Nu. Inte Då eller Sen.

Nytt blad, nytt år, 2020! Det är alltid ett nytt nu.

Nu.

Nu.

Nu.

Alla levande varelser har alltid levt i ett Nu. Aldrig i ett Då eller Sen.

Alla beslut har tagits i ett Nu. Aldrig i ett Då eller Sen.

Alla möten och omöten mellan människor har skett i ett Nu. Aldrig i ett Då eller Sen.

Varenda kyss har kyssts i ett Nu. Aldrig i ett Då eller Sen.

Varenda kram har kramats i ett Nu. Aldrig i ett Då eller Sen.

Alla avlidna människor har dött i ett Nu. Aldrig i ett Då eller Sen.

Det är i ett Nu allt sker.

Nu.

Foto: Jon Tyson

RFM-metoden

Det finns mängder av metoder att använda sig av för den som arbetar med människor. Jag håller mig numera till en metod, RFM-metoden. Relation Före Metod.

En av de metoder som fått väldigt mycket utrymme där jag arbetat de senaste åren är LAB, lågaffektivt bemötande. Den här texten är varken ett försvar eller kritik av LAB. Det jag vill ha sagt är att du kan ta vilka metoder som helst, men utan relation kommer ett äkta möte aldrig uppstå.

I samma sekund som du träder in i en annan människas sammanhang förändras allt. Du och den andra får en relation. Det du gör och inte gör kommer påverka relationen. Det den andra gör och inte gör kommer påverka relationen. Och relationen kommer påverka dig och den andra.

Vi behöver fråga oss: Vill jag ha kontakt med den andra människan? I så fall behöver jag börja just där hen befinner sig även om jag inte tycker om de val som personen gjort och gör. Här tror jag de flesta missförstånd uppstår. Skolpersonal kanske använder LAB utan att det ger resultat och tänker att det är fel på metoden. När fokus i själva verket borde inriktas på relationen.

Allt beteende och icke-beteende är kommunikation. Det finns ett språk bortom det verbala som bara är möjligt att förstå om vi är närvarande. Vad är det den andra egentligen vill säga, brukar jag påminna mig själv när jag försöker förstå det som är svårt att förstå.

Att möta en annan är sårbart. I mötet finns en existentiell risk för båda parter – att bli sedd eller avvisad. Med det i åtanke är det klokt att närma sig försiktigt och att förstå att backa kan också vara ett steg framåt. Det som händer mellan oss finns där i mellanrummet även om vi inte sätter ord på det. Upplever jag att något blir fel kan jag utgå från att det är högst påtagligt även för den andra, dock inte nödvändigtvis upplevt på samma sätt.

Att mötas, att utveckla en relation, är en sårbarhetsdans där det pågår ett ständigt kalibrerande. Den som sätter fokus på relation vet att saker och ting måste få ta tid.

Och tid finns. Här och nu.

Foto: Ricardo Gomez Angel

Är all mañana utrotad?

Senast jag vabbade (vård av sjukt barn) blev det tydligt att jag behöver stanna upp emellanåt. Hur har vi hamnat i läget att en ska arbeta heltid och vara barnförälder samtidigt?

Vabben blir som ett depåstopp i ett formula 1-lopp. En möjlighet att hinna ikapp med alla måsten och borden som finns i föräldrapusslet. Bara det att inte behöva passa tider. Även om det blir enklare med barnens stigande ålder är det inte kompatibelt att ha barn och att passa tider. Att försöka leder automatiskt till stress. Hur mycket av VAB är egentligen VASF, vård av stressad förälder?

Hela tiden är det en massa saker jag måste svara an på. Komma i tid på morgonen, till barnens skola och min egen arbetsplats. Saker som ska in i familjelogistiken. Aktiviteter, läger, semester, APT, lov, julklappar, födelsedagar, internationella dagen för x, y och z, TBE-spruta, ta hand om mig själv, barnen, frun, kontakta en kompis… Allt trycker på!

Är all mañana utrotad?

Är det inte såväl komiskt som alarmerande att många upplever stress när de INTE är sysselsatta? [Tillåt dig att skratta högt om du vill. Eller gråt]

Jag återkommer regelbundet till en önskan att instifta en #pullthefuckinghandbrakeday. En dag där vi inte gör något utan bara funderar på vart vi egentligen är på väg. Bara tanken är skön! Någon mer som vill vara med?

