Ikväll vill jag inte ha sex

Sårbarhet

Nu undrar du säkert vad som tagit åt mig. Saken är den att jag tror jag kommit så nära en MAN kan komma att leva sig in i hur det är att vara nyförlöst. Den här texten är dedikerad till Lilla Vulkanen som kom till nån gång i våras och ”förlöstes” idag 20 december 2021. Ska jag vara helt ärlig är det nog Lilla Vulkanens ord, men jag fick skriva. 

Sex står inte direkt överst på min önskelista just nu. Jag har för några timmar sedan opererat bort den cellförändring som upptäcktes i min urinblåsa i maj. ”Lilla vulkanen” kallar jag den för övrigt. Den såg ut så när jag såg den på skärmen för första gången. 2018 upptäcktes storasyskonet ”Ärtan”. Den var lite mer elak om än liten. Lilla vulkanen har hittills beskrivits som snäll och har skickats iväg för analys. 

Det svider i underlivet. Är rädd för att kissa men det är viktigt att jag gör det. Än mindre vill jag torka mig. Absolut inte beröras där nere. Nyss låg jag med sjukhusets urfula nätkalsonger på mig med tjock binda inuti. 

Min fru skulle aldrig någonsin, det är jag 100% säker på, ens närma sig tanken att fråga om jag vill ha sex. Visserligen har hon inte sett mig under lång tid bära på ett barn i min icke-existerande livmoder (även om Lilla vulkanen fanns med åtminstone sedan i maj), men jag känner mig trygg både i att jag själv verkligen INTE vill ha sex nu OCH att det inte finns någon som helst förväntan från min frus sida. 

Annat är det för många kvinnor skulle jag tro. Nu kanske det inte är så att mannen, om det finns en sådan som väntar, står med ett bultande kön och vill ha sex så snart kvinnan kommit innanför dörren väl hemma efter förlossning. Men jag är hyfsat säker på att många kvinnor ganska snart, inom några veckor eller i alla fall månader, möter en mans förväntan att sexlivet ska återgå till det normala. 

Att uppleva den förväntan, kring en återgång till det sexliv som fanns innan förlossningen, med ett sargat underliv, den upplevelsen tror jag att jag idag kom så nära EN MAN kan komma. 

Inte nog med att det är känsligt ”down under”. Jag ”födde fram” Lilla vulkanen som kanske på sin höjd vägde några tusendelar av ett gram (de berättade inte hur tung hon var) medan kvinnor föder fram liv som väger flera tusen gram (visserligen ur en öppning som är klart vidare än mitt urinrör, men ändå). En kvinna kanske dessutom spruckit både vaginalt och ända till analen. Gissar att en kvinnas upplevelse av sitt kön kan vara smärtsamt bara att tänka på, uteslutet att beskåda. Blotta tanken att torka med toapapper för tankarna till en rasp som river upp det även i vanliga fall så ömtåliga köttet. 

Det är fan i mig ett övergrepp av oss män att efter en förlossning tänka på en snar återgång till ett normalt sexliv. Det skär i mig! Och samtligt märker jag att jag värnar de män som längtar efter en återuppstånden närhet och som av mansnormen fått för sig att den uppnås genom att stoppa snoppen i snippan. Med en ytterst snäv mansreferensram kring hur närhet uppnås är det åtminstone något enklare att förstå män, om än fortfarande inte ok på något sätt, som blir påkomna med brallorna nere med en annan medan frun ligger på förlossningen eller nyss hemkommen och ammandes deras gemensamma barn.  

Det här är viktigt som fan märker jag i hela min levda kropp. Att både förstå i bästa fall en gnutta av  en kvinnas upplevelse inför, under och efter en förlossning. Hon ”försvinner” ju inte för att jag som man inte duger längre, hennes fokus ligger fullt naturligt på det nya liv som är på väg. Ett liv som jag som man varit med om att skapa och som jag rimligtvis borde känna ansvar för att ta hand om lika mycket som kvinnan som fysiskt burit det och fött fram det. 

