Skam och andning – nu i Göteborg

Skam har du nog upplevt. Och andas gör du så länge du lever. Däremot kanske du inte funderat på om det finns någon koppling mellan skam och andning? Välkommen till ett utforskande samtal mellan andningsexperten och tidigare operasångaren Thomas Sonefors och skamforskaren och tidigare bankchefen Kalle Lindqvist. Ett första samtal hölls i Stockholm 21 april och det gav mersmak.

Temakvällen bjuder på ett unikt samtal där du får möjlighet att lära dig mer om skam och andning och hur de kan tänkas hänga samman. 

Thomas Sonefors är gestaltterapeut med egen mottagning i Göteborg och expert på andning. Han var fram till nyligen ordförande för Sveriges auktoriserade gestaltterapeuter. Tidigare var Thomas operasångare under mer än 20 år. 

Kalle Lindqvist är gestaltterapeut under utbildning med planerad examen 19 maj efter nästan fem års studier. Han har under utbildningstiden fokuserat på skam, sårbarhet, prestation och frågor kopplade till mansnormen och manlighet. Tidigare var Kalle Sverigechef för ett produktområde på en av våra storbanker.  

Samtalet mellan Thomas och Kalle kommer varvas med olika övningar för publiken och på slutet hålls en frågestund. Varmt välkommen till Viktoriahuset!

Entré 150kr och begränsat antal platser! Anmäl dig här. Ingen återbetalning efter bokning men däremot kan din plats överlåtas på annan om du skulle få förhinder.

Temakväll – Skam och andning

Skam har du nog upplevt. Och andas gör du så länge du lever. Däremot kanske du inte funderat på om det finns någon koppling mellan skam och andning? Välkommen till ett utforskande samtal mellan andningsexperten och tidigare operasångaren Thomas Sonefors och skamforskaren och tidigare bankchefen Kalle Lindqvist. 

Temakvällen bjuder på ett unikt samtal där du får möjlighet att lära dig mer om skam och andning och hur de kan tänkas hänga samman. 

Thomas Sonefors är gestaltterapeut med egen mottagning i Göteborg och expert på andning. Han var fram till nyligen ordförande för Sveriges auktoriserade gestaltterapeuter. Tidigare var Thomas operasångare under mer än 20 år. 

Kalle Lindqvist är gestaltterapeut under utbildning med planerad examen i maj efter nästan fem års studier. Han har under utbildningstiden fokuserat på skam, sårbarhet, prestation och frågor kopplade till mansnormen och manlighet. Tidigare var Kalle Sverigechef för ett produktområde på en av våra storbanker.  

Samtalet mellan Thomas och Kalle kommer varvas med olika övningar för publiken och på slutet hålls en frågestund. Varmt välkommen!

Entré 100kr och begränsat antal platser! Anmäl dig här. Ingen återbetalning efter bokning men däremot kan din plats överlåtas på annan om du skulle få förhinder.

Skam

Det var fjärde gången jag skulle vara med i Psykologbyrån. Fjärde gången! Kändes nästan lite fräckt av mig. Får man vara med så många gånger? Tränger jag inte undan andra då? Det var några av de tankar som virvlade runt i mig inför att jag skulle vara med. Direkt efter inspelningen kände jag däremot: Antingen sänder ni varenda sekund eller ingenting alls!

Ja, det var vad jag förmedlade till Lasse, den i Psykologbyråns duo som jag än så länge känner bäst. Tanken att det skulle klippas i inspelningen var som att någon skulle klippa rent fysiskt i mig. Här skulle ingenting tas bort! Aggressiviteten var aktiv i mig i flera dagar. Den upplevelse jag haft av mig själv var något helt nytt. Jag hade varit…mig själv! Mitt sanna jag, hur klyschigt det än låter. 

Nu var det inte längre tal om att jag var fräck som var med. Det som hade spelats in var något unikt insåg jag. Att i ett och samma program om just skam drabbas av skam och i samma program lyckas ta sig loss från skammens bojor. Jag har i vart fall inte hört talas om något sådant. Det här programmet behövde verkligen sändas så oklippt som möjligt!

Programmet spelades in tisdag 25 januari. Efterföljande måndag damp det ned två ljudfiler i min inbox. En oklippt och en varsamt klippt. Klockan var runt 22 och jag hade en intensiv arbetsdag bakom mig, liksom läxläsning och nattning av minstingen. Jag satte mig i arbetsrummet och laddade upp den oklippta versionen på datorn och den klippta på mobilen. 

Där och då inleddes en mycket noggrann jämförelse mellan de två versionerna. Drygt 1,5 timme senare konstaterade jag att det verkligen var jag i båda versionerna. Det som klippts bort påverkade inte min bild av min upplevelse, av det jag som klivit fram med ett mod som jag inte visat förut.

Om du inte redan lyssnat på avsnittet, gör det och lägg märke till det som väcks i dig. Vad som väcks i dig kan jag inte säga på förhand. Däremot har jag en aning utifrån de många reaktioner jag har fått från såväl bekanta som för mig helt okända personer som hört av sig efter att podden publicerades.

