Slumpsemestern

Sårbarhet

Slumpsemestern* är över för denna gång. Vi skulle aldrig ha kommit till några av de platser vi hamnade på. Nu återgår livet till det normala, lite mer förutsägbara.

-Pappa, är vi fortfarande i Sverige? sa 5,5-åringen när vi närmades oss Fellingsbro efter att han själv sagt höger vid en korsning en stund innan. Vi kom inte utomlands på vår första slumpsemester, men vi kom till platser vi aldrig tidigare varit på.

Det känns både skönt och lite tråkigt att komma hem. Skönt för hemma vet jag vad som finns, där finns en grundläggande trygghet. Tråkigt för att det har varit spännande att se sådant vi normalt inte ser i en rytm vi sällan har.

Slumpen tog oss till trakter i Närke och Västmanland. Det är områden vi rört och rör oss igenom lite då och då i och med min frus koppling till Örebro. Ändå var samtliga stopp orörd terräng för oss förutom just Örebro.

Det är tydligt att vi ofta rör oss från A till B på det mest effektiva sättet. Målet är att komma fram. En slumpsemester har inte det målet. Kommer fram gör man ju någon gång men man vet inte hur och inte riktigt när.

Slumpsemestern tog oss första kvällen till sjön Usken en bit från Nora. Den kvällen, den tältplatsen, den solnedgången över sjön mitt fram näsan på oss – den tar jag med mig för resten av livet. Barnen ville bo på riktig camping, jag ville tacka ja till erbjudandet vi fått att sova hos kompisen Wille. Jobbigt att säga nej för mig men tänk vilken plats det nejet och slumpen ledde till! Det är något jag tar med mig. Att nej kan vara ett steg framåt.

Att leva ett liv helt på slumpen skulle jag inte vilja. Inte heller att leva helt på rutin, helt förutsägbart. Jag har en rebell i mig som påminner om behovet av frihet. Det bästa är en blandning av både och. Då påminns jag om att slumpen kan man föra in lite då och då i livet. Genom att ta en ny väg till jobbet, genom att slumpa fram väg till mataffären. Det är enkla sätt att väcka utforskaren vi alla har inom oss och som behöver matas lite då och då.

Det är mänskligt att vilja välja det trygga och invanda. Slumpsemestern är ett sätt att få perspektiv på de mönster vi lever efter. Kanske är vi nöjda med det vi har. Kanske vill vi upptäcka nytt. Det oupptäckta är inte längre bort än några tärningskast.

*För er som inte följde via Facebook så handlade det om en minisemester där tärning och olika former av slumpinslag bestämde vår riktning. I måndags kväll föll tärningen så att vår utresa från Stockholm blev E18 riktning Västerås. Tärningen bestämde även att vi skulle åka i 1,5 timme innan nästa slumpmoment inträffade. Så höll vi på fram till idag. Bilden visar det sista vägskälet innan det var raka vägen hem. Och vi ville hem så det blev vänster.

2 kommentarer

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.