När jag kom hem gick jag direkt till toan och kissade rött. Det sved. Det kommer dröja ett tag innan det skickas ut sädesvätska i denna kanal om jag säger så. Men mitt svidande kan inte vara något jämfört med den upplevelse en nyförlöst kvinna kan ha med ett kanske trasigt underliv och en man som tydligt eller subtilt sänder signaler att det vore fint med lite sex. 

Nej, om nu ”kuken måste ha sitt” som brottaren Frank Anderson lär ha sagt när han avvek från träningen inför OS 1984, ja då får väl vi män sitta och dra i den där spaken själva om det nu är så jävla viktigt. Medan mamman, till det GEMENSAMT SKAPTA barnet, gjort och gör allt hon kan för att det nya livet ska få en bra start i livet. 

Jag spyr nästan när jag skriver det. Måhända fortfarande påverkad av den Sevoranegas jag drog i mig vid sövningen inför operation, men hallå! Ska vi män skicka ut några HUNDRA MILJONER NYA spermier när det ligger ETT nyförlöst liv som inte vill något annat än att bli omhändertaget och älskat av sin mamma. OCH PAPPA!

Jag vet inte var Lilla vulkanen befinner sig just nu. Men den stund som hon var med mig, jag tror faktiskt det var en hon, lärde hon mig något som jag nog aldrig skulle ha förstått utan henne i min kropp:

Livet är här och nu. HÄR OCH NU. Och det är ändligt. ÄNDLIGT. En dag kommer det att ta slut. Jag upplevde innan dagens operation en enorm livslust. Den är inte mindre NU, den är ENORM, även om den där narkossmaken fortfarande smakar för jävligt i munnen JUST NU. 

Dela nu denna text till varenda man du känner. För om de fattar poängen med denna text så är det åtminstone nån skärva på den pissiga mansnormen som trillar bort. Och det är hög tid att så sker. 

Nu ska jag snart gå och pissa rött igen. Det är nog inget annat än Lilla vulkanens utbrott!

Foto: Michael Prewett

12 kommentarer

    1. Tack för att du läst Annalena. Det finns något i mig som är mån om att det ska läsas av andra, i synnerhet män. Inte bara av mig själv. Tack!

  1. Tack för din nakna text, Kalle! Jag kan identifiera mig med den där tveksamma, såriga promenaden till toaletten. Vill/vill inte, kan inte/måste! Hur kropp och psyke hör ihop och vad detta innebär för oss, sårbara män och kvinnor.
    Och vad empati egentligen är.

    1. Tack Per för att du läst. Min livslust är om möjligt ännu större, om än satt på lite paus för stunden. Ser verkligen fram emot att vara aktiv i vårt ”kluster”.

  2. Tack Kalle! Vilken stark och gripande erfarenhet du förmedlar. Texten väcker många olika känslor hos mig men landar i en tillförsikt att livet är precis så som det är när det blir som det blir. Kallas visst förnöjsamhet eller acceptans. Och den ger bara mer lust att leva vidare i ett sånt kärleksfullt tillstånd.

    1. Tack Lasse, dina ord landar väldigt fint i mig. Finns mycket att fånga upp i efterskvalpen kring min upplevelse.

  3. Jag kan inte referera till fött, för mina barn kom m kejsarsnitt. Så men jag tyckte texten verkligen var fullt begriplig. Suveränt bra förmedlat tack för ditt mod, att dela med dig, fint gjort. Hoppas du med familj, får en fin jul.

  4. Kära nå’n så bra beskrivet, Kalle!
    Det påminner mig om mitt underliv efter prostatoperationen för fem och ett halvt år sedan. Sex fanns inte på kartan lång tid efter det (och inte i verkligheten heller).
    Och din parallell till hur många kvinnor har det efter en förlossning ger empatin med den som är så sårbart blottad självklar.
    Stort tack för hur du bidrar till att vända på perspektiven och att i sårbarhet mötas och bygga broar av medkänsla och förståelse.

    1. Tack Lars. Det var rätt sårbart att lägga ut denna text och därför väldigt skönt att nu få läsa vad den bidrar till hos andra.

      Ser fram emot fler sårbara möten!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Translate »