Jag får ständigt nya nyanser av sårbarhet när jag möter människor. Och bekräftelse på sårbarhetens dubbla roll. