Den kvinnliga plattsättaren

Sårbarhet

-Hej, sa personen, klev in och presenterade sig som Birgitta. Det tog en kort sekund innan jag förstod att det var plattsättaren som var på besök. Jag hade fått meddelande dagen innan att det skulle skickas ”en gubbe”. Besöket blev en påminnelse om förutfattade meningar och rådande könsstruktur i samhället. Har du själv råkat ut för något liknande?

Jag är tacksam för #metoo och det ljus som kastats över rådande könsstruktur i samhället. För mig har det dels påmint mig om saker jag gjort tidigare i mitt liv som jag skulle ha gjort annorlunda idag, dels gjort mig mer medveten om hur jag själv fortfarande upprätthåller en mansnorm som behöver förändras.

Jag vågade inte fråga Birgitta om hur det är att vara kvinna i en mansdominerad bransch. Jag observerade däremot hur jag tänkte och betedde mig som om hon var osäker på hur det skulle göras det som hon var där för. Inte för att jag själv vet utan mer som något inprogrammerat att ”det är män som kan sånt här”. Jag började också tänka att vad spännande det ska bli att se om resultatet blir annorlunda bara för att det är Birgitta och inte en man som gör jobbet. Och hur ska jag agera om jag blir missnöjd? Jag har ju svårt att hantera de manliga hantverkare som emellanåt gjort halvbra jobb i huset, hur skulle jag bete mig gentemot Birgitta?

Min yngsta son var väldigt nyfiken på arbetet och hängde precis bredvid Birgitta. Han brukar alltid göra så när någon hantverkare varit hos oss så det var inte för att det var en kvinna. Men sedan kom den typ av fråga som bara barn så underbart oförstörda av normer och regler kan uttrycka: Är Birgitta en kille? Han frågade efter att han gått ut från badrummet och jag vet inte om Birgitta hörde frågan. I hans värld är det inte på något sätt konstigt att fråga. Av alla hantverkare han träffat i sitt femåriga liv så har samtliga varit män. Och samma för mig.

Jag hade inte ställt samma fråga själv, men skulle gärna frågat om hur det är att vara kvinna i en mansdominerad bransch. Jag vågade inte.

För att komma framåt i #metoo behöver vi män våga. Vi behöver omfamna vår rädsla, skam och sorg som finns där inom oss. En del av oss män har ilskan som täckmantel, en del visar inga känslor alls. Vi behöver våga. Och vi behöver en omgivning som tillåter oss att våga.

PS. Birgitta heter egentligen något annat och jag ville inte lämna ut hennes riktiga namn då jag inte frågat om lov att publicera det. Och det är såklart inte Birgitta på bilden…

Foto: Alekzan Powell

5 kommentarer

  1. Tack Karl! Viktig reflektion om hur vi ofta omedvetet är styrda i våra ”fördomar”, dvs våra idéer, förväntningar, domar i förväg. Och hur vår bild av omvärlden skapas genom att vi matas med erfarenheter och information, som vi sedan lägger ihop till sammanhängande mönster. Jag har tex alltid fascinerats av hur vi som barn skapar oss begreppet ”hund”. Tänk så många olika sorters hundraser och bilder på dessa, som barnet efter hand väger samman till något som kan kategoriseras som HUND.
    Och hur din femåring kopplar samman hantverkare och kille. Sedan kommer nästa fundering för mig. Vad kännetecknar en ”kille”? Är det detsamma som alla av manskön – eller är det något annat i hans föreställningsvärld fn ? Han är väl i full gång och skapar sin bild av vad MAN, KARL, KILLE och det ”andra” är.

    Men det första som dök upp handlade om något annat och handlade om hur jag kan reagera i förhållande till hantverkare. Att det har betydelse och viss skillnad även för mig om utövaren är man eller kvinna, men även vilken ålder. Jag försöker förstås ha en så proffsig inställning som möjligt. Det borde handla om ett likvärdigt avtal mellan beställare (även om jag inte vet tillräckligt om vad som behöver göras) och utövare. Och jag försöker bedöma om de behärskar sitt område oberoende av kön. Men jag kan känna mig mera underlägsen eller undervärderad av en man. Och jag har en förväntan att jag kan bli mera lyssnad på och respekterad för mina frågor och ev kritik av en kvinna. I båda fallen är jag tryggare med personer i mogen ålder med yrkeserfarenhet och inte alltför unga. Jag är ju själv 75+.
    Men jag kan känna att det har betydelse om utövaren är man eller kvinna.

    1. Åh vad härligt att läsa din kommentar Dorothy. Så fascinerande hur dessa mönster bildas och sedan kan bli svåra att bortse från. Det är väldigt tydligt hur min femåring matas med bilder av ”starka män”, men jag hoppas kunna ge honom så mycket mer än den väldigt skeva bilden av vad en man är.

      Precis som du tänker jag att kvinnliga hantverkare skulle bemöta mig annorlunda. Men varifrån det kommer vet jag inte. Tydligt är det dock att jag i princip alltid har känt mig i underläge gentemot de manliga hantverkare vi haft hos oss. Jag hoppas att de kvinnor som tar sig in i hantverkaryrket får möjlighet att bemöta sina kunder på ett mer likvärdigt sätt.

  2. Hej Kalle! Jag ler när jag läser om Birgitta. Jag tänker på en god vän, Bettan, som är pensionerad lärare, aktiv och drivande i ett lokalt museum i södra Sverige och med stort kulturintresse i största allmänhet. Hon berättade att hon ofta får olika tesorter i present när de har gäster. Grejen är den att hon dricker inte te! En riktig kaffedrickare är hon. Hennes gäster ser henne dock som en typisk tedrickare. Varför? Är det hennes intressen, yrke, utseende?

    1. Ha! Ja tänk hur vi bildar oss rigida uppfattningar om hur någon är och vad denna person tycker om. Det är så intressant det här! Tack för att du skrev en kommentar.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.