Jag vill inte längre skiljas

Relation, skiljas

Läs först texten ”Ikväll vill jag inte ha sex”. Annars stor risk för missförstånd om rubriken tas ur sitt sammanhang. Och för dig som ändå inte följer min uppmaning: vi håller inte på att skiljas, snarare tvärtom, kärleken blev ännu starkare när jag släppte in min fru Karin i ett rum som jag inte låtit henne komma in i. Rummet för rädslan att livet ska tas ifrån mig nu när det känns så bra.

Klockan var 00.54 natten mellan måndag och tisdag 20-21 december. Några timmar innan hade jag sagt något till Karin som jag omedelbart ångrade i tanken och ändå stod fast vid. Det inträffade när jag skulle gå och lägga mig och hon letade efter ett paket till mig som hon trodde försvunnit. Jag sa att jag hade haft en upplevelse som var värd så mycket mer än allt materiellt. Att jag ”couldn’t care less över det paketet”, jag hade fått det jag behövde där i min måndagsupplevelse.

Jag märkte hur illa det landade

Det kändes rätt att säga OCH jag märkte hur illa det landade. Att det rentav sårade henne. På riktigt. Orden var som knivar som skar upp vår relation.

Jag kände avståndet mellan oss. Det jag alltid tyckt har varit obehagligt – känslan av avstånd i relation. Och just då kanske extra obehagligt eftersom jag den senaste tiden hade upplevt en sådan glädje i vårt äktenskap, att vi har det så bra. Att jag innerligt är tacksam över att just KARIN är den jag lever med, att just KARIN är mamman till våra tre barn.

Den här gången hamnade jag inte i rädslan att bli lämnad. Jag hamnade tvärtom i ett tillstånd där jag ville skiljas. ”Jag kan inte leva med en människa som inte förstår vad jag varit med om”! Ungefär så lät det i mig när jag upplevde att jag inte blev förstådd. 

Godnattpussen blev inte alls vad den kan vara

Godnattpussen blev inte alls vad den kan vara. Karin gick till sin paketinslagning, jag lyckades märkligt nog somna trots min irritation som hängde kvar. Bland det sista jag sa var att hon kunde börja med att läsa texten jag skrivit. Då skulle hon förstå minsann!

Sedan vaknade jag, nästan som om det vore morgon, men klockan var alltså 00.54. Där stod hon och jag upplevde skam utifrån vad jag faktiskt hade sagt till henne. ”Jag vill be om ursäkt för det jag sa om couldn’t care less…” började jag med att säga. Hon tog emot och sa i ungefär samma andetag att hon fortfarande inte förstod min upplevelse. Jag skulle ju bara gå på en enkel grej, inga konstigheter. Jag hade sagt att jag till och med eventuellt kunde följa med yngsta barnet till tandläkaren när jag kom hem. Och nu denna UPPLEVELSE. Vad är det som egentligen hänt? undrade hon.

Jag blev om möjligt ännu mer irriterad! Men vad fan, kan du inte bara ta in att jag haft en väldigt existentiell upplevelse idag, sa jag. Nej, du får förklara, jag förstår fortfarande inte.

Den här människan kan jag inte leva med!

Jag tog det som att hela min text, hela min upplevelse ifrågasattes! ”Den här människan kan jag inte leva med” ekade igen i mig! Men vad fan, kan du inte bara ta in att jag inte kan förklara och du inte kan förstå. Att vi möts där? Nej, det gick tydligen inte heller.

Jag började ana att jag faktiskt inte hade berättat allt för henne

Jag började ana att jag faktiskt inte hade berättat allt för henne. Jag sa att jag var tacksam i att hon stod på sig i sin irritation. Och jag i min. Det fanns något som inte var sagt eller skrivet. I det ögonblicket flög min utbildningsterapeut förbi i tankarna. 

Jag berättade om hans och mitt senaste samtal där jag gråtit och gråtit. ”Det vore så typiskt om det upptäcktes något nu som tar det här i en negativ riktning. Nu när jag mår bättre än någonsin. Nu när jag upplever sådan livslust. Nu när det verkar som att allt faller på plats. Nu när jag älskar Karin mer än någonsin. Ska jag dö då?”

Med terapeuten hade jag kunnat vara kvar i den frågan, vi hade utforskat den. Insikten kom att livet är ändligt. Det ska sluta en dag, men jag vill verkligen inte att den dagen ska vara i närtid. INGET TYDER PÅ DET, men den stora insikten idag var just en bekräftelse för mig själv att JAG VILL LEVA, JAG VILL VERKLIGEN LEVA!

…vi befann oss på helt olika planeter

Det blev så tydligt att jag inte hade släppt in Karin i rummet för rädslan att dö. Inte någon annan heller för den delen förutom min terapeut i tisdags morse. Jag har uttryckt mig lite selektivt, lite inlindat inser jag nu. Inte så konstigt då att Karin inte förstod mig. Att det kändes som att vi befann oss på helt olika planeter. 

SÖS med sin fantastiska personal och fantastiska Karin

Jag är tacksam, djupt tacksam, över det jag var med om i måndags. Först på SÖS med all sin fantastiska personal. Sedan hemma med det som jag nu ännu mer förstår är fantastiska Karin. Äntligen såg vi varandra jag och hon, efter ett ganska långt samtal med irritation på förstasträckan och ömsesidig förståelse på andrasträckan in i mål. 

Då dök pappa upp i mina tankar

Vi var så gott som klara. Då dök pappa upp i mina tankar och vårt samtal tog en sista sväng som gav ännu en insikt. Jag kunde uttrycka att jag där och då tyckte att jag grät som min pappa och det har jag skämts för. Ja du påminner lite om honom nu, sa Karin. Jag kunde ta emot det och ändå känna mig lugn. Jag kan påminna om pappa och det är ok. Jag har skämts för hans bipolaritet men jag gör det inte längre. Pappa är pappa och han är fin som han är. Jag är jag och jag är fin som jag är.

Och Karins julklapp ser jag fram emot att få öppna. Det finns mycket kärlek i den handlingen utan att jag vet vad paketet innehåller. Jag kan se det nu. Kärlek finns i mycket mer än det verbala ”Jag älskar dig” och kanske inte alltid upptäcks när radarn är snävt kalibrerad. 

Klockan var 02.08. En dag och natt att minnas. Där satte jag punkt.

Eftertanke på morgonen 21 december: jag blev sedd i MIN upplevelse. Och den sårbara vägen dit var asfalterad med rädsla och skam. Bränslet i tanken som förde mig framåt var glädje, aggression och sorg. Väl framme upptäcktes en plats av närhet som jag inte varit på förut. 

Äntligen var vi framme!

Jag förstår fortfarande inte allt nu, inte Karin heller. Men att vi älskar varandra stod rätt klart där i natten när vi äntligen, äntligen var framme och såg varandras upplevelser.

Foto: Nicola Fioravanti

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Translate »