Sårbarhetsdepartementet

Jag har nu arbetat lite drygt två år i skolans värld. Det finns en sak som sticker ut – de ensamma pojkarna. De finns i varje skola och alla samhällsgrupper. Pojkarna som är ensamma och samtidigt tar mycket plats. Jag kan urskilja två grupperingar. Att ta hand om dem och det egentliga behovet bakom skulle förändra samhället i grunden.

De utagerande pojkarna. De här våldsamma, bullriga, mobbande eller skräniga pojkarna är lätta att misstolka. Vi dömer dem efter deras handlingar och utan kunskap om hur vi människor fungerar gör vi det som känns rätt – STRAFFAR DEM. De stängs av, skälls ut, skiljs ut. Med andra ord raka motsatsen till vad de behöver – GEMENSKAP, FÖRSTÅELSE och KÄRLEK. Resultatet blir att vi omedvetet förvärrar det vi försöker förhindra. I de flesta fall blir det ändå rätt bra i slutändan, men en del pojkar fångas inte upp i tid.

Människan har en OFATTBAR repertoar av beteenden. Min uppfattning är att samtliga de ”omänskliga” beteenden som vi emellanåt ser i samhället är den logiska följden av oförmåga att hantera känslor. Vi vill inte se beteendena som mänskliga trots att det enkelt går att konstatera att det var en människa och inte en rymdvarelse eller annan form av icke-människa som utförde det hemska.

Det räcker inte att enbart säga ”vi får inte glömma historien”. Självklart får vi inte glömma alla hemska händelser i världen, men den ännu mer relevanta frågan är VARFÖR? Vilket banar väg för följdfrågan, VAD KUNDE VI GJORT FÖR ATT FÖRHINDRA DET SOM HÄNDE? Det handlar om empati, om förmågan att sätta sig in i hur en annan människa känt, tänkt och agerat. Inte acceptera vidriga handlingar utan om att försöka förstå dem. Det är det ENDA långsiktigt hållbara sättet att förhindra att det sker igen.

De högpresterande pojkarna. Vinna är det viktiga. Det egna värdet är avhängigt hur den egna prestationen står sig i förhållande till andra. De här pojkarna är inte så ”farliga”, men har ändå en förmåga att sätta tonen i den grupp de tillhör. Det sprids lätt en känsla av att allt handlar om tävling. Så länge det är vind i seglen mår de här pojkarna bra, men kommer ett större skepp och tar vinden, uppstår lätt en situation som är svår att hantera. Pojkarna tappar tron på sig själva eller försöker prestera ännu mer. Omedvetet hamnar de på ett spår som skapar ännu större känsla av ensamhet eller åtminstone rädsla för vad som skulle hända om de inte presterade längre.

De två grupperingarna har en sak gemensamt. Ensamhet är något de vill bort ifrån eller åtminstone inte vill acceptera. Kampen är omöjlig eftersom ensamhet är något som följer av att vara människa. 

Det är okej att vara sårbar, det är okej att erkänna rädslan för ensamhet. Det är ju precis det som faktiskt bryter den onda cirkeln. Om ändå fler pojkar fick det med sig det under sin skolgång. Jag ska göra vad jag kan. Jag lider inte brist på kunskaper om att prestera om jag säger så.

Och sist men inte minst. Det räcker inte att bara fånga upp de ensamma pojkarna. Vi behöver arbeta med hela gruppen/klassen så att alla får med sig kunskap om vad empati är i praktiken. I annat fall kommer framtidens människor att utgå från att det bästa vi kan göra är att bygga murar och att blunda för den kunskap som finns i det som är svårt att hantera. Det finns redan en hel del sådana pojkar på höga poster runtom i världen.

Vi behöver inte fler.

Foto: Sasha Freemind

Facebook

Twitter

Linkedin

Print

email