Utvald
Arbete/Sårbarhet

Inte lätt, men det är rätt

Publicerat på av Kalle / 2 kommentarer

Statsministerns uttalande – “Inte ett lätt beslut, men det är rätt” – när han meddelade sin avgång passar mycket bra för att beskriva även det jag nu tänker göra. Jag tänker satsa på Sårbarhetsdepartementet!

Det är sannerligen inte lätt, men det känns rätt. Ja, så kan jag sammanfatta mitt beslut att ägna nästan all min tid framöver åt Sårbarhetsdepartementet. Jag har nu gått ned på 40 procents tjänst på skolan där jag arbetar som resurspedagog och jag har bett mina föräldrar om ett förskott på arvet. Jag känner att det är NU jag ska göra ett ärligt försök att hissa seglen och försöka få skeppet i rörelse på allvar.

Det närmsta året blir ett år av testballonger för att se vad omgivningen behöver och kan ta emot. Jag tror på betydelsen av att stanna upp och reflektera över var man befinner sig i livet och vart man egentligen är på väg. Det här är i många fall inte helt lätt att “sälja in” i en tid då många av oss människor, inklusive jag själv, drivs av att prestera och att vara omgivningen till lags. Det är inget fel med prestation, men människan bakom behöver också få plats. Och vi behöver hämta hem oss själva mellan varven.

Jag kommer inledningsvis att arbeta inom tre områden: gestaltterapi för individer (fullt i dagsläget under mitt sista år som gestaltterapeut under utbildning), kursverksamhet med olika sårbara teman för vuxna och sist men inte minst uppdragsverksamhet för små och ägarledda företag som är intresserade av att lyfta fram människan. 

En sak som är extra viktig för mig är att jag inte vill göra denna resa ensam. Av den anledningen är jag mycket intresserad av alla möjliga förslag på samarbeten. Hör av dig med idéer så samskapar vi tillsammans!

Kroppen/Män/Relationer/Sårbarhet

Att be om stöd

Publicerat på av Kalle / 0 kommentarer

Jag möter många människor i mitt “nya” liv och slås av hur mycket vi har att vinna på att dela det vi bär på, oavsett om det är glädje eller sorg. Det sägs ju att delad glädje är dubbel glädje och jag vill bestämt hävda att alla känslor mår bra av att delas. I praktiken är det dock inte så enkelt. Tvärtom finns mycket som hindrar människor från att öppna upp.

“Det sitter långt inne att be om stöd, att dela smärtan med någon. Jag vill inte vara besvärlig, inte riskera att jag belastar någon annan om jag öppnar mig.” Jag har fått tillåtelse att skriva ut citatet och jag tycker det fångar något mycket väsentligt. Det sitter väldigt långt inne att be om stöd!

Att det ska vara så svårt! Kanske är det allra svårast att dela när du känner dig låg. Det bästa vore att du vid första minimala förnimmelse skulle ta kontakt med någon du känner dig trygg med. Istället drar ofta en ond spiral igång som snabbt leder nedåt. Mer och mer färgas av det negativa. Initiativförmågan försvinner och tankarna späder på självföraktet.

Tröskeln i ett sådant läge är hög eller snarare är det så att den görs hög. För i verkligheten är det inte alls hopplöst men det upplevs så. Ibland finns det inte någon att dela det sårbara med och det i sig kan smärta. Det blir en skam över att inte ha en partner att dela livets upp- och nedgångar med. Men även de som har en partner kan uppleva tröskeln hög. Att berätta om något sårbart kan bli svårare ju längre in i relationen man kommer. “Vad ska hen tycka att jag inte tagit upp detta tidigare? Det borde jag gjort för länge sedan!”

Utöver relation kan även tid vara en parameter som spökar. Det finns inte tid helt enkelt. Ett krävande arbete, små barn, åldrande föräldrar och liknande kan bli hinder på vägen. Du orkar inte dra upp “ännu en sak” eller så framställer du ditt problem som litet i förhållande till det andra som pågår. Saken är bara den att något som får dig låg ÄR VIKTIGT. Tänk om vi inte värderade känslan att känna sig låg utan kunde förstå den som ett viktigt budskap?

