foto: Vonecia Carswell
Det vi människor behöver får vi genom att äta, dricka och andas. Ja, det stämmer om vi ser oss själva som en biokemisk processtation. Men vi är mer än så. Vår existens bygger på ett utbyte med vår omgivning. På gemenskap.
Det finns en längtan i mig efter gemenskap. Jag vill tas mer i bruk, jag vill tillsammans med andra fortsätta att utforska villkoren för människans existens.
En del av detta behov kommer utifrån en oplanerad långpaus från allt arbete. Som i sin tur föregicks av ett fyrverkeri av projekt som alla syftade till olika sorters samarbeten.
En annan del av detta behov tror jag berör något mer grundläggande. Att vara del av ett sammanhang. Och vi är ju faktiskt det allihop. Om vi kliver ut i naturen kan vi konstatera att vi är en del av den. Vår utandning av koldioxid tas omhand av växter som omvandlar den till bland annat syre som vi behöver för att överleva. Så länge jag andas är jag en del av det utbytet. Vi behöver varandra vi människor och växter.
Naturen är också befriande och avslappnande. Där kan jag vara i ensam gemenskap. Där blir jag mottagen även om jag för stunden skulle känna mig nere. Jag välkomnas precis som jag är. Får tid för tankar och reflektioner. Samma effekt kan gemenskap med ett husdjur ha. Det varken dömer eller värderar.
Samtidigt går det inte att bortse från en längtan till gemenskap med just människor. Och det gäller alla. Vi är helt enkelt skapta för gemenskap. Om vi får tillhöra en gemenskap, bidra med det vi kan och om det märks att vårt bidrag har betydelse, då finns en grund för att uppleva att livet har en mening.
Det senare är viktigt att ha med sig för att förstå människor som tillhör destruktiva sammanhang. Att bara lämna en sådan tillhörighet är inte ett alternativ, det vore som att göra sig identitetslös och då förlora hela sitt sammanhang. Det behöver alltid finnas en tredje väg, ett nytt sammanhang, om det ska gå att lämna.
Jag tror vi behöver beakta behovet av gemenskap mycket mer än vad vi gör idag. Det är så grundläggande att vi människor ofta säger ja till att vara med fast vi egentligen inte vill. Eller är med och inte säger nej av rädsla för att bli uteslutna. Hellre en gemenskap, vilken som helst, på vilka villkor som helst, än att vara ingen. Så tänker nog många. Hur tänker du?
Foto: Vonecia Carswell on Unsplash
Dela inlägg
Svara
Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.
I maj 2022 publicerade mitt fackförbund SSR mina tankar om skolan på Akademikerbloggen under nedanstående rubrik. Jag närsluter dem med vänliga hälsningar / Sara Bratt
Socionom med över 50 års erfarenhet förklarar förebyggande arbete
AKADEMIKERBLOGGEN
Sara Bratt tog sin socionomexamen 1958. Här delar hon med sig av sin idéskiss där hon utgått ifrån att stommen i en demokrati, en rättsstat, ett välfärdsland är dess miljötänkande, skolväsende, sociala kapital och alla varelsers rätt till ett värdigt liv:
Under skoltiden behöver samtliga barn och ungdomar känna att de ingår i en samhällsgemenskap samtidigt som de skolas in i densamma. Gemenskapen ger en social fostran med stadga genom att samhällskunskap på ett illustrativt och medryckande sätt vävs in i skolarbetet redan från lågstadiet och byggs på med fler och fler infallsvinklar och utblickar allteftersom eleverna växer i ålder och hjärnan mognar.
Med systematiskt utformad vägledning i samhällsvetande tränar eleverna upp sin inlevelseförmåga, sin förmåga att tänka i händelseförlopp, blir medvetna om att varje funktion i samhället också är en arbetsplats där människor arbetar för sin försörjning och har skyldighet att följa lagar, regler och förordningar. Ja, då lär de sig innebörden av polisens uppgift att skydda invånarna och stävja brott, ambulans- och brandkårsutryckningars behov av framkomlighet för att kunna rädda liv och egendom.
Vuxentanken manifesteras i att eleverna skall komma till insikt om att varken vapen eller droger hör hemma i sociala umgängesformer. Levande varelsers fysiska och psykiska sårbarhet tydliggörs, likaså vad skadegörelse/personangrepp kostar i pengar och medmänniskors lidande.
När ungdomarna under stoj och glam springer ut efter väl genomförda gymnasieprogram (i en skola för hjärnan) skall samtliga skolämnen (fyllda av ämnesspecifika faktakunskaper och uppövad förmåga till såväl kritiskt som kreativt tänkande i dem) ha involverats i deras samhällsinskolning. Studie- och yrkesorientering blir ett naturligt inslag som förberedelse för vuxenlivet.
Inskolningens mål att de alla i sina olikheter, redan från barndomen, är sedda, hörda, respekterade, betrodda i samhällslivet, att de är en viktig del av Sverige, har därmed uppnåtts. Och skolan som en arbetsplats med levandegjord kognitiv ergonomi, till gagn för både elever och lärare, är förverkligad!
*
Med risk för upprepning sänder jag ovanstående blogginlägg som respons på Dina tankar om gemenskap i nedanstående inlägg Vad innebär det att vara människa?
Precis så, precis så Sara!