dansgolv i hopp om att någon skulle bjuda upp mig. Då hände det i trängseln att jag klämde på någons rumpa. Någon jag tyckte var snygg. Ingen alkohol jag kan skylla på. Ingenting att skylla på! Bara ren och skär okunskap hur man närmar sig någon annan.

Det anmärkningsvärda är att ingen reagerade. Varför fick jag inte käftsmäll? Eller en utskällning åtminstone? För att förstå det måste vi tänka på att normen inte gav den möjligheten. Så illa var det ställt. Det är något jag tycker Lena Andersson missar i sin ledare i Dagens Nyheter.

Idag är det internationella kvinnodagen 8 mars 2019. Åtminstone två av de händelser som riksdagsmannen anklagas för inträffade efter metoo. Varför slog kvinnorna honom inte bara på käften? Eller skällde ut honom – ”Vad fan håller du på med?” Det verkar inte vara så mycket bättre nu än på 80-talet.

Riksdagsmannen behöver nog inte få mycket mer straff än det han troligtvis upplever just nu. Allt annat än enorm skam vore märkligt.

Jag skulle vilja höra riksdagsmannen förklara varför han gjorde det och även höra riksdagskvinnorna förklara varför de inte i sekunden efteråt visade att det inte var ok. Jag hoppas de gjorde det. I samtligas svar finns hur som helst massor av lärande om normen som råder idag. Ska vi lära oss något behöver vi våga vara kvar i det jobbiga.

Foto: Annica Mari

Relationer/Sårbarhet

36 steg till närhet och så Bob Hansson

Publicerat på av Kalle / 0 kommentarer
Kärlek

I mitten av februari varje år är det lite extra fokus på kärlek. Har svårt för att hålla mig till en enda dag som någon annan bestämt dessutom. Skriver idag istället, lite rebelliskt. Hade tänkt skriva om Arthur Aron, men så kom Bob Hansson emellan. Det fick bli båda.

Ni har säkert läst om Arthur Aron och hans 36 frågor. Ganska ofta förvrängt till en bombsäker metod för att bli förälskad. Det egentliga syftet med hans forskning var att undersöka hur närhet uppstår, eller ur mitt perspektiv, hur det går att gradvis närma sig det sårbara och därmed skapa kontakt. Oavsett om du redan lever i en relation eller inte så är det värt att testa frågorna tillsammans med någon du vill komma närmare.

En förutsättning för att uppleva närhet är att visa sig sårbar i mötet med andra. Men det här med sårbarhet är inte som ett legobygge där du med hjälp av en beskrivning steg för steg bygger något och sedan är det klart. I sårbarheten finns ett naturligt motstånd, ett motstånd som ska finnas där, men som också gör att det inte är självklart att gå vidare.

Arons modell påminner ändå om en legobeskrivning. Den ska efterlikna den naturliga process som för människor närmare varandra. De 36 frågorna uppmuntrar dig och din samtalspartner att öppna upp samtidigt och i samma takt, vilket minskar risken att det låser sig. Detta speglar den gradvisa lära känna-process som relationer normalt genomgår, bara i en mycket mer accelererad takt. Våga vara lite rebellisk och ta mer tid om du behöver, eller skippa några frågor. Du behöver inte följa manualen slaviskt.

Eller så är du jätterebellisk – skippar frågorna och bara läser Bob Hanssons dikt Ingen lek. De raderna går bara att skriva om man förstår att det här med kärlek inte är något enkelt, men en sjuhelsikes kraft när den väl uppstår.



Ingen lek.
Att älska är att ge upp makten, kärlek kräver
kapitulation från båda parter.
Det är ingen lek.
Man måste kasta ut en hängbro av hopp och tillit.

Och sedan putsa fönsterna förstås.

Man måste mötas halvvägs.
Stå där på mitten och fatta att kärleken är så stark
att den också när man står så helt stilla
 
forsar som tusan under fötterna.

/Bob Hansson ur ”och grannsämjan är en långsam bödel”

Apropå närhet. Du har väl inte missat vandringarna 9 och 16 mars? Anmäl dig senast 2 respektive 9 mars.

Foto: Joshua Torres