Kisspaus

I morse kom jag på mig själv med ett beteende som jag ofta upprepar. För mig handlar det om sårbarhet i en vardagssituation. Läs och se om du känner igen dig.

I morse skulle jag ha ett telefonsamtal klockan 9. Tiden var inne för att ringa och jag kände där och då att jag behövde kissa. Inte vrålkissnödig men ändå så pass att jag visste att jag kommer att tänka på det åtminstone någon gång under samtalet. Förvånande nog bestämde jag mig för att faktiskt gå på toaletten. Jag har annars så många gångar i mitt vuxna liv struntat i den sortens signal, som om det behovet inte var så viktigt. Senast i onsdags kväll när jag hade varit på föreläsning och skulle hemåt. På väg ut ur lokalen tänkte jag på att jag borde kissa, men ville inte be de andra att vänta på mig så jag hoppade över toabesöket. Vad hände sedan? Två hundra meter därifrån kände jag mig kissnödig – återigen inte vrålkissnödig, men tillräckligt för att känna ”Varför kissade jag inte?”

Jag firar att jag tog upp detta lite småpinsamma ämne med min empatikompis Agnetha som jag skulle prata med i telefon. Och hon skrattade igenkännande! Tänk att det ska vara så svårt att vara mänsklig även i en sådan vardagssituation. Och vad skönt när jag var det! Vad jag vet så kissar alla människor, åtminstone jag och uppenbarligen även Agnetha.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.