Receptet mot stress är EGENTLIGEN enkelt (märker när jag tittar på listan att den även kan trigga stress, gör vad du vill med den):

  • God sömn
  • Näringsrik mat
  • Rörelse varje dag
  • Tid för nära och kära

Det finns enormt mycket pengar, och mänskligt lidande, att spara på att minska den upplevda stressen. Tyvärr finns det även mycket pengar att tjäna på den psykiska ohälsa som följer av stress. Men inget hindrar att vi i framtiden har verksamheter inriktade på att människor ska må bra istället för att de inte ska må dåligt. Det är verkligen inte samma sak! För att den förändringen ska ske behövs lite nytt och långsiktigt tänk.

Eller vad tänker du? Du behöver inte svara idag:-)

Foto: Vitaliy Anokhin

PS. Klicka här för att börja prenumerera på inlägg.

Nästa psyket

Imorgon ska jag in på psyket igen. Jag har sedan augusti åkt in och ut på tre olika slutna avdelningar. Nästan 320 timmar totalt. Tiden där har lärt mig mycket om livet och mänskliga beteenden.

Jag vet inte om min erfarenhet hade blivit så mycket annorlunda som patient, men nu har jag varit där som skötare, en del av min praktik på resan att bli gestaltterapeut. Inför min första arbetsdag hade jag inga förkunskaper om psykiatrin, enbart förutfattade meningar att intagna skulle bestå av ”konstiga” människor. Ja, psykfall som det brukar heta med vardagsspråk.

För mig har tiden inom psykiatrin vidgat min förståelse för mänskliga beteenden. Istället för att se människor som psykfall/galna/dårar kan vi VÄLJA att nyfiket studera hur en människa beter sig när livet är kaotiskt. När individen inte får det stöd den behöver från omgivningen. I det läget finns nämligen inga rätt och fel. Däremot har den direkta omgivningen och samhället en betydligt lägre grad av acceptans för mänskligt kaosbeteende. Resultatet blir att slutenpsykiatrin är en form av uppsamlingsplats för människor med så pass avvikande beteenden att de inte får vara med i den vanliga samhällsgemenskapen. De låses in helt enkelt. En del frivilligt, andra med tvång.

En människa i kaos behöver en sak: säkerhet. I praktiken innebär det att min primära roll som skötare, som jag ser det, är att ge omsorg och bara finnas till för patienten. Det är ett tungt arbete och om patienten länge levt i kaos kan arbetet kräva stort tålamod. Det kan handla om åratal av specifikt omsorgsarbete dygnet runt.

Det knepiga med de svåra fallen är att det oftast inte finnas något tryggt liv att återvända till vid eventuell utskrivning. Blotta tanken på utskrivning sätter kroppen i beredskapsläge för kaos. Kroniskt sjuka handlar för mig om människor i kronisk beredskap för kaos.

Jag önskar att fler blir nyfikna på att förstå perifera mänskliga beteenden. Att de är uttryck för något annan än galenskap. Eller annorlunda uttryckt: Galenskap är ett språk. Som att en intagen med sitt beteende säger: ”Det jag varit med om är så inåthelvete sjukt att det enda logiska för att åtminstone jag ska förstå är att jag beter mig inåthelvete sjukt”. Ungefär så.

Om det inte finns något stöd att få från omgivningen blir det naturliga att individen själv skapar en förändring som gör tillvaron meningsfull. Hur den förändringen ser ut finns det mycket att lära av. Då träder ett dolt språk fram bakom självskadebeteenden, självmordsförsök, vanföreställningar, missbruk etc etc.

Snäva normer pressar ut människor från kartan och de kan endast inkluderas om de kategoriseras som psykiskt sjuka. Det är vad som är galet på riktigt.

Foto: Annica Mari

Tacksam och halvt naken

Livet innehåller ofattbart mycket. För en stund sedan låg jag naken inför tre kvinnor och pratade om väder och vind. Tillsammans tittade vi även på en skärm där sökandet pågick efter en eventuellt ny tumör. Bilden som förmedlades såg lika öde ut som ett månlandskap. Känner enorm tacksamhet! Tacksam inför läkaren Malin och hennes team, tacksam inför svensk sjukvård, tacksam inför livet. Nedan följer mina reflektioner från dagen. Kommentera gärna hur de landar i dig!

