Ännu en årsring etsas in

Jag börjar bli van vid det stora vemodet som infinner sig mot slutet av semestern varje år. Van i bemärkelsen att jag numera vet vad det handlar om. Det får mig att stanna upp och påminner mig om det jag värdesätter. Kraften är ändå lika stor, lika drabbande varje gång.

Det börjar som en svag förnimmelse av en klump i halsen, kanske redan i magen. Jag håller emot genom att tänka på allt bra som varit och allt bra som väntar framöver. Kraften i det som vill fram är dock större. Det är som ett träd som mycket motvilligt går med på att ännu en årsring ska etsas in, ännu en cirkel ska slutas. Som om det riktiga året var slut nu och inte i december.

Jag är kvar i motståndet som inte vill acceptera att ännu en sommar snart är över. Jag märker hur det färgar vad som hamnar i mitt fokus. Jag ser studsmattan som knappt blev studsad på i år, jag ser huset som inte blev målat i år heller. Jag ser rensgallren från den sista blåbärsplockningen. Jag ser cyklarna som togs med men som det aldrig cyklades på. Jag ser sandlådan som det lektes i, kanske sista gången för alltid?

Jag börjar bli van nu vid det stora vemodet, har ju till och med skrivit om det tidigare. Jag ger till slut plats för det. Släpper taget. Allt härligt som gjorts och inte gjorts kommer till slut till uttryck i tårarna som får rinna utmed kinderna. 

Det är över nu för denna gång. Ännu en årsring etsas in. 

Foto: Simon Stankowski

2 kommentarer

  1. Stor igenkänning på detta! Är dock igång igen och känslan släpper så sakteliga. 🙂

    1. Tack Made! Och stor igenkänning det att vara igång igen och vemodet släpper… Nu är det ju skön sensommarkänsla och allt:-)

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Translate »