Läste klart boken Orkidébarnet i helgen. Den handlar om Lo som växer upp i en familj med en mamma och pappa som bryr sig om mycket men inte sin yngsta dotter. En bok som stundtals gör ont i sin uppradning av olika former av psykisk misshandel. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till barn jag mött under Polstjärnaåren och numera även i min vardag i skolan. Jag tänker på hur otroligt viktiga vi vuxna är, och särskilt föräldrarna, för barnens förmåga till känsloreglering. Kan bli så arg när jag ser föräldrar som inte är kärleksfulla gentemot sina barn. Men jag förstår mer och mer att INGEN förälder gör det av ondo. Ingen. Det finns alltid en förklaring när man tittar bakåt i leden och ser hur föräldrarna själva har blivit formade.
På något vis lyckas Lo ändå vara stark mitt i allt elände. För att överleva. Jag tror hon lyckas med det genom att kommunicera det sårbara.
”Lo skriver dagbok. Det började hon med tidigt. Ett sätt att bli lyssnad på. Ett sätt att föra en inre dialog på. I dagboken ber hon om ursäkt för sin existens. Ber om förlåt för sina handlingar, tankar eller känslor. Det gör hon nästan varje gång hon skriver något. Hennes överjag är strängt och det finns inget utrymme för flexibilitet någonstans. Hon är skoningslös mot sig själv. Någon inre tröstare har hon ännu inte funnit.”
Lo beskrivs som ett högkänsligt barn. Ja, det är hon och jag undrar varför det är så. Föds man med det draget eller utvecklas det? Jag tror svaret är både och. Jag är starkt influerad av Sue Gerhardts bok Kärlekens roll som beskriver hur viktig den känslomässiga relationen är mellan föräldrar och barn. Jag tror barn får med sig en läggning för högkänslighet och som triggas ifall den omgivande miljön inte erbjuder hjälp med känsloreglering. Det här handlar om tiden redan från graviditeten och alltså inte bara senare under uppväxten. Tidiga insatser som det pratas så mycket om borde alltså handla om insatser redan i det allra första stadiet i livet. Där är vi inte än.
Dela inlägg