En man. Ännu en gång en man.

Knappt två veckor har gått sedan dådet i Stockholm. Två veckor som visat vilken enorm kärlek det finns. Den kärleken ger mig ett sådant hopp! Inga ondskefulla handlingar kan mäta sig med den motrörelse som växer fram. Jag skulle vilja använda en del av den kraften för att förstå det som inträffade ur perspektivet att det var en man som gjorde det. En Man. Där vill jag lägga fokus. Inte på om han kommer från ett visst land, är med i någon sammanslutning, har en viss hudfärg. Ännu en gång var det en Man som utförde ett våldsdåd. Varför?

Jag var på kurs utanför Stockholm när händelsen inträffade. Först blev jag chockad. Sedan ilsken, arg på att en människa kan ta sig sådana friheter och beröva mig en av de mest grundläggande rättigheter jag tycker mig ha. Rätten att känna mig trygg. I kurslokalen bad jag kursdeltagarna att sätta sig närmre varandra. Det var så skönt, så tydligt att jag där och då hade ett fysiskt behov av att vara nära andra. Närheten gav mig kraft att tänka vidare.

Varför?

Han är en man som jag. Vad skulle kunna ha fått mig att agera såsom han gjorde? Självklart bär han ansvar, självklart ska han dömas enligt de lagar vi har i Sverige. Men hur hanterar vi män egentligen våra känslor? Varför står män för så mycket våld? Hur är synen i samhället på män och känslor? Jag tror vi behöver kraftsamla kring dessa frågor. Vi behöver förstå hur män hanterar bland annat ilska, sorg, rädsla och skam. Det är vad jag tycker ska diskuteras mer.

 

Foto: Joakim Berndes

1 kommentar

  1. Tror som du. Och hur vi – kollektivt – ger flickor/kvinnor legitimitet och uppmuntran att visa känslor medan män ’ska stå över det’. Förödande!!

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.