Kalle kallebrerar

I veckan har Sårbarhetsdepartementet introducerat ett nytt koncept: ”Kalle kallebrerar”. Kalle kallebrerar är en fristående, icke-kommersiell och opolitisk granskning av olika vardagsnära fenomen i vårt samhälle. Målet är att vi ska reflektera mer, tänka efter och inte bara ta något för givet. Häng med!

Första avsnittet handlar om koskräck, nämligen Kalles egen sådan. Du får följa med honom på en fenomenologisk löptur i kohagen. Vilken verklighet är det egentligen som stämmer? Numera finns tre avsnitt och ett fjärde är på gång.

Modet att vara människa

Livet är lite som en lindans vare sig vi vill det eller inte. Livet går upp och ner – ibland direkt påverkat av våra egna val men ofta på grund av omständigheter omkring oss vi inte ens kan påverka. På höstens första temakväll, tisdag 20 september, får du möjlighet att lära dig mer om trauma – upplevelser som satt djupa spår i livet.

Vad är egentligen ett trauma och vad kan det få för konsekvenser? Vad kan vi alla lära oss av trauma även om vi själva inte varit med om något? Det och mycket mer kommer det pratas om under höstens första temakväll vars gäst heter Judith Beermann Zeligson. Judith är en av pionjärerna som bröt tystnaden kring generationspåverkningar från Förintelsen och är själv andra generationens överlevare. 

Temakvällen leds av gestaltterapeuten Kalle Lindqvist på Sårbarhetsdepartementet. Vill du bara komma och lyssna går det alldeles utmärkt. Vill du delta i samtalen kommer det finnas möjlighet även till det. Kvällen inleds med ett utforskande samtal mellan Judith och Kalle.

Mer om Judith: Martin Bubers ord ”Allt verkligt liv är möte” är drivkraften för hennes snart 50-åriga arbete som psykoterapeut i egen praktik. Hon har även varit verksam med handledning, ledarskapsutbildning och fortbildning inom vård, behandling och skolsektorn varav 25 år på Gestaltakademins lärarfakultet. Hon har bland annat arbetat 12 år som handledare på Röda Korsets behandlingscenter för tortyrdrabbade flyktingar i Malmö.

Entré 150 kronor och begränsat antal platser! Vi startar 19.00 i Mellansalen på Bagarmossens Folkets Hus och håller på till 21.30 med en kort paus i mitten av programmet. Anmäl dig här.

Ingen återbetalning efter bokning men däremot kan din plats överlåtas på annan om du skulle få förhinder.

Judith Beermann Zeligson

Skam och andning – nu i Göteborg

Skam har du nog upplevt. Och andas gör du så länge du lever. Däremot kanske du inte funderat på om det finns någon koppling mellan skam och andning? Välkommen till ett utforskande samtal mellan andningsexperten och tidigare operasångaren Thomas Sonefors och skamforskaren och tidigare bankchefen Kalle Lindqvist. Ett första samtal hölls i Stockholm 21 april och det gav mersmak.

Temakvällen bjuder på ett unikt samtal där du får möjlighet att lära dig mer om skam och andning och hur de kan tänkas hänga samman. 

Thomas Sonefors är gestaltterapeut med egen mottagning i Göteborg och expert på andning. Han var fram till nyligen ordförande för Sveriges auktoriserade gestaltterapeuter. Tidigare var Thomas operasångare under mer än 20 år. 

Kalle Lindqvist är gestaltterapeut under utbildning med planerad examen 19 maj efter nästan fem års studier. Han har under utbildningstiden fokuserat på skam, sårbarhet, prestation och frågor kopplade till mansnormen och manlighet. Tidigare var Kalle Sverigechef för ett produktområde på en av våra storbanker.  

Samtalet mellan Thomas och Kalle kommer varvas med olika övningar för publiken och på slutet hålls en frågestund. Varmt välkommen till Viktoriahuset!

Entré 150kr och begränsat antal platser! Anmäl dig här. Ingen återbetalning efter bokning men däremot kan din plats överlåtas på annan om du skulle få förhinder.

