Ilska

Sårbarhet

Vilken relation har du till ilska? Din egen? Andras?

För några veckor sedan fick jag vid en situation tillgång till en ilska som jag nog aldrig upplevt förut. En verbal ilska som hade någon form av urkraft i sig. Det blev så tydligt att det jag i den situationen fick uppleva var något som tydligt passerade en gräns för vad som är okej för mig. Det var nästan som jag kunde se på mig själv utifrån, se hur mitt maskineri tog över och skyddade mig. Jag var chockad efteråt, överraskad över kraften i min ilska. Kunde känna både stolthet i att jag stod upp för mig själv vilket jag sällan gör, men också en skuld över att jag tog i för mycket. Men skulden väljer jag att se som att det är ovant för mig att visa ilska, ovant för mig att sätta tydliga gränser. Det krävdes uppenbarligen en extrem händelse för att få mig att ändra mönster. Jag är mycket på andras planhalva, tänker på vad de behöver och känner, men på min egen planhalva är gräset ganska orört.

Jag är nyfiken på varför ilska inte varit ett verktyg i min verktygslåda förut. Varför är jag ovan att visa ilska? Varför är andras ilska svår att hantera för mig? Här finns det definitivt något att utforska för mig.

Jag tänker på ett stycke i Knausgårds andra bok i Min Kamp-serien. Så här skriver han: ”Det kanske tydligaste arvet från min barndom var att jag blev skrämd av höga röster och aggressivitet. Gräl och uppträden var det värsta jag visste. Allt i den stilen hanterades enligt min metod som bestod av ironi, sarkasmer, ovänlighet, surmulenhet, tystnad.” Åh, jag känner så väl igen hans metoder, och det väcker skam i mig för det är egentligen metoder jag inte vill förknippas med.

Det är så lätt att tänka att ilska är fel, olämpligt och onormalt. Men det finns något viktigt budskap i ilskan som inte alltid är så lätt att se bakom den skuld och skam som oftast kommer som ett brev på posten. Ett budskap som hjälper mig att få kontakt med mig själv, som hjälper mig att leva ett liv som jag vill ha det. För den som vill fördjupa sig i den förståelsen kan jag varmt rekommendera Liv Larssons bok Ilska, skuld och skam.

Vilken relation har du själv till ilska?

 

Foto: Annica Mari

 

 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.