Tankar före undersökningen:

Rent medicinskt lär det knappast vara någon skillnad mellan mig NU och om en stund efter undersökningen. Men rent psykologiskt, mentalt finns ett väldigt tydligt FÖRE och EFTER.

Och anspänningen och oron. I den det digitala tänkandet som följer. Antingen blir det ett bra besked. Eller ett dåligt.

Kroppen minns. Spända skinkor. Spänt ryggslut. Efter operationen för ett drygt år sedan fick jag kateter. Kändes förnedrande. Som om jag var en gammal gubbe. Varenda rörelse gav smärtimpulser. I liggande läge blev lösningen att hålla uppe bäckenet. Byggde upp en kraftig spänning i det muskelområdet. Det minns kroppen nu.

Hur jag än går dit, ensam eller i sällskap, är jag ensam inför beskedet. Det är mig och ingen annan det handlar om.

I väntrummet nu. Väntar på att få Stesolid, 5 milligram. Knark. En sorts Benzo med gatans språk. Lugnar kroppen. Känns skönt att få den fysiska hjälpen att slappna av. Två gånger per år är jag knarkare. Förstår bättre nu hur det måste vara för andra. När man själv inte orkar eller kan ge sig själv det stöd som behövs för att lugna kroppen. Läkemedel borde inte få ordineras utan regelbunden medmänsklig kontakt och uppföljning. Så lätt att annars fastna i det som enbart är ett substitut för det egentliga behovet: lugn och ro.

Fått min Stesolid. Verkar inom 15-30 minuter.


Undersökningen:

Dåsig. In i undersökningsrummet. Av med byxorna och kalsongerna. Får bedövning. En gel som sprutas in i urinröret. Inte skönt men uthärdligt. Väntar på Malin som opererade mig och som ska undersöka mig idag. Pratar om väder och vind med byxorna nere. Lite udda situation och på något sätt lite kul.

Malin kommer in med en AT-läkare. Där ligger jag med snoppen framme och tre kvinnor som förbereder ingreppet. Får frågan om jag vill följa med på skärmen. Har sagt nej tidigare gånger. Säger ja idag. Känner mig modig. Får se min urinblåsa från insidan. Känner fysiskt av kameran och slangen emellanåt när Malin undersöker blåsan. Ser ärren efter operationen och provtagning. Liknar grunda kratrar med stjärnformade mönster. En märklig känsla det där! Jag och de tre kvinnorna tittar liksom på film inifrån min urinblåsa. Sedan avslutas det med vägen ut, kollar in prostatan, får se området där sädesceller kommer ut i urinröret. Som en inre naturfilm. Bara Attenboroughs röst som saknas.

Efter undersökningen:

ALLT såg bra ut. Aaaaaah, kroppen slappnar av, kanske gör den det redan tack vare Stesoliden, nu även mentalt! Nästa kontroll först om ett år. Ett år till ännu ett viktigt vägskäl. Tänk vad bra att min kropp så tydligt visade för ett år sedan att något var fel (blod i urinen). Tack vare det upptäcktes tumören i tid. Jag påminner mig om alla viktiga signaler som kroppen sänder och som det är lätt att ignorera. Underbara kropp!

Jag påminner även mig själv om att det är just de sårbara stunderna, de svåra situationerna i livet, som också kan vara de mest lärorika och utvecklande. Första steget är att erkänna det, att uttrycka det inför sig själv eller andra. Att jag skriver om mina upplevelser är utvecklande för mig. Om det även skulle vara betydelsefullt för någon annan, är det en enorm bonus för mig. Jag vill gärna bidra till att andra upptäcker och utforskar sin egen sårbarhet.

Foto: Svyatoslav Romanov

Jag är inte rädd för döden

På fredag är det dags igen för kontrollbesök. Ett drygt år har gått sedan livet stannade upp efter cancerbeskedet. Egentligen har väl ingenting förändrats och samtidigt är allt förändrat. Det känns som jag börjat förstå vad som är betydelsefullt. Inte för att jag vill dö i förtid, tvärtom är min livslust större än någonsin, men jag är inte rädd för döden.

Jag stannade till på Skogskyrkogården på vägen hem idag. Det är en andaktsfull syn med gravljus som lyser upp i det annars så kompakta höstmörkret. Runt mig fanns 100 000 gravplatser. Om vi antar en snittålder på 50 år skulle alla begravda representera fem miljoner år av livserfarenheter. Det är en mäktig känsla att befinna sig mitt i den massiva mängden av levda liv.