Temakväll – Skam och andning

Skam har du nog upplevt. Och andas gör du så länge du lever. Däremot kanske du inte funderat på om det finns någon koppling mellan skam och andning? Välkommen till ett utforskande samtal mellan andningsexperten och tidigare operasångaren Thomas Sonefors och skamforskaren och tidigare bankchefen Kalle Lindqvist. 

Temakvällen bjuder på ett unikt samtal där du får möjlighet att lära dig mer om skam och andning och hur de kan tänkas hänga samman. 

Thomas Sonefors är gestaltterapeut med egen mottagning i Göteborg och expert på andning. Han var fram till nyligen ordförande för Sveriges auktoriserade gestaltterapeuter. Tidigare var Thomas operasångare under mer än 20 år. 

Kalle Lindqvist är gestaltterapeut under utbildning med planerad examen i maj efter nästan fem års studier. Han har under utbildningstiden fokuserat på skam, sårbarhet, prestation och frågor kopplade till mansnormen och manlighet. Tidigare var Kalle Sverigechef för ett produktområde på en av våra storbanker.  

Samtalet mellan Thomas och Kalle kommer varvas med olika övningar för publiken och på slutet hålls en frågestund. Varmt välkommen!

Entré 100kr och begränsat antal platser! Anmäl dig här. Ingen återbetalning efter bokning men däremot kan din plats överlåtas på annan om du skulle få förhinder.

Skam

Det var fjärde gången jag skulle vara med i Psykologbyrån. Fjärde gången! Kändes nästan lite fräckt av mig. Får man vara med så många gånger? Tränger jag inte undan andra då? Det var några av de tankar som virvlade runt i mig inför att jag skulle vara med. Direkt efter inspelningen kände jag däremot: Antingen sänder ni varenda sekund eller ingenting alls!

Ja, det var vad jag förmedlade till Lasse, den i Psykologbyråns duo som jag än så länge känner bäst. Tanken att det skulle klippas i inspelningen var som att någon skulle klippa rent fysiskt i mig. Här skulle ingenting tas bort! Aggressiviteten var aktiv i mig i flera dagar. Den upplevelse jag haft av mig själv var något helt nytt. Jag hade varit…mig själv! Mitt sanna jag, hur klyschigt det än låter. 

Nu var det inte längre tal om att jag var fräck som var med. Det som hade spelats in var något unikt insåg jag. Att i ett och samma program om just skam drabbas av skam och i samma program lyckas ta sig loss från skammens bojor. Jag har i vart fall inte hört talas om något sådant. Det här programmet behövde verkligen sändas så oklippt som möjligt!

Programmet spelades in tisdag 25 januari. Efterföljande måndag damp det ned två ljudfiler i min inbox. En oklippt och en varsamt klippt. Klockan var runt 22 och jag hade en intensiv arbetsdag bakom mig, liksom läxläsning och nattning av minstingen. Jag satte mig i arbetsrummet och laddade upp den oklippta versionen på datorn och den klippta på mobilen. 

Där och då inleddes en mycket noggrann jämförelse mellan de två versionerna. Drygt 1,5 timme senare konstaterade jag att det verkligen var jag i båda versionerna. Det som klippts bort påverkade inte min bild av min upplevelse, av det jag som klivit fram med ett mod som jag inte visat förut.

Om du inte redan lyssnat på avsnittet, gör det och lägg märke till det som väcks i dig. Vad som väcks i dig kan jag inte säga på förhand. Däremot har jag en aning utifrån de många reaktioner jag har fått från såväl bekanta som för mig helt okända personer som hört av sig efter att podden publicerades.

Varmt välkommen att dela din upplevelse i kommentarsfältet!

Foto: Annica Mari

Ta vara på 3-8 februari 2022. 

Idag meddelade vår statsminister att restriktionerna ska hävas. Tidningarna rapporterar om människor som känner glädje och lättnad över att få röra sig fritt igen. Låt oss stanna upp de sista dagarna innan det blir 9 februari 2022. Låt oss reflektera över den återhållsamma tiden vi nu levt i under en lång tid. 

Vad är det vi behövt hålla tillbaka? Vad vill ut? Vad är det vi värdesätter i livet egentligen?

EGENTLIGEN!

Tiden bakom oss må ha varit jävlig och människor som betytt något för oss har ryckts bort. Men det finns samtidigt ett lärande i all smärta, i att ha fått besöka motsatsen till de liv vi vill leva. Det finns guldkorn i efterkontakten med de upplevelser vi haft.

