Här ovan kunde det ha varit ett foto med en närbild på en bäver, men jag lämnade mobilen hemma. Vad bra!
Kanske var det tack vare att jag inte hade mobilen med mig som jag såg bävern. Det är nog inte vanligt att komma så nära – jag var nog bara två meter ifrån den.
Det finns mycket i vår närhet som vi inte upptäcker när vi far fram genom livet. Vi kan till och med missa våra nära och kära. Och oss själva!
Se vad som händer om du saktar ned tempot för en stund just där du är. Vad upptäcker du?
Idag var det dags för den första kontrollen. Ett halvår har gått sedan det upptäcktes en tumör i urinblåsan. Var cancern tillbaka eller inte?
Jag fick datum för undersökningen för en månad sedan. Kroppsminnet har påmint mig lite då och då om obehaget kring cystoskopin, alltså när det förs in en kamera genom urinröret, förbi prostatan och upp till urinblåsan. Inte skönt.
Jag oroade mig för två saker. Smärtan i samband med undersökningen och framförallt ett jobbigt besked.
Jag är glad att jag visade mig sårbar efter operationen och krävde lugnande medel inför dagens undersökning. Det tog utan tvekan bort en del spänning i kroppen. Finns verkligen ingen anledning att verka heroisk. Snoppen är känslig nog som den är. Visst var det obehagligt, men jag pratade mig igenom ingreppet och fick användning av den profylaxandning jag lärde mig inför mitt första barns ankomst.
Oron för ett dåligt besked låg där i bakgrunden under undersökningen. Jag blundade och ville inte se på datorskärmen hur kameran tog sig fram mot sin slutdestination. Tittade någon gång upp i taket mot de vita rören. Väntade på läkarens ord. Vågade inte hoppas på något egentligen. Där och då vara det bara jag och väntan. Att ligga avklädd inför fyra människor och vänta på besked om ens cancer kommit tillbaka, det var verkligen sårbart.
– Finare blåsa har jag inte sett, sa läkaren plötsligt. Med de orden var det som om Stesoliden gick rakt in i blodet. Jag kunde slappna av och andas ut. Herregud vad skönt det var!
Halvdåsig på Stesolid cyklade jag hemåt i vårvädret. Solen sken, fåglarna kvittrade och jag kände en enorm livslust. Yngsta barnet som var krasslig hade fått kila in till grannen medan jag var borta. När jag kommit hem satt vi där vi tre, drack kaffe och åt nybakta bullar och hade det bra tillsammans.
Ännu en gång har jag fått en knack på axeln av livet: Kalle, kom ihåg att leva.
Jodå, här ska det levas minsann!
Foto: Kalle Lindqvist
På ena sidan jordklotet stod en ungdom och filmade de över 10 000 människor som samlats för att delta i en manifestation för klimatet. På andra sidan jordklotet stod en ung vuxen och filmade när han sköt ihjäl människor som samlats för fredagsbön.
Det är väldigt osvårt att fördöma det som hände på Nya Zeeland och hylla det som hände på Mynttorget i Stockholm idag. Samtidigt kan jag återigen konstatera att det är människor det handlar om. Mänskligheten har en enorm spännvidd.
Jag vet inte mycket om någon av dem. Lite mer om den ena som heter Greta, har autism i någon form, har startat skolstrejken och är global miljöaktivist. Egentligen inget om den andra som sägs vara en 28-årig man som skrivit ett manifest med hänvisningar till ett antal andra vansinnesdåd.
Är det en slump att den ena är kvinna och den andra en man? Jag tror egentligen inte det har ett dugg med kön att göra men utåt sett verkar det nästan alltid vara en man som utför omänskliga handlingar.
Min tes är att det handlar om insidan. Den 28-åriga mannen är egentligen helt tom. Han har ingen inre kompass. I brist på kärlek har han fyllt sig själv med något. Med hat mot andra. I det får hans liv en mening.
Greta har säkert också en del negativa tankar om andra människor, om de som exploaterat vårt gemensamma jordklot. Men tack vare sin inre kompass har hon kanaliserat sin aggression på ett mycket fredligt sätt och som får andra att vilja ansluta. Genom sin skolstrejk har hennes liv fått en mening.