Den erfarenhet jag vill förmedla är en paradox. Det som jag haft svårast att dela har också varit oerhört befriande att uttrycka. Självklart ska du inte öppna upp för första bästa person. Att öppna upp och inte bli mött kan göra tröskeln mycket, mycket högre. Det är därför jag som terapeut arbetar med “slow is fast and less is more”. Det är faktiskt helt i sin ordning att vissa ämnen är svåra att dela. Det är den levda kroppens finkalibrerade sätt att inte öppna upp förrän den känner sig helt säker på att bli mottagen.

Foto: Priscilla Du Preez

Kroppen/Relationer/Sårbarhet

Ännu en årsring etsas in

Publicerat på av Kalle / 2 kommentarer

Jag börjar bli van vid det stora vemodet som infinner sig mot slutet av semestern varje år. Van i bemärkelsen att jag numera vet vad det handlar om. Det får mig att stanna upp och påminner mig om det jag värdesätter. Kraften är ändå lika stor, lika drabbande varje gång.

Det börjar som en svag förnimmelse av en klump i halsen, kanske redan i magen. Jag håller emot genom att tänka på allt bra som varit och allt bra som väntar framöver. Kraften i det som vill fram är dock större. Det är som ett träd som mycket motvilligt går med på att ännu en årsring ska etsas in, ännu en cirkel ska slutas. Som om det riktiga året var slut nu och inte i december.

Jag är kvar i motståndet som inte vill acceptera att ännu en sommar snart är över. Jag märker hur det färgar vad som hamnar i mitt fokus. Jag ser studsmattan som knappt blev studsad på i år, jag ser huset som inte blev målat i år heller. Jag ser rensgallren från den sista blåbärsplockningen. Jag ser cyklarna som togs med men som det aldrig cyklades på. Jag ser sandlådan som det lektes i, kanske sista gången för alltid?

Jag börjar bli van nu vid det stora vemodet, har ju till och med skrivit om det tidigare. Jag ger till slut plats för det. Släpper taget. Allt härligt som gjorts och inte gjorts kommer till slut till uttryck i tårarna som får rinna utmed kinderna. 

Det är över nu för denna gång. Ännu en årsring etsas in. 

Foto: Simon Stankowski

Kroppen/Liv och död/Sårbarhet

Detaljen

Publicerat på av Kalle / 2 kommentarer

För första gången sedan tumörupptäckten 2018 tillät jag mig att känna tillförsikt inför onsdagens halvårsvisa kontroll. Jag mådde så oerhört bra att det hade varit konstigt om det skulle ha hittats något fel på mig. Och vad hände?

Genom århundraden har människan, kanske mest män, levt i huvudet. Förnuftet, det rationella har haft tydligt företräde framför det inre livets värld. Så även för mig där kroppens olika förnimmelser betraktats som från mig skilda fenomen. Det har varit “otur” när jag drabbats av gubbvad, ryggskott eller vad som nu har inträffat. Som om det skulle ha med något yttre att göra snarare än med mig.

Tumörupptäckten
Tumörupptäckten i augusti 2018 fick mig på allvar att börja bli nyfiken på vad kroppen egentligen har att säga. Även då mådde jag så bra att det var obegripligt att jag hade en tumör. Det ställde till så mycket med allt jag höll på med! Men så småningom kom insikten att det kanske var det bästa som hänt mig. Att budskapet var att stanna upp och ge omsorg till mig själv. Det behövde jag – inte bara köra på som om min kropp är någon slags fordon som kan bytas ut så snart det körts slut.

Att leva ett liv i huvudet går alldeles utmärkt men min upptäckt är att det livet är klart fattigare än det som jag sedan några år lever – genom min kropp. Livet har även nu sina utmaningar och sina upp- och nedgångar, men det är på ett annat sätt.

En mer radikal tanke
På cykeln in till onsdagens undersökning tillät jag tanken att allt skulle gå bra, att inget skulle upptäckas. När den tanken väl släppts ut kom ännu en och mer radikal. Jag tillät tanken att det rentav skulle vara intressant och häpnadsväckande, OM det upptäcktes något. För en sådan upptäckt skulle betyda att det fanns ytterligare något att förstå i mig själv.