För att få med oss den visdomen behöver vi stanna upp. Inte bara kasta oss in i 9 februari 2022 som om allt kommer vara som det en gång var före pandemin.

Låt oss också prata om våra drömmar. Vad vi längtar efter. Inte vad vi är rädda för. Då kan vi mötas oavsett våra olikheter. Och drömma stort. Tack vare våra olikheter. 

Jag satt nyss på tunnelbanan. Jag stirrade in i min mobil liksom ALLA andra. Inte en enda blick utbyttes. Det var dött men med liv i var och en. Lika dödlevande som i väntsalarna jag suttit i efter att ha fått vaccinsprutor ett-två-tre.

Nu går vi in i en slags sista väntan. 9 februari öppnar sig möjligheter till ett liv utan restriktioner. De flesta tänker då på Folkhälsomyndighetens rekommendationer som vi fått rätta oss efter. Men om vi överför det till en allmänmänsklig betydelse – vilka restriktioner har du levt med i ditt liv? Vad skulle hända om du släppte lite på dem?

Släpp nu inte alla på en gång.

Släpp dem varsamt.

Tillåt livet att levas så som det var tänkt en gång från början.

Innerligt.  

Foto: Fusion Medical Animation

Lex Natthiko rymmer en ännu större fråga

När du läser det här, så har jag redan börjat leva.

Det skedde kl 14.38, fredag 21 januari 2022. Jag hade precis kommit in från en promenad i skogen under vilken jag pratat om frihet med en kompis. Jag kände ett visst pirr när jag gick in och satte mig i fåtöljen för att skriva mejlet om min uppsägning. Jag skickade i väg det utan rädsla eller tvekan. Bladet var redan vänt, kapitlet om mitt arbete i skolans värld redan skrivet.

Jag har fått som jag velat. Nu ska seglen riggas på Sårbarhetsdepartementet inför den resa som väntar. 

Jag är, så här en vecka efter att jag skickade i väg mitt mejl, fullt övertygad om att det jag gjort är rätt. Kroppen signalerade att det var rätt. Ett leende i ansiktet, fötter som pirrade av liv. Tänk vad mycket den här kroppen har signalerat till mig under mitt liv och som jag inte tagit mig tid att förstå. Som om det bara vore en fysisk kropp jag går runt med och inte det obegripligt avancerade fenomen som den faktiskt är. Tack till min levda kropp för att du haft tålamod i så många år med att jag inte begripit mig på dig. 

Vart det bär av nu det vet jag ärligt talat inte. Jag tänker inte göra en Kierkegaard och släppa taget om min älskade Karin och min familj. Jag tänker vara kvar i det jag håller kärt OCH utforska det som utforskas kan genom Sårbarhetsdepartementet. Jag tar utgångspunkt i Natalie Ginzburgs ord ”generositet i stället för sparande, kärlek i stället för diplomati, inte önskan om framgång, utan önskan att vara och veta”.

Kanske har du märkt att en del av strukturen i denna text är hämtad från Björn Natthiko Lindeblads avskedsord på Facebook. Jag vet inte om det upprör eller om det inte påverkar dig alls. Björn levde med en önskan att få dö på ett sätt som han själv valde. Han fick som han ville.

Mitt mesta minne av Björn är att jag störde mig på honom

Mitt mesta minne av Björn är att jag störde mig på honom. Det tog ett tag att inse och erkänna att det handlade om min egen avundsjuka. Jag ville liksom han få prata om det som är viktigt på riktigt, att bli uppmärksammad för något viktigt. Min egen avundsjuka stod i vägen för att förstå att även jag kan göra det. I och med att jag nu sagt upp mig känner jag att jag är på väg i den riktningen. Jag skapar förutsättningar för att det som jag vill ska hända också ska kunna hända. Jag är värd att märkas precis som du som nu läser det här.