Jag var en av många som lyssnade på Greta idag. Det finns ett magiskt skimmer över henne. Hon tar plats genom att vara sig själv. Hon visar att vi alla har betydelse. Att alla har möjlighet att påverka.
All utveckling har sin grund i avvikelser. Skolan är den plattform där vi har möjlighet att fånga upp dessa människor. Om vi ser dem och tror på dem får vi fler Greta, om vi inte ser eller tror på dem får vi fler som den 28-åriga mannen. Hur svårt kan det vara att förstå?
Foto: Montage av eget foto och Peter Forster
En riksdagsman och före detta minister anklagas för att ha tafsat på fyra riksdagskvinnor. Låt oss stanna kvar ett tag i det som han anklagas för att ha gjort.
Det känns som att hoppa in i ett varigt sår att skriva om det som han anklagas för, kanske extra mycket för att det är internationella kvinnodagen. Jag borde hylla kvinnor, inte skriva om ett solkigt mansbeteende, dessutom inte innan domen har fallit.
Jag gör det ändå. Vill verkligen inte bli sedd som en del av något eventuellt drev, jag skriver för att förstå. Likt ett barn som upprepat frågar Varför?
Varför tafsar en man på en annan person? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Vi ställer den frågan alltför sällan trots att den är så barnsligt enkel och bra!
Varför?
Varför skulle jag göra det? Av ren kåthet? I tron att den andra skulle uppskatta det? För att jag inte vet bättre? För att jag tror att jag har rätt till det? Det finns ju liksom inte miljontals potentiella förklaringar. Det är ju inte för att fråga hur vädret kommer bli imorgon eller om personen kan låna ut en tandpetare.
Jag gjorde något som kan beskrivas som tafsande när jag gick på högstadiedisco i slutet av 80-talet. Som de flesta killar på det discot gick jag varv efter varv mellan kiosk och dansgolv i hopp om att någon skulle bjuda upp mig. Då hände det i trängseln att jag klämde på någons rumpa. Någon jag tyckte var snygg. Ingen alkohol jag kan skylla på. Ingenting att skylla på! Bara ren och skär okunskap hur man närmar sig någon annan.
Det anmärkningsvärda är att ingen reagerade. Varför fick jag inte käftsmäll? Eller en utskällning åtminstone? För att förstå det måste vi tänka på att normen inte gav den möjligheten. Så illa var det ställt. Det är något jag tycker Lena Andersson missar i sin ledare i Dagens Nyheter.
Idag är det internationella kvinnodagen 8 mars 2019. Åtminstone två av de händelser som riksdagsmannen anklagas för inträffade efter metoo. Varför slog kvinnorna honom inte bara på käften? Eller skällde ut honom – ”Vad fan håller du på med?” Det verkar inte vara så mycket bättre nu än på 80-talet.
Riksdagsmannen behöver nog inte få mycket mer straff än det han troligtvis upplever just nu. Allt annat än enorm skam vore märkligt.
Jag skulle vilja höra riksdagsmannen förklara varför han gjorde det och även höra riksdagskvinnorna förklara varför de inte i sekunden efteråt visade att det inte var ok. Jag hoppas de gjorde det. I samtligas svar finns hur som helst massor av lärande om normen som råder idag. Ska vi lära oss något behöver vi våga vara kvar i det jobbiga.
Foto: Annica Mari
I mitten av februari varje år är det lite extra fokus på kärlek. Har svårt för att hålla mig till en enda dag som någon annan bestämt dessutom. Skriver idag istället, lite rebelliskt. Hade tänkt skriva om Arthur Aron, men så kom Bob Hansson emellan. Det fick bli båda.
Ni har säkert läst om Arthur Aron och hans 36 frågor. Ganska ofta förvrängt till en bombsäker metod för att bli förälskad. Det egentliga syftet med hans forskning var att undersöka hur närhet uppstår, eller ur mitt perspektiv, hur det går att gradvis närma sig det sårbara och därmed skapa kontakt. Oavsett om du redan lever i en relation eller inte så är det värt att testa frågorna tillsammans med någon du vill komma närmare.