Att titta på skärmen och följa med i undersökningen var helt otänkbart för några år sedan trots narkotiska preparat. I onsdags kunde jag titta hela tiden trots att det är en obehaglig känsla att uppleva instrumentet i mig samtidigt som jag följer med på skärmen.

Beskedet
Jag var helt lugn när hon sa att “Jo, det är något litet här. Jag tror inte det är en ny tumör, men det där vill jag kolla upp.” Tidigare har oron direkt gripit tag i mig, men vi förstår varandra väldigt bra hon och jag vilket gör att det inte ligger kvar tankar och maler. Vi pratar om det som står i fokus och lindar inte in. 

Jag har ändå tänkt lite grann på upptäckten senaste dagarna. Inte utifrån oro utan mer vad det är min kropp egentligen vill säga. Just nu lägger jag in följande innebörd: “Lyssna på mig, lyssna på varenda liten detalj jag har att säga. Det riktigt fina, det riktigt viktiga kan finnas i en liten, liten detalj.”

Foto: Karine Germain

Män/Sårbarhet

Manlig självbehärskning

Publicerat på av Kalle / 0 kommentarer

Jag vill dela en glädje och ett djupt allvar som jag upplever nu när anmälningarna till #ModernMan börjar komma in.

Allvaret handlar om att det här är män som precis som jag upprätthållit olika former av självbehärskning som ett sätt att hantera livet. Det är inget fel på självbehärskning i sig, den kan behövas i vissa situationer, men den är inte en kostym som ska bäras varje dag.

Det är viktigt att förstå att självbehärskning varit en del av mansnormen ända sedan Platons dagar, troligtvis längre än så. Män kan inte kasta av sig det oket hur som helst.

Att visa en sak utåt och att ha en helt annan upplevelse på insidan drar massor av energi. Jag ser det dagligen i skolans värld hos de känslomässigt ensamma pojkarna, jag såg det hos män när jag arbetade inom psykiatrin. Jag ser det i min vardag. Jag har upplevt det hos mig själv.

Till alla de som säger att det är “andra män som borde komma till #ModernMan” vill jag bara svara: 

För varje man som anmäler sig, OAVSETT vem han är och vad han gjort eller inte gjort, tar samhällsutvecklingen ett kliv framåt för en mer jämställd värld med minskat våld.

Det är lätt att tro att för att minska vålds män mot kvinnor så behöver vi ta om hand om de män som är våldsamma mot kvinnor. Det är en analys som utgår från ett simpelt linjärt tänkande. Självklart ska de männen tas om hand, men vi behöver framförallt ställa oss frågan: “Mot vilken bakgrund uppstår mäns våld mot kvinnor?”

Mitt svar på den frågan är att våldet endast är det mest synliga uttrycket för något mycket större som vi behöver få syn på. Det handlar om tanken att män ska hålla tillbaka sina känslor, att de ska kapsla in jobbiga känslor.

De män som hittills anmält sig har förstått att de behöver lyssna på sig själva, att ta sitt inre på allvar. Jag kommer göra allt som står i min makt att stödja dessa män att våga visa sig som de MÄNniskor de är.

Jag har på allvar börjat inse något stort. Det här är inte bara en mansutbildning, det är samhällsförändring.

Foto: Emiliano Vittoriosi

Liv och död/Män/Sårbarhet

Vi behöver fler rädda män

Publicerat på av Kalle / 0 kommentarer

Jag tror vi alla har varit där någon gång, vid en upplevd och tydlig gräns “Stopp, hit men inte längre”. Den gränsen har ett namn – Impasse. Att ändå ta sig förbi den gränsen innebär att ta sig in i sitt allra innersta, att vidröra det djupt existentiella. Där väcks frågor om liv och död, om att få eller inte få tillhöra.

Jag skulle säga, utan att ha några vetenskapliga belägg, att mycket få män är gränslösa. Den mansnorm som vi alla levande på olika sätt upprätthåller, belönar inte ens ett gränsöverskridande beteende bland män. Är du man och konstnär kan du möjligtvis komma undan en aning, men i övrigt råder enligt mig en mansnorm i form av upprätthållandet av en tydlig gräns runt det inre, vaktad av skam och rädsla. 