Björns dödsönskan rymmer en ännu större fråga

Jag lever med en önskan att få leva mitt liv såsom JAG vill leva det, inte i enlighet med en trång och toxisk mansnorm. Björns dödsönskan rymmer en ännu större fråga – varje människas rätt att få LEVA SITT liv. Det är ingen självklarhet, varken för mig eller för någon annan människa. Fallet Fadime (för övrigt mördad exakt 20 år innan jag sade upp mig, 21 januari 2002) visar med tydlighet att det finns människor som kan döda sitt eget barn för att barnet valt en annan väg än sina föräldrar.

Så illa är det lyckligtvis inte för alla, men den skamkultur som finns i samhället behöver synliggöras för att fler människor ska kunna frigöra sig från det som hindrar dem från att leva fullt ut. Vi behöver fler Fadime, fler Björn. Vi behöver människor som vågar, som är annorlunda, som gör annorlunda, som får vara annorlunda. Inte färre.

Livet är nu. Livet är ändligt. Jag tror på fullt allvar att jag tillsammans med andra kan vara med och förändra samhället i en medmänsklig riktning. För att det ska hända behöver jag göra något.

Jag har redan börjat när du läser detta. Jag varken vill eller kan göra denna resa ensam. Vill du stötta mig på det sätt du kan? Tveka inte att höra av dig. 

Med förundran, Kalle Lindqvist

Tänk att en delfin skulle lära mig mer om sex

Vilken himla tur att det finns forskning. Vilken himla tur att det numera finns kvinnor som forskar. Vilken himla tur att en man på DN skrev om en forskning som först lät som ett skämt. Min okunskap blev fullständigt blottad!

Det finns bred forskning och det finns smal. Ett exempel på det senare är att amerikanska forskare kommit fram till att delfinhonor har en fullt fungerande klitoris. Biologen Patricia Brennan vid amerikanska Mount Holuoke College, Massachusetts, har tillsammans med sina kolleger undersökt i detalj hur delfinens klitoris är uppbyggd. 

Det var svårt att släppa DN när jag väl kommit så här långt i artikeln som Jörn Spolander skrivit. Jag läste vidare: I likhet med människans är delfinklitorisen utrustad med svällkroppar och ett rikt nät av tjocka känselnerver, vars känsliga nervändar ligger under ett extra tunt lager av hud. Dessutom är delfinens klitoris rejält tilltagen i uppsvällt tillstånd, och jämfört med människan är den placerad närmare vaginans öppning, så att den inte kan undgå att bli stimulerad vid parningen, konstaterade forskarna.

Det dröjde ända till 1990-talet innan människans klitoris blev utforskad

Patricia Brennan påpekar i artikeln att det överlag inte har gjorts särskilt mycket forskning om klitorisens anatomi och honornas sexuella njutning i djurvärlden, och att det dröjde ända till 1990-talet innan egenskaperna hos människans klitoris blivit ordentligt utforskade. 

Det sista blev som en uppmaning till mig själv. Hallå Kalle, vad vet du om klitoris? Det dröjde inte länge förrän jag förstod att jag, snart 47 år, inte visste mycket om denna väsentliga del av det kvinnliga könsorganet. Skam! Som en direkt reaktion på skammen hade min utforskande sida, som jag bokstavligen älskar hos mig själv, fört mig till nätet och jag hamnade i tidningen Ottar och hos RFSU

Nu skulle det forskas…lite diskret så jag inte skulle uppfatta som en snuskgubbe

Nu skulle det forskas! Jag hoppade rakt in i dokument med namn som Fittfakta och Praktika för klitorissex. Forskningen fick bedrivas lite diskret för att jag inte skulle uppfattas som en snuskgubbe som letar runkmaterial. Jag hamnade också i en video som RFSU producerat där de går runt på stan med en modell av klitoris och frågar folk vad det är för något. Helt underbart att höra folks förslag. En påsklämma?

Som om jag själv bara skulle känna till ollonet på mitt kön

Saken är den att det jag fick fram så tydligt visade hur lite jag visste. Och att den kunskap jag nu fick helt kan tillskrivas arbete som gjorts av kvinnor med undantag för Jörn som ska ha cred för att hans artikel öppnade dörren till okunskapen. Och då har jag ändå varit en sexuellt aktiv individ under rätt många år nu. Som om jag själv bara skulle känna till ollonet på mitt eget kön, som om det andra av mitt kön inte ens fanns. 

