Nu jävlar behövs mjuka tag

Jag påbörjade den här texten för rätt länge sedan. Hela tiden kom det nyheter som ena stunden gav mig inspiration att skriva, andra stunden dränerade mig. Nu gör jag ett nytt försök.

Jag hade egentligen tänkt skriva om det där paret där mannen kommit ut som sexmissbrukare (då förstår du att det var ett tag sedan). Det kändes fel på något vis att klampa in i deras liv, det var också så många som redan tyckt till att jag nästan mådde dåligt. Mitt i min tvekan inträffade en skjutning i USA av någon jag aldrig hört talas om, men som fick enorm uppmärksamhet. 

Det händer saker hela tiden som gör det svårt att stanna upp. Nu gör jag ett nytt försök. Igår och idag tog jag del av DN:s reportage om en svensk man som gripits i relation till en våldtäktshandel som bedrivs med barn i Filipinerna. Det är lätt att bli äcklad, rasande men också apatisk inför något som framstår som fullkomligt omänskligt. Hur är det möjligt? Och hur kommer det sig att förövaren vid alla former av våldsdåd i princip alltid är en man?

Jag har skrivit om ämnet så många gånger och hamnar nu i det igen. Ännu en gång en man. Det är inte för att skuldbelägga män i största allmänhet och män som begått brott har också ett ansvar att ta på sig skulden för vad de gjort, även om de själva är offer. 

Jag vet inte hur det är för dig som läser, men när jag numera stannar upp i sådana här våldsberättelser är det som kommer till mig sorg. Bottenlös sorg. Det är bara sorg i alla led, brustna hjärtan som blöder. Förövaren har förstört offrens liv, livet för offrens anhöriga, men även för sina egna anhöriga och inte minst för sig själv. 

Straff är inte det som hjälper i sådana lägen, även om det finns ett stort värde i att individen tas bort från sin hemmiljö. Det behövs framför allt stöd i alla möjliga former. Det här handlar om människor som behöver hjälp. Jag är den första att medge att det inte är lätt, men det ger möjlighet att också förstå hur det kunde gå så illa för att bli bättre i det förebyggande arbetet.

För mig står våldet alltid i proportion till en brist på kärlek, anknytning och tillhörighet som förövaren upplevt, men sällan visar utåt eftersom det är skamligt att som man visa sig sårbar.

Det sätt som många män använder för att undvika skam är att attackera andra och/eller att förneka. Attackera andra kan vara allt från att tyst för sig själv störa sig på andra till att döda. Förneka omfattar alla former av missbruk, inklusive sexmissbruk, men också total avstängdhet eller clownbeteende när allt skämtas bort. 

Vi som samhälle behöver ta till oss det här. Vi behöver jobba på bred front för att hjälpa män att få syn på sina strategier att förneka och attackera andra. Och inte minst att skapa trygga platser där de kan visa sin sårbarhet. 

Nu jävlar behövs mjuka tag. Brustna hjärtan kan inte straffas hela.