Oro

Ingen ro. Tankarna skjuter iväg åt olika håll. Kan inte riktigt hålla dem lugna. På något sätt känns det som jag får uppleva kroppens sätt att felsöka när larmet går. Var gör det ont? Varför? Kan det vara… denna gång?

Denna gång. Jag har varit i detta läge tidigare. Våndats, sökt hjälp, allt har varit ok. Har svårt att avgöra om jag betett mig rationellt eller irrationellt.

Rationellt för att jag tar min kropps signaler på allvar.
Irrationellt för att jag reagerar så snabbt, för snabbt? Det syns ju inget, gör bara molande ont i nedre delen av magen, ned i vänstra benet. Som om jag halkat på cykelpedalerna och slagit i kronjuvelerna på stången. Men jag har inte gjort det så varför denna känsla?

Rationellt för att det skulle kunna vara något livshotande.
Irrationellt för jag mår ju bra rent allmänt.

Ju mer jag tänker och känner efter, desto mer bekräftelse får jag att det ändå är något. Men beror det på att jag tänker och känner efter eller för att det verkligen ÄR något?

Jag tror skam och rädsla är det som gör det svårt att tolka signalerna. Känns lite skamset att söka hjälp för något som inte syns utanpå. Kommer det blippa till i doktorns dator ”Här kommer en hypokondriker”? Känner en viss rädsla för att det skulle vara något allvarligt. Jag har så mycket jag vill göra. Jag är inte klar än på långa vägar. Känner även en skam över att känna en sådan rädsla. Skam över rädslan att dö.

Livserfarna Kalle har nu i alla fall tagit sig till väntrummet. I väntan på att bli undersökt kan jag inte låta bli att fnissa lite åt att de i receptionen rutinmässigt frågade om de fick ta del av mina journaler. Direkt slog tanken till att de skulle hitta ett mönster av hypokondriska besök.

Besöket gick fort. Undersöktes. Doktorn lyssnade på mig. De tog prover. Allt verkade normalt. Så himla skönt! ”Ibland reagerar kroppen utan att vi förstår varför”, hade doktorn sagt.

Jag skulle gärna förstå. Nu får jag lita på att allt är ok även om den diffusa smärtan finns kvar. Lita på att den klingar av som doktorn sa.

4 kommentarer

  1. Visst känner jag igen mig, även om det inte är samma. Jag har sökt för besvär med hörsel, ett krånglande knä, en liten knöl på fingret och nattliga kissningar. Visat upp födelsemärken i oro för malignt melanom. Har varje gång blivit friskförklarad.
    Förutom oro så har jag också upptäckt en annan orsak till att jag vill bli undersökt av läkare: Att bli sedd och bekräftad. Att känna mig betydelsefull. Att få höra mitt namn ropas upp av ett proffs i vita kläder. Det här gör att jag mår bra. Jag finns och är en del av samhället.

    1. Tack Anders, det är så intressant att läsa det du skriver. Tänk vad annorlunda det skulle bli om vi vågade dryfta sånt här lite mer. Då skulle vi ju få bli sedda och bekräftade den vägen utan att behöva söka hjälp i vården.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.