När livet stannar upp

Sårbarhet

Jag har levt i 15 734 dagar. Frågan är om jag inte lärt mig mer om livet de senaste 17 dagarna. Rädslan. Den existentiella ensamheten. Kärleken. Jag vill leva. Och det tänker jag göra. Trots den tumör som upptäcktes i mig för 10 dagar sedan.

Orangebrunt gräs
Allt började på idylliska Ämtö i Gryts skärgård. Sista semesterveckan. Vädret var fortfarande varmt och skönt. Gräset sönderbränt och orangebrunt efter sommarens hetta. Det var därför det slog mig, mitt under en drill i friska luften bakom stugan, att jag inte såg mitt kiss. Oron var igång. Hade jag druckit så dåligt? Nästa gång jag kissade tog jag med ett glas. Det där var inte resultatet av att ha druckit för lite. Kisset var som nyponsoppa. Oron tilltog. Det fanns inte någon möjlighet att uppsöka någon vårdcentral där vi befann oss ute i mellanskärgården så det blev att härda ut 1,5 dag tills vi skulle passera min hemstad Söderköping. Slutet av skärgårdsvistelsen var fortsatt fin, men det var helt omöjligt att inte tänka på det som hänt. Hade jag fått diabetes? Eller var det något värre? Eller inte något farligt alls? Tänkte på alla andra gånger jag oroat mig för något som sedan visat sig vara…ingenting. Men det här var annorlunda. Jag kände det på mig.

Bestämde mig för att dricka kopiöst i önsketron att det handlade om vätskebrist. Långsamt gick kisset över till att vara klarare, men det fanns ändå en rosa ton i det. Så fort jag drog ned på drickandet övergick det till mörkare som förut. Och rödare. Oron tilltog.

Konstaterandet
Väl inne på fastlandet efter 1,5 dags konstant ältande besökte jag lättakuten i Söderköping. Jag hade blod i kisset, det stod helt klart. Läkaren gick igenom möjliga orsaker varav en var C. En bland alla möjliga men givetvis hängde den sig kvar när jag långsamt traskade hemåt till föräldrarnas lägenhet. När jag väl kom in sprack min fasad och oron forsade ur mig. Jag kunde inte hålla tillbaka längre.

Tillbaka i Stockholm ville jag bara ha svar så fort som möjligt. Kunde omöjligen tänka på annat. Ytterligare ett toalettbesök gjorde det enkelt. Nu var det inte längre blod i kisset. Det var snarare tvärtom. 1177 sa åt mig att åka in till akuten på direkten. Texterna nedan är skrivna i de stunder av väntan som följde.

C som i cancer?
Jag sitter i Väntrum C på Akuten. C som i cancer? Så jobbigt att vänta i ovisshet. Oron tar mig ut på allehanda skräckstrapatser. Alla andra som sitter här och väntar har synliga skador. Brutna ben och armar. Vad har jag? Rött kiss. Inget jag direkt sitter och pratar om med de andra här i väntrummet. Inte som motorcrosskillen som skadat foten. Nästan lite coolt även om en tå eventuellt behövde amputeras. Men jag då? Här sitter jag och vill bara få besked vad det egentligen handlar om. Kanske gått fyra timmar nu. Den medtagna boken är utläst, matsäcken uppäten. Nu vill jag bara ha besked. Den här C-oron har ju spökat förut i mitt liv, men då genom diffusa symptom. Nu står det klart att något inte är som det ska. För man kissar inte rött om allt är som det ska.

Det tog en hel natt, totalt 15 timmar, innan jag fick ett besked. Alla värden var bra, men teorin läkaren hade var att han inte hade någon teori. Alla orsaker behövde uteslutas, närmare bestämt C behövde uteslutas. Jag skulle bli kallad igen i veckan som följde.

En ny form av oro
Jag satt med frukosten framför mig på måndagsmorgonen när telefonen ringde. Jag hade fått en tid 15.20. Så skönt att få en tid så snabbt. Och samtidigt ytterligare en slags oro dök upp. Kallades jag så snabbt av någon särskild anledning? Åh, alla dessa former av oro som hopar sig.

Nu sitter jag i väntrummet på Plan -1, röntgen. Hann knappt sätta mig ned förrän jag kallades in. Betalade en hundring för besöket och rullades in i en maskin som säkert kostar hundra miljoner. Där låg jag och matades med kontrastvätska och åkte in och ut medan maskinen surrade. Många tankar snurrade runt. Tänkte bland annat på sköterskan som tog emot mig vid första besöket. Vad hennes fina bemötande betydde mycket! Och kände tacksamhet över hjälpen jag nu får.

Nu återstår en ny väntan. En slags minihållplats på den livshållplats jag just nu befinner mig på. Jag vill vidare.

Dagen efter kom nästa kallelse. Urologen. Dags för snorren att undersökas. En dubbel känsla. Dels bra att de undersöker allt, dels oro för att det ska göra ont. Jag behöver vara stark nu. Fast jag känner mig svag. Det kommer att gå bra.

Upptäckten
Nu sitter jag här. Hiss B, plan 7. Och väntar på min tur. Jag ska berätta om min oro, det ska jag göra.

Jag gjorde det. Berättade om min oro. Tänkte på att det skulle göra ont. Därför blev jag lite tagen när doktorn på ett fint men sakligt sett sa:
-Du har en tumör.

Det har inte ens gått en vecka sedan jag upptäckte att kisset var konstigt. Nu väntar jag på operation och ytterligare besked. Min målbild är tydlig: bra resultat från röntgen som jag väntar på och en snar operation av det som upptäcktes idag. Jag har fått en knack på axeln med budskapet att jag är dödlig. Det ger mig än mer livslust. Jag är inte klar än. Jag har mycket kvar att ge.