Uppenbarligen finns det många män som tar sig över kvinnors gränser, till synes utan skam och rädsla. Däremot får inga eller mycket få passera mäns egna gränser. Skammens och rädslans tillbakahållande funktion verkar alltså fungera i en riktning, men i den riktningen blir den en nästintill ogenomtränglig mur.

Det säger sig självt att det här är inte bra. Konsekvensen blir att vi har män som mår dåligt för att de inte blir sedda i sitt innersta, inte ens av sig själva, och vi har kvinnor som får sina gränser överskridna gång på gång.

De monologer som just nu pågår i den offentliga debatten om mäns våld mot kvinnor kan förhoppningsvis vara förstadiet till det möte som behöver ske mellan människor i mycket högre utsträckning. 

Kvinnors raseri och frustration är tydlig – deras gränser måste börja respekteras. Det är så självklart och ändå uppenbarligen så svårt. Där har vi alla ett ansvar, oavsett hur vi ser på denna fråga, oavsett om vi bär någon form av skuld gentemot kvinnor.

De steg som nu tas från mäns sida behöver hanteras med allra största varsamhet för att inte riskera att mäns försvarsmur av skam och rädsla växer sig ännu mer kompakt. Det är inte läge att förminska de män som faktiskt försöker ta plats i det offentliga rummet, inte ens de som är tysta. Vad är det EGENTLIGEN de vill säga?

Män som inte känner behöver vi inte fler av. Vi behöver fler rädda män, män som skäms, män som tack vare rädslan och skammen får uppleva sorgens ljuva tårar när de erkänner sin ensamhet och otillräcklighet. Den upplevelsen har ingenting med kön att göra och i den kan vi alla mötas.

Kalle reflekterar/Män/Sårbarhet

Var går gränsen?

Publicerat på av Kalle / 2 kommentarer

En känd artist åtalas idag för stämpling till människorov efter att i helgen ha blivit flerfaldigt prisad på P3 Guldgalan. Nu kommer hård kritik mot Sveriges radio. Låt oss stanna upp i detta högintressanta fall och se vad som händer om vi skruvar lite på en av parametrarna.

Jag tror de flesta kan förstå att det väcker känslor när pris delas ut till någon som sitter häktad för anklagelser om grova brott. Det verkar vara så att vi människor har svårt att se människor som de komplexa varelser vi faktiskt är. Att människor kan ha flera sidor, till och med sidor som anses svåra att sammanföra.

Jag tror det egentliga problemet i denna historia handlar om att det finns någon slags romantiskt skimmer över gangstervärlden. Vi är nog många som läser om den, fascineras över att den finns inte alls långt ifrån oss, och samtidigt skulle bli livrädda om vi drogs in i den.

Hur hade Sveriges radio agerat om det varit musik framförd av en person anklagad för pedofili? Jag tror inte vi ens behöver resonera om det. Det finns inte på kartan att en misstänkt sexualbrottsling skulle nomineras. Men en förortsrappare, det är lite coolt, eller?

Var går gränsen? Jag tror det är en omöjlig uppgift att dra en gräns utan att måla in den dömda/anklagade i ett hörn. Du som läser må tycka att jag bagatelliserar, men jag menar att vi behöver kunna visa på goda sidor även hos de som anklagas eller de facto begått grova brott.

Det jag skulle vilja se är att Sveriges radio framhärdar i att artisten ska få sitt pris men att de aktivt tar avstånd från de anklagelser om brott som finns. Och att artisten själv tar avstånd från det och rentav fördömer det för att få sitt pris.

I det sista stycket ligger problemet igen. Att hamna på kant med pedofiler förefaller kanske inte så avskräckande, däremot vill ingen hamna på kant med människor som sitter på våldskapital. Artisten själv lär ligga mycket pyrt till om han inte gör som han gör, det vill säga bedyrar sin oskuld liksom alla andra inblandade. Ingen tar på sig någon skuld trots att det så klart finns flera som vet hur det ligger till vad gäller människorovet.

Artisten måste stärkas i musiken och för att ta avständ från kriminalitet även om det riskerar hans liv. Prisa artisten för MUSIKEN. Hylla det som är gott och lys upp de vägar som leder till att människor växer, men var stenhård i markeringen att våld är aldrig ok, varken att uppmuntra eller utöva. Det förflutna kan inte ändras, men i vägen framåt finns alltid ett ansvar och val.