Varmt välkommen att dela din upplevelse i kommentarsfältet!

Foto: Annica Mari

Ta vara på 3-8 februari 2022. 

Idag meddelade vår statsminister att restriktionerna ska hävas. Tidningarna rapporterar om människor som känner glädje och lättnad över att få röra sig fritt igen. Låt oss stanna upp de sista dagarna innan det blir 9 februari 2022. Låt oss reflektera över den återhållsamma tiden vi nu levt i under en lång tid. 

Vad är det vi behövt hålla tillbaka? Vad vill ut? Vad är det vi värdesätter i livet egentligen?

EGENTLIGEN!

Tiden bakom oss må ha varit jävlig och människor som betytt något för oss har ryckts bort. Men det finns samtidigt ett lärande i all smärta, i att ha fått besöka motsatsen till de liv vi vill leva. Det finns guldkorn i efterkontakten med de upplevelser vi haft.

För att få med oss den visdomen behöver vi stanna upp. Inte bara kasta oss in i 9 februari 2022 som om allt kommer vara som det en gång var före pandemin.

Låt oss också prata om våra drömmar. Vad vi längtar efter. Inte vad vi är rädda för. Då kan vi mötas oavsett våra olikheter. Och drömma stort. Tack vare våra olikheter. 

Jag satt nyss på tunnelbanan. Jag stirrade in i min mobil liksom ALLA andra. Inte en enda blick utbyttes. Det var dött men med liv i var och en. Lika dödlevande som i väntsalarna jag suttit i efter att ha fått vaccinsprutor ett-två-tre.

Nu går vi in i en slags sista väntan. 9 februari öppnar sig möjligheter till ett liv utan restriktioner. De flesta tänker då på Folkhälsomyndighetens rekommendationer som vi fått rätta oss efter. Men om vi överför det till en allmänmänsklig betydelse – vilka restriktioner har du levt med i ditt liv? Vad skulle hända om du släppte lite på dem?

Släpp nu inte alla på en gång.

Släpp dem varsamt.

Tillåt livet att levas så som det var tänkt en gång från början.

Innerligt.  

Foto: Fusion Medical Animation

Lex Natthiko rymmer en ännu större fråga

När du läser det här, så har jag redan börjat leva.

Det skedde kl 14.38, fredag 21 januari 2022. Jag hade precis kommit in från en promenad i skogen under vilken jag pratat om frihet med en kompis. Jag kände ett visst pirr när jag gick in och satte mig i fåtöljen för att skriva mejlet om min uppsägning. Jag skickade i väg det utan rädsla eller tvekan. Bladet var redan vänt, kapitlet om mitt arbete i skolans värld redan skrivet.

Jag har fått som jag velat. Nu ska seglen riggas på Sårbarhetsdepartementet inför den resa som väntar. 

Jag är, så här en vecka efter att jag skickade i väg mitt mejl, fullt övertygad om att det jag gjort är rätt. Kroppen signalerade att det var rätt. Ett leende i ansiktet, fötter som pirrade av liv. Tänk vad mycket den här kroppen har signalerat till mig under mitt liv och som jag inte tagit mig tid att förstå. Som om det bara vore en fysisk kropp jag går runt med och inte det obegripligt avancerade fenomen som den faktiskt är. Tack till min levda kropp för att du haft tålamod i så många år med att jag inte begripit mig på dig. 

Vart det bär av nu det vet jag ärligt talat inte. Jag tänker inte göra en Kierkegaard och släppa taget om min älskade Karin och min familj. Jag tänker vara kvar i det jag håller kärt OCH utforska det som utforskas kan genom Sårbarhetsdepartementet. Jag tar utgångspunkt i Natalie Ginzburgs ord ”generositet i stället för sparande, kärlek i stället för diplomati, inte önskan om framgång, utan önskan att vara och veta”.

Kanske har du märkt att en del av strukturen i denna text är hämtad från Björn Natthiko Lindeblads avskedsord på Facebook. Jag vet inte om det upprör eller om det inte påverkar dig alls. Björn levde med en önskan att få dö på ett sätt som han själv valde. Han fick som han ville.

Mitt mesta minne av Björn är att jag störde mig på honom

Mitt mesta minne av Björn är att jag störde mig på honom. Det tog ett tag att inse och erkänna att det handlade om min egen avundsjuka. Jag ville liksom han få prata om det som är viktigt på riktigt, att bli uppmärksammad för något viktigt. Min egen avundsjuka stod i vägen för att förstå att även jag kan göra det. I och med att jag nu sagt upp mig känner jag att jag är på väg i den riktningen. Jag skapar förutsättningar för att det som jag vill ska hända också ska kunna hända. Jag är värd att märkas precis som du som nu läser det här.