Det är lite som att mitt liv stannat upp medan allt runtomkring rullar på. Jag berättade för kollegorna igår. Kändes skönt. Vill inte gå runt och säga ”Det är bra” när de vanliga frågorna ställs om ”Hur är läget”.

Tacksamhet
Har fått operationstid nu. På tisdag är det dags. Har inte ens gått två veckor sedan allt startade. Så tacksam för hur snabbt allt hanterats. Så tacksam för blodet i kisset, det är ju trots allt tack vare det som tumören upptäckts.

Nu ska jag strax in på operation. Kalle med K som blev Kalle med C. De senaste två veckorna har varit omtumlande. Nu vill jag bli Kalle med K igen – det är min målbild. Jag är 182cm lång och 75 kg tung. Min motståndare är 12 millimeter, stor som en ärta. Tänk att något så litet kan få livet att stanna upp, känna sig hotat.

Operationen gick bra. Det blev en lång väntan innan jag fick somna in och sedan plötsligt vakna upp. Märkligt det här med att sövas, det är som om tiden bara tas bort, som om den inte ens funnits. På grund av att operationen blev senarelagd fick jag inte träffa läkaren efter operationen, det skulle bli dagen efter istället. Ännu en väntan.

Längtan
Jag ligger på mitt rum. Rum 13, sängplats 1. Rum 13, innebär det otur? Inte kunnat göra så mycket. Vill inte prata med de övriga tre som ligger här. Spelat lite mobilspel, slagit ihjäl tid. Väntar på Malin, hon som opererade mig igår.

Åh jag längtar efter att få komma ut. Längtar efter frisk luft. Längtar efter att få röra mig fritt. Längtar efter att klara mig själv. Här ligger jag i min sjuksäng med ont i magen, ryggen och med kateter. Hade klarat mig ifrån kateter vid operationen men på kvällen kunde jag inte längre kissa och det blev nödvändigt att sätta in. Ugh! Snoppen är en mans känsligaste område. Med kateter blev det för mig minst tio gånger värre.

Nästa gång jag simmar ska jag njuta extra mycket av vattnet som svalkar ansiktet. Nästa gång jag äter ett blåbär ska jag njuta extra mycket av smaken. Åh, det finns så mycket fantastiskt i livet i det lilla. Saker man blir varse först när man gör en rejäl grundstötning. Jag ska hylla livet i varje andetag framöver!

Malin meddelade att operationen gått bra. Lite komplicerat placerad var den lilla tumören, men allt var borttaget nu. Var jag Kalle med K igen alltså? Hon skulle återkomma om 2-3 veckor när analysen var klar. Ännu en väntan.

Spänning
Blev utskriven dagen efter operationen. Sjuktaxi. Stapplade ut från den och in i huset. En enda delmålbild just då. Bli av med katetern på fredag morgon som planerat och kunna kissa normalt igen därefter. Låste mig något oerhört vid denna målbild. Ville så gärna kunna kissa normalt igen att det var det enda jag tänkte på. Sov dåligt, gick som en 100-åring och byggde upp en spänning i kroppen som var enorm. Oavsett om jag låg eller satt så var det ingen vila för kroppen.

Klockan 08.15 fredag morgon var det dags. En enda sak i huvudet. På väg till vårdcentralen inträffade något kul som nog var bra för mig. Mötte grannen som jobbar som sjuksköterska. Hon hade blivit uppskriven på att ta hand om mig! Men sagt att vi var grannar och lämnat över till en kollega. Haha! Det hade varit något det. Ingreppet gjorde ont men gick bra. Gick hem igen stapplandes som värsta cowboyen. En enda sak i huvudet – kunna kissa normalt. Drack vatten, te, kaffe i mängder. Kom inget kiss. Oron steg. Sedan kunde jag inte hitta vår kattunge och för en stund skingrades tankarna. Plötsligt var jag kissnödig.

Där satt jag på toaletten som om det vore på Wembley inför fullsatt publik. Det enda som förväntades var kiss. Det gick! Jaaaaaa! Stående ovationer. En stund senare kissomgång nummer två, sedan tre och hade säkert kissat tio gånger innan lunch. Jaaa! Segerrusig.

Monumental trötthet
La mig ned på sängen efter lunch. Den trötthet som infann sig har jag aldrig varit med om. Värktabletter som jag fått efter operationen hade jag knappt märkt någon effekt av. Men nu var det som allt det narkotikaklassade klubbade mig och gjorde kroppen tyngre än jag någonsin upplevt. Herregud vad tung jag var. En monumental trötthet! Och så skönt! Jag sjönk genom sängen, genom huset. Spänningen började släppa i kroppen!

Nu återstår en relativt lång period av väntan innan jag får det slutliga beskedet. Ska försöka våga vara positiv nu.

Foto: Matthaeus

8 kommentarer

  1. Tack för att delar din resa!
    Visst önskar man att man slapp upptäcka dödligheten på riktigt, men tacksamt nog blir livet färggladare av vetskapen. Och det är värt något! ❤

    1. Tack Ninni. Just där och då var det svårt att ta till mig, men det stämmer det du skriver.

  2. Underbara Kalle! Smärta, ilska, hopp och förtvivlan. Jag hoppas sittdynor får än mer kraft av oss alla som är med dig.
    Du är en ordens mästare även i denna stund.
    Kram

    1. Tack! Det är nog sårbarheten i sig som gör att orden faller på plats. Skönt att skriva!

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.