På sätt och vis är vi alla som kulor på ett sluttande plan som i bild 1 nedan. Vi föds och en dag dör vi. Hur vi än gör kommer vi alla en dag att dö. Kan låta dystert men svårt att säga emot. Frågan är därför vad vi gör med våra liv mellan dessa punkter.
Bild 1
Livet är inte tänkt att vara linjärt och förutsägbart. Länge upplevde jag att det rätta var att befinna sig ovanför strecket medan området under strecket var något fel, som i bild 2.
Bild 2
Jag tror numera att lycka, meningsfullhet och lärande finns i rörelsen mellan området över och under strecket enligt bild 3. Märkligt nog verkar det vara nödvändigt att vara under strecket, våga prata om det, helt enkelt att vara sårbar, för att kunna hamna ovanför strecket. Som att göra något man tror ska sänka en och så blir man istället fylld av livslust. Det är i alla bemärkelser en paradox.
Bild 3
Har du själv upplevt den kraften i ditt liv efter att du gjort dig sårbar?
Dela inlägg