En förutsättning för att uppleva närhet är att visa sig sårbar i mötet med andra. Men det här med sårbarhet är inte som ett legobygge där du med hjälp av en beskrivning steg för steg bygger något och sedan är det klart. I sårbarheten finns ett naturligt motstånd, ett motstånd som ska finnas där, men som också gör att det inte är självklart att gå vidare.
Arons modell påminner ändå om en legobeskrivning. Den ska efterlikna den naturliga process som för människor närmare varandra. De 36 frågorna uppmuntrar dig och din samtalspartner att öppna upp samtidigt och i samma takt, vilket minskar risken att det låser sig. Detta speglar den gradvisa lära känna-process som relationer normalt genomgår, bara i en mycket mer accelererad takt. Våga vara lite rebellisk och ta mer tid om du behöver, eller skippa några frågor. Du behöver inte följa manualen slaviskt.
Eller så är du jätterebellisk – skippar frågorna och bara läser Bob Hanssons dikt Ingen lek. De raderna går bara att skriva om man förstår att det här med kärlek inte är något enkelt, men en sjuhelsikes kraft när den väl uppstår.
Ingen lek.
Att älska är att ge upp makten, kärlek kräver
kapitulation från båda parter.
Det är ingen lek.
Man måste kasta ut en hängbro av hopp och tillit.
Och sedan putsa fönsterna förstås.
Man måste mötas halvvägs.
Stå där på mitten och fatta att kärleken är så stark
att den också när man står så helt stilla
forsar som tusan under fötterna.
/Bob Hansson ur ”och grannsämjan är en långsam bödel”
Apropå närhet. Du har väl inte missat vandringarna 9 och 16 mars? Anmäl dig senast 2 respektive 9 mars.
Foto: Joshua Torres
Tack till en av er följare som upplyste mig om att det inte går att anmäla sig för prenumeration av någon anledning. Jag har noterat att det inte kommit några nya prenumeranter på ett tag. Min inre kritiker sa att det var för att texterna var ointressanta. Snacka om skönt att då få veta att det är något tekniskt fel på bloggen…
Felsökning pågår!
Min vän E gav mig en sådan fin metafor häromdagen på kursen vi gått tillsammans. Översatt till vardagssvenska skulle man kunna säga att livet är som en pool. Låt mig förklara.
Tänk dig en situation i ditt liv – vilken som helst. Personalmöte på jobbet, eller att du står i kassan på Konsum och pratar med din favoritkassörska Inga.
Tänk dig nu en pool fylld med vatten.
Själva situationen är vattnet i poolen och poolens ram är själva avgränsningen för situationen. Personerna i din situation är med och badar.
Det som händer i vattnet kommer att påverka samtliga som befinner sig i den. MYCKET eller litet. Men allt påverkas. Utan värdering. Det jag/du andra gör har betydelse för alla andra som befinner sig i poolen.
Jag kan hoppa bomb i poolen men då behöver jag vara medveten om att vågskvalpet får stor påverkan på de andra. Kanske så mycket att det skvätter över och även påverkar människor i andra pooler. Allting som händer i vår omvärld hänger på så sätt samman.
Att inte göra något kan framstå som ingenting men faktum är att du ju enbart genom att vara i poolen tränger undan lika mycket vatten som dig själv. Även tystnad tar plats och påverkar.
När något händer som du tycker om är du själv alltså en del av det. När något händer som du inte tycker om är du också en del av det.
Hylla dig själv när något är bra i den situation du befinner dig i. Ta dig själv en funderare över ditt ansvar när något inte är bra där du befinner dig.
Zooma ut, se dig själv och de andra i poolen. Se poolen.
Foto: Zbysiu Rodak
Jag har nu arbetat lite drygt två år i skolans värld. Det finns en sak som sticker ut – de ensamma pojkarna. De finns i varje skola och alla samhällsgrupper. Pojkarna som är ensamma och samtidigt tar mycket plats. Jag kan urskilja två grupperingar. Att ta hand om dem och det egentliga behovet bakom skulle förändra samhället i grunden.