Björns dödsönskan rymmer en ännu större fråga

Jag lever med en önskan att få leva mitt liv såsom JAG vill leva det, inte i enlighet med en trång och toxisk mansnorm. Björns dödsönskan rymmer en ännu större fråga – varje människas rätt att få LEVA SITT liv. Det är ingen självklarhet, varken för mig eller för någon annan människa. Fallet Fadime (för övrigt mördad exakt 20 år innan jag sade upp mig, 21 januari 2002) visar med tydlighet att det finns människor som kan döda sitt eget barn för att barnet valt en annan väg än sina föräldrar.

Så illa är det lyckligtvis inte för alla, men den skamkultur som finns i samhället behöver synliggöras för att fler människor ska kunna frigöra sig från det som hindrar dem från att leva fullt ut. Vi behöver fler Fadime, fler Björn. Vi behöver människor som vågar, som är annorlunda, som gör annorlunda, som får vara annorlunda. Inte färre.

Livet är nu. Livet är ändligt. Jag tror på fullt allvar att jag tillsammans med andra kan vara med och förändra samhället i en medmänsklig riktning. För att det ska hända behöver jag göra något.

Jag har redan börjat när du läser detta. Jag varken vill eller kan göra denna resa ensam. Vill du stötta mig på det sätt du kan? Tveka inte att höra av dig. 

Med förundran, Kalle Lindqvist

Tänk att en delfin skulle lära mig mer om sex

Vilken himla tur att det finns forskning. Vilken himla tur att det numera finns kvinnor som forskar. Vilken himla tur att en man på DN skrev om en forskning som först lät som ett skämt. Min okunskap blev fullständigt blottad!

Det finns bred forskning och det finns smal. Ett exempel på det senare är att amerikanska forskare kommit fram till att delfinhonor har en fullt fungerande klitoris. Biologen Patricia Brennan vid amerikanska Mount Holuoke College, Massachusetts, har tillsammans med sina kolleger undersökt i detalj hur delfinens klitoris är uppbyggd. 

Det var svårt att släppa DN när jag väl kommit så här långt i artikeln som Jörn Spolander skrivit. Jag läste vidare: I likhet med människans är delfinklitorisen utrustad med svällkroppar och ett rikt nät av tjocka känselnerver, vars känsliga nervändar ligger under ett extra tunt lager av hud. Dessutom är delfinens klitoris rejält tilltagen i uppsvällt tillstånd, och jämfört med människan är den placerad närmare vaginans öppning, så att den inte kan undgå att bli stimulerad vid parningen, konstaterade forskarna.

Det dröjde ända till 1990-talet innan människans klitoris blev utforskad

Patricia Brennan påpekar i artikeln att det överlag inte har gjorts särskilt mycket forskning om klitorisens anatomi och honornas sexuella njutning i djurvärlden, och att det dröjde ända till 1990-talet innan egenskaperna hos människans klitoris blivit ordentligt utforskade. 

Det sista blev som en uppmaning till mig själv. Hallå Kalle, vad vet du om klitoris? Det dröjde inte länge förrän jag förstod att jag, snart 47 år, inte visste mycket om denna väsentliga del av det kvinnliga könsorganet. Skam! Som en direkt reaktion på skammen hade min utforskande sida, som jag bokstavligen älskar hos mig själv, fört mig till nätet och jag hamnade i tidningen Ottar och hos RFSU

Nu skulle det forskas…lite diskret så jag inte skulle uppfatta som en snuskgubbe

Nu skulle det forskas! Jag hoppade rakt in i dokument med namn som Fittfakta och Praktika för klitorissex. Forskningen fick bedrivas lite diskret för att jag inte skulle uppfattas som en snuskgubbe som letar runkmaterial. Jag hamnade också i en video som RFSU producerat där de går runt på stan med en modell av klitoris och frågar folk vad det är för något. Helt underbart att höra folks förslag. En påsklämma?

Som om jag själv bara skulle känna till ollonet på mitt kön

Saken är den att det jag fick fram så tydligt visade hur lite jag visste. Och att den kunskap jag nu fick helt kan tillskrivas arbete som gjorts av kvinnor med undantag för Jörn som ska ha cred för att hans artikel öppnade dörren till okunskapen. Och då har jag ändå varit en sexuellt aktiv individ under rätt många år nu. Som om jag själv bara skulle känna till ollonet på mitt eget kön, som om det andra av mitt kön inte ens fanns. 

I mitt fortsatta forskande hamnade jag i en essä skriven för nästan 14 år sedan av Kristina Hultman i tidningen Ottar. Den är så bra skriven att jag bara kopierat vissa stycken rakt av. Vill starkt uppmana alla att läsa hela hennes text! Här kommer alltså mina utvalda delar av den:

Världens mest outforskade och missförstådda kroppsorgan

”Tänk dig en kroppsdel. Bukspottskörteln, eller levern. Efter tusentals år av medicinsk forskning, är det fortfarande ingen som riktigt vet hur den funkar. Så var det med klitoris. Världens mest outforskade och missförstådda kroppsorgan.

Eller rättare sagt så var det, tills en urolog i Australien började undersöka saken för ett tiotal år sedan. Så nu vet vi hur klitoris ser ut. Hon borde få Nobelpriset.

Jag backar bandet.