En del av de begravda dog som spädbarn, andra efter att ha levt över hundra år. Mitt ibland dem stod jag med mina 44 år. En piss i Mississippi bland alla fem miljoner år, men inte för mig. Mina 44 år har varit betydelsefulla och frågan är om inte det senaste utvecklat mig allra mest. Och under det senaste året finns det dagar som varit lika lärorika som flera år. Och bland dessa lärorika dagar finns det stunder där livet fått en ny riktning.

Jag hade inte upplevt dessa stunder utan en tilltagande nyfikenhet att utforska livet. Tack vare den vågar jag trotsa den skam och rädsla som ofta hindrat mig att göra val jag nu gör. Ställa de frågor jag nu ställer. Prata om sårbarhet som jag nu gör.

På torsdag förmiddag är det dags igen. Precis som i alla mikrostunder som livet består av kan livet förändras där och då. Och det gör det ju faktiskt hela tiden, det gäller bara att bli medveten om det. Livet är en oändlig rad med vägskäl. Stanna upp lite då och då och se dig omkring.

En dag ligger jag kanske på Skogskyrkogården och bidrar till en mäktig upplevelse för en annan förbipasserande cyklist. Det ser jag fram emot, men det får gärna vänta ett tag, jag har lite mer att utforska först.

Stäng av mig

Stäng av mig

Idag har bloggen ett gästspel av Ellen Nordgren. Jag fångade upp i Bortom Ekorrhjulet att Ellen alltid skrivit sig ur kriser. Blev nyfiken eftersom jag bestämt tror att välmåendet finns på andra sidan om den sårbarhet som ännu inte uttryckts. Boken hon nyligen gett ut handlar om stress, rastlöshet, ångest, kamp, kraft och förändring. En liten bok med stort innehåll, fantastisk layout och med ett språk som går rakt in i hjärtat. Det finns bara en negativ sak att säga om den – boken är alldeles för billig. Köp den!

Nedan kan ni läsa några korta utdrag ur Stäng av mig:

Jag sitter på tunnelbanan och undrar varför det alltid är nåt som skaver.

Det är systemet, strukturen, det är alltid för mycket och det går inte att bromsa, ta det lugnt, pausa. Ständigt på väg någonstans, skynda, kolla klockan, småspringa i trapporna, be om ursäkt, jäkta på. Vara trevlig, lyssna, känna in, ta hand om. Jag ger och ger och är helt dränerad när jag går därifrån. Sen en ny dag och sen en ny. Ännu en.

I min hjärna, ett ständigt studsande av tankar. Försöker hålla mig till någon sorts uppritad väg i huvudet men tankarna kommer farande från alla håll och jag får, som i ett dataspel, slå undan dem en efter en hela min vakna tid och ibland även när jag sover. Det är som ett Instaflöde i huvudet som jag scrollar igenom. Bild efter bild efter bild.

Luther upp i röven, högpresterande, duktig flicka bla bla bla. Så trött på hela skiten. Stäng av mig.

Foto: twinsfisch

En plats utan rädsla och skam

De flesta i Sverige, inklusive jag själv, tar den fysiska säkerheten för given. Tak över huvudet, mat på bordet, inget dödshot som hänger över en. Men hur är det med den psykologiska säkerheten?

Jonas Mosskin skrev en intressant artikel i somras om tystnadskultur. Den kanske viktigaste faktorn för att motverka uppkomsten är ett klimat av psykologisk säkerhet. Vi skulle lika gärna kunna kalla det för trygghet, men jag gillar preciseringen till det psykologiska. Utan denna faktor styrs vi av rädsla och skam, två av våra viktiga grundkänslor. Och vem har inte hållit tillbaka tankar och beteenden för att inte riskera att bli den besvärlige och avvikande som stör gruppen?

Det finns olika nivåer av gemenskap. En formell där det går att avläsa tillhörighet utifrån det fysiska. Ens placering eller visitkort visar att man tillhör en viss grupp. Det finns också en psykologisk gemenskap vilket är något helt annat. Att uppleva psykologisk gemenskap är att befinna sig i ett klimat av psykologisk säkerhet, en trygg miljö där det går att kasta sig ut hejdlöst och veta att man fångas upp. Det är ett klimat där sårbarheten är en naturlig del. Hur många sådana platser har du tillgång till?