I mitt fortsatta forskande hamnade jag i en essä skriven för nästan 14 år sedan av Kristina Hultman i tidningen Ottar. Den är så bra skriven att jag bara kopierat vissa stycken rakt av. Vill starkt uppmana alla att läsa hela hennes text! Här kommer alltså mina utvalda delar av den:

Världens mest outforskade och missförstådda kroppsorgan

”Tänk dig en kroppsdel. Bukspottskörteln, eller levern. Efter tusentals år av medicinsk forskning, är det fortfarande ingen som riktigt vet hur den funkar. Så var det med klitoris. Världens mest outforskade och missförstådda kroppsorgan.

Eller rättare sagt så var det, tills en urolog i Australien började undersöka saken för ett tiotal år sedan. Så nu vet vi hur klitoris ser ut. Hon borde få Nobelpriset.

Jag backar bandet.

Denna ingång kallade grekerna för ”den lilla kullen”

Under antiken trodde filosofer som Aristoteles att kvinnan hade en »tub« som en penis, fast ut-och-in och inuti kroppen. Det sades att kvinnorna »andades« in i denna tub via en liten »port« strax ovanför urinröret som ändrade utseende när de blev upphetsade. Denna ingång kallade grekerna för »den lilla kullen« – kleitoris.

Så såg man på denna kroppsdel ända fram till renässansen. Då utvecklades anatomiämnet. Män som Leonardo da Vinci dissekerade lik från avrättade – nästan alla var män. På universiteten var kvinnor, som hade kunnat anlägga en annan bild, dessutom bannlysta och skulle så förbli i trehundra år. Människan var man.

[…]

Forskning om klitoris blev tabu.

Dessutom var klitoris inte viktig – insåg man så småningom – för reproduktion och barnafödande. Lite extra vävnad bara. En del på kroppen som inte behövde visas någon omsorg alls. Forskning om klitoris blev tabu.”

[…]

Tjejer utgår från att killen vet

I essän intervjuas också Ellinor Isfors, sexualupplysare på RFSU. Hon berättar att tjejer vet vad de gillar när de onanerar. Men sen, när de ska ha sex med någon, är det som att de går in i en annan värld. De vill inte skicka den där obekväma signalen till killen att »sorry, det räcker inte«. De har inte fattat klitoris roll. De utgår ifrån att killen vet, och lägger ansvaret för sexet på honom. 

När jag läser detta vill jag bara skrika: HALLÅ, VI KILLAR VET INTE ETT SKIT FÖRUTOM DET VI SETT FRÅN PORRENS VÄRLD OCH DÄR ÄR DET INTE TAL OM NÅGOT KLITORISSEX. KUKEN SKA BARA IN OCH UT OCH VARA STOR OCH HÅRD.

Jag har tur som lever med en kvinna som ändå förstått klitoris betydelse. Samtidigt ska det tilläggas att inte heller hon kände till klitoris verkliga storlek! Jag återvänder till Kristina Hultmans essä. Jag refererar återigen i hela stycken då jag vill återge hennes ord rakt av:

”Det var på 90-talet som den unga läkarkandidaten och blivande urologen Helen O’Connell, verksam vid universitetet i Melbourne, började ägna klitoris ett seriöst vetenskapligt intresse. Då var hon i princip den första att göra det sedan Aristoteles dagar. Ingen förutom några feminister på 70-talet hade brytt sig.

Tidigt under utbildningen till urolog misstänkte O’Connell att det var något med just klitoris som inte stämde i anatomiböckerna. Den unga läkarkandidaten var dessutom bekymrad av vad hon såg i undervisningen.

Hennes överordnade tog stor hänsyn vid operationer på män, till exempel vid prostatacancer, och gjorde allt för att dessa manliga patienter skulle få behålla så stor del av sin sexuella förmåga som möjligt. Några liknande hänsyn kunde hon däremot inte se att man visade, när kirurgiska ingrepp utfördes på kvinnors kroppar.

Det hon fann var att klitoris snarare var ett berg

Som färdig läkare och forskare började hon därför forska på denna kroppsdel mer systematiskt, och det hon snart fann var att klitoris inte alls var »den lilla kullen«, utan snarare ett berg.