Denna ingång kallade grekerna för ”den lilla kullen”

Under antiken trodde filosofer som Aristoteles att kvinnan hade en »tub« som en penis, fast ut-och-in och inuti kroppen. Det sades att kvinnorna »andades« in i denna tub via en liten »port« strax ovanför urinröret som ändrade utseende när de blev upphetsade. Denna ingång kallade grekerna för »den lilla kullen« – kleitoris.

Så såg man på denna kroppsdel ända fram till renässansen. Då utvecklades anatomiämnet. Män som Leonardo da Vinci dissekerade lik från avrättade – nästan alla var män. På universiteten var kvinnor, som hade kunnat anlägga en annan bild, dessutom bannlysta och skulle så förbli i trehundra år. Människan var man.

[…]

Forskning om klitoris blev tabu.

Dessutom var klitoris inte viktig – insåg man så småningom – för reproduktion och barnafödande. Lite extra vävnad bara. En del på kroppen som inte behövde visas någon omsorg alls. Forskning om klitoris blev tabu.”

[…]

Tjejer utgår från att killen vet

I essän intervjuas också Ellinor Isfors, sexualupplysare på RFSU. Hon berättar att tjejer vet vad de gillar när de onanerar. Men sen, när de ska ha sex med någon, är det som att de går in i en annan värld. De vill inte skicka den där obekväma signalen till killen att »sorry, det räcker inte«. De har inte fattat klitoris roll. De utgår ifrån att killen vet, och lägger ansvaret för sexet på honom. 

När jag läser detta vill jag bara skrika: HALLÅ, VI KILLAR VET INTE ETT SKIT FÖRUTOM DET VI SETT FRÅN PORRENS VÄRLD OCH DÄR ÄR DET INTE TAL OM NÅGOT KLITORISSEX. KUKEN SKA BARA IN OCH UT OCH VARA STOR OCH HÅRD.

Jag har tur som lever med en kvinna som ändå förstått klitoris betydelse. Samtidigt ska det tilläggas att inte heller hon kände till klitoris verkliga storlek! Jag återvänder till Kristina Hultmans essä. Jag refererar återigen i hela stycken då jag vill återge hennes ord rakt av:

”Det var på 90-talet som den unga läkarkandidaten och blivande urologen Helen O’Connell, verksam vid universitetet i Melbourne, började ägna klitoris ett seriöst vetenskapligt intresse. Då var hon i princip den första att göra det sedan Aristoteles dagar. Ingen förutom några feminister på 70-talet hade brytt sig.

Tidigt under utbildningen till urolog misstänkte O’Connell att det var något med just klitoris som inte stämde i anatomiböckerna. Den unga läkarkandidaten var dessutom bekymrad av vad hon såg i undervisningen.

Hennes överordnade tog stor hänsyn vid operationer på män, till exempel vid prostatacancer, och gjorde allt för att dessa manliga patienter skulle få behålla så stor del av sin sexuella förmåga som möjligt. Några liknande hänsyn kunde hon däremot inte se att man visade, när kirurgiska ingrepp utfördes på kvinnors kroppar.

Det hon fann var att klitoris snarare var ett berg

Som färdig läkare och forskare började hon därför forska på denna kroppsdel mer systematiskt, och det hon snart fann var att klitoris inte alls var »den lilla kullen«, utan snarare ett berg.

Inuti kroppen var klitoris helt enkelt en mycket större struktur än vad man kunde ana från utsidan. Den löper (slingrar sig) runt vaginan och urinröret och delar av urinblåsan. Dess yttre huvud hänger ihop med en kropp, som har två armar (skänklar), som sväller vid stimulans.

…dessutom fann hon att klitoris går djupt in i kroppen

Dessutom fann Helen O’Connell att klitoris är förbunden med en rad andra organ, inte minst de urologiska, och att den går djupt in i kroppen. Doktor Gräfenbergs punkt trodde hon kunde vara ett extra känsligt område längs övre väggen av vagina, just på grund av dess nära förbindelse med de nerver och svällkroppar som ingår i »klitoriskomplexet«.

Hennes forskning skulle också – om den tillämpades – kunna få konsekvenser för tillvägagångssätt vid sätesoperationer, cancerbehandling, livmoderframfall med mera. Och för den som utsatts för könsstympning skulle de nya rönen kunna betyda att hoppet om sexuell njutning inte alls behövde vara ute. Inte med ett organ som är så pass stort och går så pass djupt in i kroppen.

En ny och hel bild av klitoris växte fram

Ur O’Connells forskning växte helt enkelt en ny och hel bild av klitoris fram, där den framstod som mycket större, och mycket mer avgörande för kvinnors sexuella njutning och hälsa, än man tidigare hade förstått. En förutsättning för de nya rönen var också MRI – den nya magnetkameratekniken. Nu kunde kroppens inre organ studeras på levande.