En plats där du varken känner rädsla eller skam

En plats där du varken känner rädsla eller skam, finns det en sådan? Först kan det låta lockande med en sådan plats. Och det tror jag beror på att rädsla och skam ofta betraktas som negativa trots deras livsviktiga funktion. Andra sidan av dem är längtan och behovet att få tillhöra, att få bidra med just sin personlighet. Jag kan känna skam och rädsla i min egen familj. Jag kan vara rädd för att min fru ska lämna mig en dag eller att mina barn inte ska vilja ha kontakt med mig även om det egentligen inte finns någon uppenbar risk för det. Jag ser det som en påminnelse att de betyder mycket för mig. Rädsla och skam är en naturlig del av en gemenskap, och de behöver få finnas och delas om gemenskapens psykologiska säkerhet ska öka. För det behövs sårbara ledare, ledare som förstår att sårbarhet inte är i vägen, sårbarhet är vägen framåt.

Ett klimat med hög psykologisk säkerhet är inte heller något som uppnås utan något som behöver upprätthållas. Det som skaver behöver tas om hand regelbundet. Och skav är bra för där finns utvecklingspotentialen för gruppen.

Foto: Ray Hennessy

Tio småsaker som gör mig lycklig

  • Fika på skogsutflykten
  • Bokstund en tidig morgon
  • Ljuset som strilar in genom fönstret och gör mönster på väggen
  • Min anteckningsbok (just nu blodröd)
  • Klämma en finne som ”sploshar” mot spegeln
  • Ett spontant skratt
  • Ett vänligt ord
  • En lavendelrabatt i blom
  • Dyka under vattenytan och känna vattnet mot ansiktet
  • Frisk och och sval luft som strömmar in bakom gardinen en sommarmorgon

Vad gör dig lycklig? Skriv gärna din lista som kommentar, det inspirerar!

PS. Tack syster Stina för inspirationen!

Prestationens prestation

Prestation och sårbarhet

Det var härligt att se fotbollen igår. Damlandslaget slog Tyskland med 2-1 i VM-kvartsfinalen. Laget var större än jaget. Men vad skönt det vore att slippa bedömningar om exakt hur bra insatsen var.

Vi lever i ett prestationssamhälle. Det ska presteras på fotbollsplanen, på arbetsplatsen, i sängkammaren – ja praktiskt taget överallt. Och rent evolutionärt går det att begripa det. Vi människor har ju behövt prestera för att överleva – vårt mål nummer ett genom alla tider.

Men det blir en aning absurt när det sedan ska göras jämförelser mellan olika prestationer. Om det på något sätt bedöms som en bragd då väntar Jerringpris, bragdguld och eventuellt mottagande på Sergels torg. Trots att det är ganska uppenbart att det inte bara är insatsen i sig som har betydelse utan hela sammanhanget. Utan mediebevakning är det dessutom många bragdinsatser som vi inte ens skulle känna till. På sätt och vis är det snarare mediedramaturgin som bedöms i dessa priser.

Kan vi inte bara få vara i nuet? Låt oss njuta av insatserna, av stämningen som råder under stora mästerskap. Och ta emot kämparna när det känns rätt oavsett om de gått till final eller åkt ut direkt.

När jag ändå skriver om damerna så låt mig slå ett slag för att damfotbollen INTE ska inspireras av herrfotbollen. Herrfotboll hör inte till den mansbild jag vill förknippas med. Förutom något som redan skrivits om, herrarnas filmningar och annat osportsligt, tycker jag det mest osmakliga är den mycket märkliga symbiosen mellan öldrickande och fotboll. Jag såg matchen Sverige-Thailand på plats i Nice. Härlig stämning innan match och underbar känsla att marschera med fansen till de väntande bussarna som skulle föras oss till Stade de Nice. Men varför ska det drickas så mycket?

Nu låter jag som en moralgubbe, men jag är säker på att det alla vill åt är… gemenskapen. Det är häftigt att få vara del av något större. Och det är klart att en bärs kan göra tröskeln lägre att sjunga hejaramsor offentligt. Men det är alltför många som inte nöjer sig med det. Så låt oss även slippa den manliga ölhävarkulturen inom damfotbollen. De negativa följderna är många och våldet mot kvinnor har jag skrivit om tidigare.

Foto: Bence Balla-Schottner