Tränade i att inte känna

Tänk om det som kallas ”manlighet” i många fall handlar om rädsla för att bli avvisad? Tänk om det bakom en mans tystnad många gånger finns depression?

Det är lätt att tänka att depression ser ut på ett visst sätt. Någon som inte orkar gå upp ur sängen, som gråter, som säger att livet gör ont. Efter att ha börjat läsa Terrence Real och hans bok ”I Don’t Want to Talk About It” fördjupades min syn på manlig depression. Bokens titel är talande: I Don’t Want to Talk About It.

Prestera, skrolla, försvinna in i porr

För är det inte så många män lever? Inte genom att prata om smärtan — utan genom att trycka undan den, ja genom att förneka den på olika sätt. Jobba mer. Träna hårdare. Dricka lite för mycket. Bli arga. Stänga av. Prestera. Skrolla. Försvinna in i porr. Isolera sig. Eller bara bli…tomma.

Och det märkliga är att samhället ofta belönar mycket av det där: En man som arbetar dygnet runt ses som ambitiös eller karriärinriktad. En man som aldrig gråter framstår som stabil. En man som biter ihop får höra att han är stark.

Terrence Real beskriver hur många pojkar tidigt lär sig att vissa känslor är förbjudna. Rädsla. Sårbarhet. Hjälplöshet. Behov av närhet. Skam skapar ett effektivt lock över det som riskerar att få en pojke att framstå som svag.

Kvar blir ofta ilska, konkurrens och avstängdhet.

När jag läser boken tänker jag på att många män nog är nedstämda utan att förstå det. Det ska tryckas ned (deprimere), inte tryckas ut eller formuleras (exprimere). Om man aldrig lärt sig känna efter — hur ska man då ens veta att man mår dåligt?

Alla har förnekat att de var i behov av hjälp

Jag tror att vilken man som helst skulle känna ett visst obehag om den läste boken eftersom så mycket skulle kännas bekant. Jag började tänka på män jag mött genom livet. Vänner. Pappor. Kollegor. Mig själv. Som allihop i olika situationer och faser av livet ”behövt” förneka att de var i behov av hjälp.

Hur många relationer har långsamt kvävts av män som egentligen längtat efter närhet men inte haft språk för det? Hur många män sitter ensamma med en känsla av misslyckande utan att ta in att de kanske är ledsna? Och hur mycket av det som kallas ”manlighet” handlar egentligen om rädsla för att bli avvisad? 

Tränade i att inte känna

Det mest hoppfulla i boken är kanske ändå att Terrence Real inte beskriver män som känslomässigt trasiga. Han beskriver dem som tränade i att inte känna. Det har betydelse. För det som tränats in går också att lära om även om det kan ta tid.

Och kanske är det där någonting viktigt kan börja. Inte i att män ska bli mästare på att prata känslor. Utan i att någon vågar säga: ”Jag tror faktiskt att jag inte mår så bra.” 

Jag tänker på en scen i The Crown, säsong 3, avsnitt 7, ”Moondust”. Prins Philip har tidigare hånat en grupp präster som arbetar med samtal och självreflektion. Men han återvänder och erkänner att han tappat tron.

Till slut säger han något som många män nog skulle må bra av att säga oftare:

”Hjälp. Hjälp mig.”