I skidspåret blir jag människa igen

Det är mycket elände runtom i världen just nu. Det räcker med att slå upp förstasidan i tidningen för att det ska kännas tungt. Men bara 200 meter från där jag bor glider jag in i ett vitt paradis där alla är glada och hälsar på varandra.

För många har snön inneburit väldigt mycket besvär, men inte för mig. Jag har inte behövt resa någonstans när det snöat utan har kunnat njuta av varje snöflinga som fallit där jag bor. På gatan har det knappt plogats och är fullständigt kaos för den som ska in eller ut, men inte för mig. Jag som gillar längdskidåkning bor nu i ett vitt paradis. Igår åkte jag till och med skidor hela vägen hemifrån ända till ingången vid Coop. 

För mig har snön en dämpande verkan på allt. På tempot, på ljudnivån, till och med på mitt klädval. Hemma går jag nu i underställ hela dagarna, samma ställ som jag haft i många år. Jag ska inte köpa nytt. 

Ute i spåret möter jag hela tiden andra människor. En del går, någon springer, men de flesta tar sig fram på skidor precis som jag. Alla är glada, jag pratar med främlingar som liksom jag blivit som pånyttfödda. Som barn. Vi är så långt borta från eländet i världen som det går att komma i vår bomullsvita skidvärld. I skidspåret blir jag människa igen.

Idag mötte jag dessutom Matts, en pigg 78-åring som spårat vårt längdskidspår i 28 år. Han startade när han var 50 år precis som jag. Han lägger ned enormt mycket tid helt ideellt till så många människors glädje. Jag vill också vara en Matts. 

Världen behöver många fler Matts just nu. Jag såg inte några krigsherrar ute i spåret idag, inte heller några som såg ut som några mördare eller våldsverkare. Men alla de män som runtom i världen begår en massa hemskheter, de skulle nog må bra av en tur i mitt vita paradis.