De utagerande pojkarna. De här våldsamma, bullriga, mobbande eller skräniga pojkarna är lätta att misstolka. Vi dömer dem efter deras handlingar och utan kunskap om hur vi människor fungerar gör vi det som känns rätt – STRAFFAR DEM. De stängs av, skälls ut, skiljs ut. Med andra ord raka motsatsen till vad de behöver – GEMENSKAP, FÖRSTÅELSE och KÄRLEK. Resultatet blir att vi omedvetet förvärrar det vi försöker förhindra. I de flesta fall blir det ändå rätt bra i slutändan, men en del pojkar fångas inte upp i tid.
Människan har en OFATTBAR repertoar av beteenden. Min uppfattning är att samtliga de ”omänskliga” beteenden som vi emellanåt ser i samhället är den logiska följden av oförmåga att hantera känslor. Vi vill inte se beteendena som mänskliga trots att det enkelt går att konstatera att det var en människa och inte en rymdvarelse eller annan form av icke-människa som utförde det hemska.
Det räcker inte att enbart säga ”vi får inte glömma historien”. Självklart får vi inte glömma alla hemska händelser i världen, men den ännu mer relevanta frågan är VARFÖR? Vilket banar väg för följdfrågan, VAD KUNDE VI GJORT FÖR ATT FÖRHINDRA DET SOM HÄNDE? Det handlar om empati, om förmågan att sätta sig in i hur en annan människa känt, tänkt och agerat. Inte acceptera vidriga handlingar utan om att försöka förstå dem. Det är det ENDA långsiktigt hållbara sättet att förhindra att det sker igen.
De högpresterande pojkarna. Vinna är det viktiga. Det egna värdet är avhängigt hur den egna prestationen står sig i förhållande till andra. De här pojkarna är inte så ”farliga”, men har ändå en förmåga att sätta tonen i den grupp de tillhör. Det sprids lätt en känsla av att allt handlar om tävling. Så länge det är vind i seglen mår de här pojkarna bra, men kommer ett större skepp och tar vinden, uppstår lätt en situation som är svår att hantera. Pojkarna tappar tron på sig själva eller försöker prestera ännu mer. Omedvetet hamnar de på ett spår som skapar ännu större känsla av ensamhet eller åtminstone rädsla för vad som skulle hända om de inte presterade längre.
De två grupperingarna har en sak gemensamt. Ensamhet är något de vill bort ifrån eller åtminstone inte vill acceptera. Kampen är omöjlig eftersom ensamhet är något som följer av att vara människa.
Det är okej att vara sårbar, det är okej att erkänna rädslan för ensamhet. Det är ju precis det som faktiskt bryter den onda cirkeln. Om ändå fler pojkar fick det med sig det under sin skolgång. Jag ska göra vad jag kan. Jag lider inte brist på kunskaper om att prestera om jag säger så.
Och sist men inte minst. Det räcker inte att bara fånga upp de ensamma pojkarna. Vi behöver arbeta med hela gruppen/klassen så att alla får med sig kunskap om vad empati är i praktiken. I annat fall kommer framtidens människor att utgå från att det bästa vi kan göra är att bygga murar och att blunda för den kunskap som finns i det som är svårt att hantera. Det finns redan en hel del sådana pojkar på höga poster runtom i världen.
Vi behöver inte fler.
Foto: Sasha Freemind
Det var med glädje jag mottog beskedet att Lasse Övling blivit Sveriges nya radiopsykolog. Att verkligen känna sig lyssnad på gör gott för både kropp och själ. Lasse kan konsten att lyssna.
Jag har vid tre tillfällen fått möjlighet att träffa Lasse tillsammans med hans poddkollega Margareta Berggren. Senaste gången var när jag pratade om hur livet stannade upp efter mitt cancerbesked. Det är en ynnest att få samtala med dem – vad samtalet än handlar om så blir det viktigt på riktigt.
Vad är det som gör skillnaden med Lasse? Hans lugna stil? Rösten? Hans livserfarenhet? Det är alltihop plus lite till. Han är verkligen intresserad av det som sägs.
Kan varmt rekommendera första avsnittet med Lasse även om jag inte har en aning vad det kommer handla om.
Foto: Stina Gullander (från Sveriges radios hemsida)