[…]

Klitoris ”sitter fel”

Och så avslutningsvis. Sigmund Freuds gamla hypotes. Detta med att klitoris »sitter fel«. Som kommentar till det finns det bara en person att citera, sexologen och barnmorskan Tina Nevin. Näst efter Maj-Briht Bergström-Walan (Sveriges första auktoriserade sexolog, min anmärkning) är hon nog den som har gjort mest för att höja klitorismedvetandet i Sverige med sina föreläsningar om klitoris skänklar och skriften Fittfakta. Tina Nevin formulerar det så här:

– Vad då fel? Vi som har en och föder barn är väldigt glada över att den inte sitter inne i vagina. Det skulle inte fungera. Vaginan kan helt enkelt inte vara för känslig. Dessutom är den ju jättelätt att komma åt med handen. Om den satt inuti kroppen skulle den vara mycket svårare att nå.”

Tillbaka till Jörns artikel och ett uttalande av Patricia Brenner. Hon understryker att delfinernas sexliv handlar om mycket mer än bara fortplantning. Det finns flera observationer av delfinhonor som har homosexuellt umgänge genom att bland annat smeka varandras klitoris med nosen och fenorna.

Sex fyller en viktig social funktion i flocken

Patricia fortsätter att berätta att det är tydligt att sex fyller en viktig social funktion i flocken. Då kan man tänka att den evolutionära drivkraften bakom klitorisens anatomi hos socialt avancerade djur, som exempelvis människor, delfiner och bonoboapor, kanske inte bara har varit heterosexualitet.

I slutet av det stycket kommer ett uttalande som för mig rymmer väldigt mycket mer än det som sägs. ”Det tycker jag är spännande”, säger Patricia Brennan.

Sprängkraft att rucka på det heteronormativa

Spännande? Alltså, det här har ju sprängkraft att rucka på det heteronormativa i dagens samhälle! Jag har ibland funderat på min egen heterosexuella läggning. Är jag hetero för att jag verkligen är det, eller är jag det som ett uttryck för den begränsning jag underkastar mig?

Även Johan Croneman har snuddat vid ämnet när han skrev en krönika om dokumentären Naturens vilda sex som visas på SVT Play. Han avslutar med en fascination över just bonoaporna och sammanfattar det så här:

”Hannar ligger med andra hannar, honor med andra honor, honor och hannar givetvis, bror och systrar, och äldre med mycket yngre. Ingen variant, ingen kombo anses bättre eller sämre än den andre. Det ska vara skönt, roligt och fritt. Det vore väl drömmen att få återfödas som en bonobon och leva helt sjövilt i Centralafrikas djungler.”

Tänk om det manliga perspektivet gör att vi går miste om något väsentligt?

Människans sexliv står i rätt skarp kontrast till Johans ord. Porren utgör för många, åtminstone män, fonden till det egna sexuella uttrycket. Frågan är om njutning ens existerar i porrens värld, förutom i form av att njuta över att ha makt över någon. Och utanför porrens värld, i verkligheten, blir sex lätt en prestationsakt. Så var det i vart fall för mig under många år. Tänk om det manliga perspektivet gör att vi går miste om något väsentligt, en njutning som andra socialt avancerade arter kan njuta av?

När jag skriver detta har det blivit 2022. Jag fyller 47 år i sommar. Jag är innerligt glad att Jörns artikel fick mig att upptäcka så mycket viktigt som kvinnor lyft fram under årtionden och som ändå inte nått ut i någon större utsträckning. Nu vill jag genom att skriva denna text, där det mesta är skrivet av andra, främst Kristina Hultman, bidra till att föra denna viktiga kunskap vidare. 

Tror inte så många av oss män vet så mycket om klitoris

Jag tror inte det är så många av oss män som vet så mycket om klitoris. Rätta mig gärna om jag har fel.

Det finns så många tabun kring sex och sexualitet. Jag hoppas att jag med denna text lyckats få någon liten skärva att trilla bort i alla fall. Eller åtminstone fått dig som läsare att vilja utforska själv.

Igår kväll fick filmen Clara Sola fem guldbaggar på Guldbaggegalan. Filmen handlar om en kvinna som bryter sig loss från samhällets normer och tar makten över sin egen sexualitet. I sitt tacktal sa regissören och manusförfattaren Nathalie Álvarez Mesén så här: ”Jag hoppas filmen väcker många interna revolutioner och att den uppmuntrar till att bryta det här fucking patriarkala arvet som vi bär med oss.”

Vi klarar oss bäst på egen hand

Sen säger hon också: ”Vi klarar oss bäst på egen hand…på tal om onani”. Det uttalandet väljer jag att tolka som ett uttryck för just det patriarkala arvet på det sexuella området. Absolut inget fel på onani för egen hand, men jag hoppas innerligt att människors framtida njutning är en fri sådan mellan människor, inte enbart i ensamhet, och så långt bort det bara går från den mansdominerade porrindustrin.

För att nå dit behöver nog de flesta av oss män erkänna att vi inte vet så mycket vad gäller sexuell njutning och inse att mycket av det vi ändå tror oss veta kan vara direkt skadligt. Ett sätt att börja är att lära sig mer om klitoris.

Foto: Dusan veverkolog

Temakväll Vart är vi på väg?

Onsdag 23 mars möts jag och Ann Lagerström för ett samtal om livet, döden och existensen.