Inuti kroppen var klitoris helt enkelt en mycket större struktur än vad man kunde ana från utsidan. Den löper (slingrar sig) runt vaginan och urinröret och delar av urinblåsan. Dess yttre huvud hänger ihop med en kropp, som har två armar (skänklar), som sväller vid stimulans.

…dessutom fann hon att klitoris går djupt in i kroppen

Dessutom fann Helen O’Connell att klitoris är förbunden med en rad andra organ, inte minst de urologiska, och att den går djupt in i kroppen. Doktor Gräfenbergs punkt trodde hon kunde vara ett extra känsligt område längs övre väggen av vagina, just på grund av dess nära förbindelse med de nerver och svällkroppar som ingår i »klitoriskomplexet«.

Hennes forskning skulle också – om den tillämpades – kunna få konsekvenser för tillvägagångssätt vid sätesoperationer, cancerbehandling, livmoderframfall med mera. Och för den som utsatts för könsstympning skulle de nya rönen kunna betyda att hoppet om sexuell njutning inte alls behövde vara ute. Inte med ett organ som är så pass stort och går så pass djupt in i kroppen.

En ny och hel bild av klitoris växte fram

Ur O’Connells forskning växte helt enkelt en ny och hel bild av klitoris fram, där den framstod som mycket större, och mycket mer avgörande för kvinnors sexuella njutning och hälsa, än man tidigare hade förstått. En förutsättning för de nya rönen var också MRI – den nya magnetkameratekniken. Nu kunde kroppens inre organ studeras på levande.

[…]

Klitoris ”sitter fel”

Och så avslutningsvis. Sigmund Freuds gamla hypotes. Detta med att klitoris »sitter fel«. Som kommentar till det finns det bara en person att citera, sexologen och barnmorskan Tina Nevin. Näst efter Maj-Briht Bergström-Walan (Sveriges första auktoriserade sexolog, min anmärkning) är hon nog den som har gjort mest för att höja klitorismedvetandet i Sverige med sina föreläsningar om klitoris skänklar och skriften Fittfakta. Tina Nevin formulerar det så här:

– Vad då fel? Vi som har en och föder barn är väldigt glada över att den inte sitter inne i vagina. Det skulle inte fungera. Vaginan kan helt enkelt inte vara för känslig. Dessutom är den ju jättelätt att komma åt med handen. Om den satt inuti kroppen skulle den vara mycket svårare att nå.”

Tillbaka till Jörns artikel och ett uttalande av Patricia Brenner. Hon understryker att delfinernas sexliv handlar om mycket mer än bara fortplantning. Det finns flera observationer av delfinhonor som har homosexuellt umgänge genom att bland annat smeka varandras klitoris med nosen och fenorna.

Sex fyller en viktig social funktion i flocken

Patricia fortsätter att berätta att det är tydligt att sex fyller en viktig social funktion i flocken. Då kan man tänka att den evolutionära drivkraften bakom klitorisens anatomi hos socialt avancerade djur, som exempelvis människor, delfiner och bonoboapor, kanske inte bara har varit heterosexualitet.

I slutet av det stycket kommer ett uttalande som för mig rymmer väldigt mycket mer än det som sägs. ”Det tycker jag är spännande”, säger Patricia Brennan.

Sprängkraft att rucka på det heteronormativa

Spännande? Alltså, det här har ju sprängkraft att rucka på det heteronormativa i dagens samhälle! Jag har ibland funderat på min egen heterosexuella läggning. Är jag hetero för att jag verkligen är det, eller är jag det som ett uttryck för den begränsning jag underkastar mig?

Även Johan Croneman har snuddat vid ämnet när han skrev en krönika om dokumentären Naturens vilda sex som visas på SVT Play. Han avslutar med en fascination över just bonoaporna och sammanfattar det så här:

”Hannar ligger med andra hannar, honor med andra honor, honor och hannar givetvis, bror och systrar, och äldre med mycket yngre. Ingen variant, ingen kombo anses bättre eller sämre än den andre. Det ska vara skönt, roligt och fritt. Det vore väl drömmen att få återfödas som en bonobon och leva helt sjövilt i Centralafrikas djungler.”

Tänk om det manliga perspektivet gör att vi går miste om något väsentligt?