Unga på glid behöver se äldre som väljer alternativa spår och väljer bort ett kriminellt liv. Där har vi vuxna ett stort ansvar att uppmuntra den processen. Jag tycker Sveriges radio gör rätt men de behöver bli tydligare.

Foto: Lionello DelPiccolo

Kroppen/Liv och död/Sårbarhet

Att skriva för att betrakta, inte bära

Publicerat på av Kalle / 0 kommentarer

Vi människor är levande kroppar. Vi rör oss i en omvärld som ger oss en nästintill oändlig mängd intryck. Information landar i oss, lagras i våra levande kroppar. Gör intryck. För att livets resa inte ska bli för tung behöver intrycken komma till uttryck. På så vis gör vi avtryck i världen.

Intryck.

Uttryck.

Avtryck.

Det jag gör just nu, skriver, det är för mig ett sätt att betrakta, inte bära. Att skriva för att betrakta, inte behöva bära alla intryck.

Konst, i alla dess former, kan ses som ett slags mänskligt förråd vi behöver för att kunna leva. Som möjliggör ett luftigt och expanderande liv när det är som allra bäst och att uthärda, överhuvudtaget andas, när det är som allra värst.

I konsten visar vi oss också som de vi verkligen är i kontaktögonblicket med omvärlden. Nakna. Sårbara. Med möjlighet till mottagande. Med risk för avvisande. Konsten är det unika, mänskliga, personliga och existentiella uttrycket.

Foto: Steven Houston

Liv och död/Relationer/Sårbarhet

Avvikelser

Publicerat på av Kalle / 3 kommentarer

Tänk om alla avvikelser vi ser, exempelvis gängrelaterat våld eller stökiga elever i skolan, bär på en insikt om oss människor som vi inte kommer åt så länge vi betraktar det avvikande som ”fel”. Lek med tanken att vi verkligen ägnade tid åt att studera människor vars beteende betraktas som avvikande – vilken insikt tror Du skulle träda fram?

Vad är det som gör att vi inte vill eller inte orkar se orsakerna bakom avvikande beteenden? Att vi inte tar oss tid att sätta dem i ett sammanhang? Jag vill bestämt hävda att det finns enormt mycket kunskap om människan i det som anses omänskligt. Avvikelser kan ses som en sorts gränser. Hur vi än sorterar och väljer bort kommer det ändå alltid att finnas det som avviker från det som i betraktelsens stund ses som normalt.

Det går inte ens att tänka sig ett urval (av vad som helst) utan avvikelser. Om vi ändå tänker det, INGA avvikelser, inte ens på partikelnivå, skulle vi få problem att sortera. Överför den problematiken till människor. Att det inte gick att urskilja en människa från en annan. Inte ens dig från en annan. Innebörden går inte att förstå eftersom den sortens likhet endast finns i döden. Att vara död kan vi bara vara på ett sätt medan livet rymmer en oändlig mängd möjligheter.

Att leva innebär att INTE bli sin pappa, mamma, inte heller att bli någon annan utan att bli den man är. Den tillblivelsen kan inte ske i isolering utan i ett levande möte med andra. Att leva är alltså att skilja ut sig från andra i mötet med andra. Det betyder inte, om vi drar det här långt, att en styckmördare ska förstås som ”ja, det är hans sätt att leva” och att beteendet accepteras. Nej, det finns såklart helt oacceptabla avvikelser, men bara för att det är oacceptabelt betyder det inte att det kan rymma viktiga insikter.

Hur konstigt det än låter behövs avvikelser för att vi ska kunna se det normala. Och det avvikande behöver det normala. Att sträva efter att få bort olikheter utan att förstå sammanhanget tror jag är en mycket farlig väg att vandra. Även om det inte går i praktiken att få bort olikheter innebär den strävan att vi kommer att förlora inte bara det som rent objektivt är dåligt, exempelvis styckmördare, men också människorna bakom det avvikande. Sist men inte minst går vi miste om bakgrunden till mänskliga avvikelser.

Vi begår ett oerhört misstag om vi inte ser människan bakom.

Foto: Rupert Britton

Translate »