Reflektioner

Imorgon eftermiddag har det gått fyra veckor sedan jag upptäckte att något inte stod rätt till. Igår besökte jag sjukhuskyrkan för ett samtal. Behövde backa bandet och gå igenom allt igen. Det har gått så snabbt!

På något sätt är jag både oförändrad och fullständigt förändrad. Jag inser intellektuellt att jag behöver integrera det jag varit med om. Det är svårt, men jag tror faktiskt att det är just vad jag håller på med.

Har haft noll tålamod med allt. Varje gång jag kissar (typ 50 gånger om dagen) hoppas jag att kisset ska se normalt ut. Just nu, precis nu, är det så (hurra!) men jag behöver ha förståelse för att det kan gå upp och ned. Det kan ta tid innan såret är helt läkt. Det är bara så jobbigt när jag blir påmind om den gång då jag upptäckte att något var fel.

Det är svårt att vara i det svåra. Jag vill både träffa människor och inte träffa någon alls. Jag vill göra saker och göra ingenting. Jag blir rädd för apatiska inslag i mig samtidigt som de behöver erkännas. Jag förstår ju att det jag varit med om behöver bearbetas. Jag behöver kärlek men orkar inte ge tillbaka just nu.

Jag säger till mig själv: Det är ok att det är här så här Kalle. Det är normalt. Låt det vara som det är. Skriv gärna om det, låt andra veta om du tycker det känns rätt.

Foto: Thomas Charters

PS. Sprid gärna ordet om min blogg, det skulle jag uppskatta. För mig är det ett sätt att bli sedd i det jag varit med om och det kanske kan hjälpa andra i sårbara situationer. Tveka inte att höra av er på olika sätt. Jag kanske inte alltid svarar, men det betyder mycket för mig.