Människans sexliv står i rätt skarp kontrast till Johans ord. Porren utgör för många, åtminstone män, fonden till det egna sexuella uttrycket. Frågan är om njutning ens existerar i porrens värld, förutom i form av att njuta över att ha makt över någon. Och utanför porrens värld, i verkligheten, blir sex lätt en prestationsakt. Så var det i vart fall för mig under många år. Tänk om det manliga perspektivet gör att vi går miste om något väsentligt, en njutning som andra socialt avancerade arter kan njuta av?

När jag skriver detta har det blivit 2022. Jag fyller 47 år i sommar. Jag är innerligt glad att Jörns artikel fick mig att upptäcka så mycket viktigt som kvinnor lyft fram under årtionden och som ändå inte nått ut i någon större utsträckning. Nu vill jag genom att skriva denna text, där det mesta är skrivet av andra, främst Kristina Hultman, bidra till att föra denna viktiga kunskap vidare. 

Tror inte så många av oss män vet så mycket om klitoris

Jag tror inte det är så många av oss män som vet så mycket om klitoris. Rätta mig gärna om jag har fel.

Det finns så många tabun kring sex och sexualitet. Jag hoppas att jag med denna text lyckats få någon liten skärva att trilla bort i alla fall. Eller åtminstone fått dig som läsare att vilja utforska själv.

Igår kväll fick filmen Clara Sola fem guldbaggar på Guldbaggegalan. Filmen handlar om en kvinna som bryter sig loss från samhällets normer och tar makten över sin egen sexualitet. I sitt tacktal sa regissören och manusförfattaren Nathalie Álvarez Mesén så här: ”Jag hoppas filmen väcker många interna revolutioner och att den uppmuntrar till att bryta det här fucking patriarkala arvet som vi bär med oss.”

Vi klarar oss bäst på egen hand

Sen säger hon också: ”Vi klarar oss bäst på egen hand…på tal om onani”. Det uttalandet väljer jag att tolka som ett uttryck för just det patriarkala arvet på det sexuella området. Absolut inget fel på onani för egen hand, men jag hoppas innerligt att människors framtida njutning är en fri sådan mellan människor, inte enbart i ensamhet, och så långt bort det bara går från den mansdominerade porrindustrin.

För att nå dit behöver nog de flesta av oss män erkänna att vi inte vet så mycket vad gäller sexuell njutning och inse att mycket av det vi ändå tror oss veta kan vara direkt skadligt. Ett sätt att börja är att lära sig mer om klitoris.

Foto: Dusan veverkolog

Temakväll Vart är vi på väg?

Onsdag 23 mars möts jag och Ann Lagerström för ett samtal om livet, döden och existensen.

Ann Lagerström är journalisten och författaren som fördjupat sig i existentiell filosofi. En filosofi som ställer frågor om vad det är att vara människa, hur vi kan förhålla oss till sådant som frihet, val, relationer, döden och meningen. 

Förutom att själv arbeta som existentiell samtalsledare både med grupper och individer har hon också startat utbildningar för de som själva vill leda existentiella samtal. Hennes passion är att skapa möjligheter för så många som möjligt att tala om livet. Att utan krav på en särskild ideologi eller religion samtala om de stora frågorna som berör oss alla.

Anmäl dig här

Vi följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer. 

talaomlivet.nu • lagerstrom.nu

Temakväll Livet

Söndag 20 februari möts jag och Allan Linnér för ett samtal om livet på temat ”Varje människa är en berättelse värd att berättas”. Det finns inget manus eller förutbestämt program utan samtalet kommer vara helt improviserat.

Allan var radiopsykolog mellan 2012 och 2019 och har arbetat med enskilda, par och familjer i drygt 40 år. Han är författare till boken ”Vi slog följe en stund, – möten och minnen från terapirum och radio” och medförfattare till ”Kärlekens koreografi, – du och jag och vi hos psykologen”.

Vi känner inte varandra jag och Allan, men ser båda fram emot temakvällen. Ungefär som två pojkar som frågar: ska vi leka? Publiken kan komma att bjudas in i samtalen på något sätt. Det går även fint att enbart komma och lyssna. Fri entré men begränsat antal platser. Efter samtalet finns möjlighet att köpa Allans böcker och få dem signerade.

Anmäl dig här

Vi följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer. 

Translate »