Ann Lagerström är journalisten och författaren som fördjupat sig i existentiell filosofi. En filosofi som ställer frågor om vad det är att vara människa, hur vi kan förhålla oss till sådant som frihet, val, relationer, döden och meningen. 

Förutom att själv arbeta som existentiell samtalsledare både med grupper och individer har hon också startat utbildningar för de som själva vill leda existentiella samtal. Hennes passion är att skapa möjligheter för så många som möjligt att tala om livet. Att utan krav på en särskild ideologi eller religion samtala om de stora frågorna som berör oss alla.

Anmäl dig här

Vi följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer. 

talaomlivet.nu • lagerstrom.nu

Temakväll Livet

Söndag 20 februari möts jag och Allan Linnér för ett samtal om livet på temat ”Varje människa är en berättelse värd att berättas”. Det finns inget manus eller förutbestämt program utan samtalet kommer vara helt improviserat.

Allan var radiopsykolog mellan 2012 och 2019 och har arbetat med enskilda, par och familjer i drygt 40 år. Han är författare till boken ”Vi slog följe en stund, – möten och minnen från terapirum och radio” och medförfattare till ”Kärlekens koreografi, – du och jag och vi hos psykologen”.

Vi känner inte varandra jag och Allan, men ser båda fram emot temakvällen. Ungefär som två pojkar som frågar: ska vi leka? Publiken kan komma att bjudas in i samtalen på något sätt. Det går även fint att enbart komma och lyssna. Fri entré men begränsat antal platser. Efter samtalet finns möjlighet att köpa Allans böcker och få dem signerade.

Anmäl dig här

Vi följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer. 

Att ta något ur sitt sammanhang

Den här texten kom till i efterkontakten till mitt förra inlägg Jag vill inte längre skiljas och rädslan att det skulle missförstås. Vad händer när något tas ur sitt sammanhang och vad är funktionen? Jag vill förvarna om att det i stycket efter ”barbariskt, vidrigt och avskyvärt” finns känsligt innehåll.

Jag var nervös när jag hade tryckt på publiceringsknappen till mitt förra inlägg Jag vill inte längre skiljas. Nervös för att texten skulle läsas slarvigt och att läsare skulle tro att jag och Karin är på väg isär. Karin berättade morgonen efter att vår dotter hade haft svårt att sova då hon sett inlägget och blivit orolig för just det – att vi var på väg att skiljas. Jag är så glad att hon vågade berätta om sin oro för Karin. Jag tänker att det hon faktiskt fångade upp var min oro för att missförstås och det blev tolkat som en oro att vi var på väg att gå skilda vägar.

För 150 år sedan framförde Charles Darwin tanken att känslor är något som människor har för att kunna läsa av situationen. Uttryck som ”Jag känner det på mig” och ”Jag hade det på känn” fångar upp denna idé som Darwin alltså lanserade redan på 1870-talet.

Tänk om vi borde stanna upp lite mer i frågetecknet?

Ungefär 90 år senare lanserade Silvan Tomkins affektteorin med sina nio grundkänslor, bland annat förvåning. Förvåning definierades som en snabbt övergående grundkänsla. Jag tror att Tomkins har missförstått den grundkänslan eller så har jag missförstått honom. Bara för att något verkar vara ”snabbt övergående” behöver det ju inte vara så. Tänk om det är frågetecknet vi borde stanna upp i lite mer för att läsa av situationen vi befinner oss i? Att den tolkats som snabbt övergående har medfört att den hamnat lite i skymundan. 

Egentligen är förvåning en slags läsa av situationen-känsla

Egentligen är förvåning en slags första ”läsa av situationen-känsla” och mycket central för de val vi sedan gör. Den stannar upp oss för att rikta vår uppmärksamhet på något nytt. Jag kan förstå att den betraktas som något snabbt övergående i en pressad situation när valen är ”fly, fäkta eller spela död”, men de allra flesta situationer innebär inte att vår överlevnad är hotad med nervsystemet under stark press. Behovet att överväga sina val är dock alltid närvarande.

Vad skulle hända om vi stannade upp och tog oss tid att lyssna av denna känsla utifrån att vår levda kropp faktiskt har något att säga oss? Och inte bara agera på efterföljande känslor utan att först ha integrerat dem i oss själva.

Det är mänskligt att inte vilja ta till sig något främmande. För att det ändå ska passera vår kognitiva dörrvakt sätter vi mer eller mindre omedvetet en etikett. Något som är galet, tokigt, konstigt, knäppt eller avvikande är beskrivningar som jag själv inte vill bli förknippad med. Det betraktas som något som har med andra att göra och behöver kapslas in i en etikett för att bli möjligt att ta in. Typ som en Mozartkula (fast numera gillar jag även marsipanen längst in). 

Att inte ta in kontexten kan vara ett sunt egenskydd

Att inte ta in kontexten kan vara ett sätt att hålla distans till något man inte vill ska kunna vara en del av en själv. Ett sunt egenskydd helt enkelt, men det kan bli fel om man inte är medveten om detta fenomen. Risken är att du tappar förmågan att se det mänskliga i andra människor. Ditt fokus blir på olikheterna och inte likheterna vilket är sunt i en livshotande situation, men inte annars.

Barbariskt, vidrigt och avskyvärt

Tänk bara på nyheten om Putins hemliga armé. I en film som en grupp legosoldater själva har lagt ut på sociala medier torteras en syrisk man som flytt från al-Assads armé. Senare hugger gruppen händerna och huvudet av mannen med en spade och till sist hänger de upp den huvudlösa kroppen i fötterna och tänder eld. Utan tvekan något som kan beskrivas som barbariskt, vidrigt och avskyvärt. Listan kan göras lång för att markera att den sortens beteende vill vi inte se i vårt samhälle. 

Det är sunt att inte vilja bli förknippad med dessa soldater, att se dem som åtskilda från oss själva. Vi vill inte ens tänka tanken att vi själva skulle kunna vara kapabla att utföra något så bestialiskt.

De fick liv och mening som kallblodiga soldater

Men om vi bestämde oss för att se vad som hände i ett sammanhang, vad skulle framträda då? Det skulle kunna vara så att mannen som blev torterad fick möta alla de känslor som förövarna hållit inne i sig själva under många år. Det skulle kunna vara så att offret fick möta förövarnas känslor av existentiell smärta av att inte ha blivit tagna på allvar, inte blivit sedda eller lyssnade på. Av att inte ha fått tillhöra ett sammanhang där de kunnat bli sedda som de människor de faktiskt är. I stället skapade de själva ett sammanhang, de fick liv och mening som kallblodiga legosoldater i en hemlig armé. 

Putins hemliga armé kan kännas avlägsen i relation till din och min vardag. Men vi kan knyta an temat som denna text nu kommit att handla om till situationen i Sverige. 86 till 98 % av alla brott begås av män. Om vi verkligen vill förhindra nya brott och återfall i brott skulle vi i Sverige självklart ha kvar korrigerande insatser i form av olika straff men framförallt ha åtgärder som först sätter mäns kriminella handlingar i en kontext.

Behandlingstider som kan ta hela livet, kanske flera generationer

Jag vågar ta Sokrates giftbägare på att många intagna själva kommer att kunna korrigera sina beteenden och kunna försonas med vad de gjort om de först kan bli sedda i vad de gjort. Då blir verklig förändring möjlig! Det krävs dock tidskrävande och medmänskliga insatser från omgivningen för att det ska bli verklighet. Vi talar om behandlingstider som kan ta hela livet, kanske flera generationer.

Verklig förändring sker då jag inte längre flyr från det jag inte vill se eller inte vill vara för att ta mig ifrån det eller den jag egentligen är. Den förändring jag allra mest vill ha – den sker när jag accepterar det som är så som det är

Det här är så vi människor fungerar! Det vi gör behöver ställas i relation till en bakgrund. Först då kan även det vi betraktar som det allra mest omänskliga förstås. Vi vet mycket om detta fenomen, men vi verkar ändå inte förstå.

Vi kanske inte vill förstå?

Foto: Alessandro Sacchi

Jag vill inte längre skiljas

Relation, skiljas

Läs först texten ”Ikväll vill jag inte ha sex”. Annars stor risk för missförstånd om rubriken tas ur sitt sammanhang. Och för dig som ändå inte följer min uppmaning: vi håller inte på att skiljas, snarare tvärtom, kärleken blev ännu starkare när jag släppte in min fru Karin i ett rum som jag inte låtit henne komma in i. Rummet för rädslan att livet ska tas ifrån mig nu när det känns så bra.

Klockan var 00.54 natten mellan måndag och tisdag 20-21 december. Några timmar innan hade jag sagt något till Karin som jag omedelbart ångrade i tanken och ändå stod fast vid. Det inträffade när jag skulle gå och lägga mig och hon letade efter ett paket till mig som hon trodde försvunnit. Jag sa att jag hade haft en upplevelse som var värd så mycket mer än allt materiellt. Att jag ”couldn’t care less över det paketet”, jag hade fått det jag behövde där i min måndagsupplevelse.

Jag märkte hur illa det landade

Det kändes rätt att säga OCH jag märkte hur illa det landade. Att det rentav sårade henne. På riktigt. Orden var som knivar som skar upp vår relation.

Jag kände avståndet mellan oss. Det jag alltid tyckt har varit obehagligt – känslan av avstånd i relation. Och just då kanske extra obehagligt eftersom jag den senaste tiden hade upplevt en sådan glädje i vårt äktenskap, att vi har det så bra. Att jag innerligt är tacksam över att just KARIN är den jag lever med, att just KARIN är mamman till våra tre barn.

Den här gången hamnade jag inte i rädslan att bli lämnad. Jag hamnade tvärtom i ett tillstånd där jag ville skiljas. ”Jag kan inte leva med en människa som inte förstår vad jag varit med om”! Ungefär så lät det i mig när jag upplevde att jag inte blev förstådd. 

Godnattpussen blev inte alls vad den kan vara

Godnattpussen blev inte alls vad den kan vara. Karin gick till sin paketinslagning, jag lyckades märkligt nog somna trots min irritation som hängde kvar. Bland det sista jag sa var att hon kunde börja med att läsa texten jag skrivit. Då skulle hon förstå minsann!

Sedan vaknade jag, nästan som om det vore morgon, men klockan var alltså 00.54. Där stod hon och jag upplevde skam utifrån vad jag faktiskt hade sagt till henne. ”Jag vill be om ursäkt för det jag sa om couldn’t care less…” började jag med att säga. Hon tog emot och sa i ungefär samma andetag att hon fortfarande inte förstod min upplevelse. Jag skulle ju bara gå på en enkel grej, inga konstigheter. Jag hade sagt att jag till och med eventuellt kunde följa med yngsta barnet till tandläkaren när jag kom hem. Och nu denna UPPLEVELSE. Vad är det som egentligen hänt? undrade hon.

Jag blev om möjligt ännu mer irriterad! Men vad fan, kan du inte bara ta in att jag haft en väldigt existentiell upplevelse idag, sa jag. Nej, du får förklara, jag förstår fortfarande inte.

Den här människan kan jag inte leva med!

Jag tog det som att hela min text, hela min upplevelse ifrågasattes! ”Den här människan kan jag inte leva med” ekade igen i mig! Men vad fan, kan du inte bara ta in att jag inte kan förklara och du inte kan förstå. Att vi möts där? Nej, det gick tydligen inte heller.

Jag började ana att jag faktiskt inte hade berättat allt för henne

Jag började ana att jag faktiskt inte hade berättat allt för henne. Jag sa att jag var tacksam i att hon stod på sig i sin irritation. Och jag i min. Det fanns något som inte var sagt eller skrivet. I det ögonblicket flög min utbildningsterapeut förbi i tankarna. 

Jag berättade om hans och mitt senaste samtal där jag gråtit och gråtit. ”Det vore så typiskt om det upptäcktes något nu som tar det här i en negativ riktning. Nu när jag mår bättre än någonsin. Nu när jag upplever sådan livslust. Nu när det verkar som att allt faller på plats. Nu när jag älskar Karin mer än någonsin. Ska jag dö då?”

Med terapeuten hade jag kunnat vara kvar i den frågan, vi hade utforskat den. Insikten kom att livet är ändligt. Det ska sluta en dag, men jag vill verkligen inte att den dagen ska vara i närtid. INGET TYDER PÅ DET, men den stora insikten idag var just en bekräftelse för mig själv att JAG VILL LEVA, JAG VILL VERKLIGEN LEVA!

…vi befann oss på helt olika planeter

Det blev så tydligt att jag inte hade släppt in Karin i rummet för rädslan att dö. Inte någon annan heller för den delen förutom min terapeut i tisdags morse. Jag har uttryckt mig lite selektivt, lite inlindat inser jag nu. Inte så konstigt då att Karin inte förstod mig. Att det kändes som att vi befann oss på helt olika planeter. 

SÖS med sin fantastiska personal och fantastiska Karin

Jag är tacksam, djupt tacksam, över det jag var med om i måndags. Först på SÖS med all sin fantastiska personal. Sedan hemma med det som jag nu ännu mer förstår är fantastiska Karin. Äntligen såg vi varandra jag och hon, efter ett ganska långt samtal med irritation på förstasträckan och ömsesidig förståelse på andrasträckan in i mål. 

Då dök pappa upp i mina tankar

Vi var så gott som klara. Då dök pappa upp i mina tankar och vårt samtal tog en sista sväng som gav ännu en insikt. Jag kunde uttrycka att jag där och då tyckte att jag grät som min pappa och det har jag skämts för. Ja du påminner lite om honom nu, sa Karin. Jag kunde ta emot det och ändå känna mig lugn. Jag kan påminna om pappa och det är ok. Jag har skämts för hans bipolaritet men jag gör det inte längre. Pappa är pappa och han är fin som han är. Jag är jag och jag är fin som jag är.

Och Karins julklapp ser jag fram emot att få öppna. Det finns mycket kärlek i den handlingen utan att jag vet vad paketet innehåller. Jag kan se det nu. Kärlek finns i mycket mer än det verbala ”Jag älskar dig” och kanske inte alltid upptäcks när radarn är snävt kalibrerad. 

Klockan var 02.08. En dag och natt att minnas. Där satte jag punkt.

Eftertanke på morgonen 21 december: jag blev sedd i MIN upplevelse. Och den sårbara vägen dit var asfalterad med rädsla och skam. Bränslet i tanken som förde mig framåt var glädje, aggression och sorg. Väl framme upptäcktes en plats av närhet som jag inte varit på förut. 

Äntligen var vi framme!

Jag förstår fortfarande inte allt nu, inte Karin heller. Men att vi älskar varandra stod rätt klart där i natten när vi äntligen, äntligen var framme och såg varandras upplevelser.

Foto: Nicola Fioravanti

Translate »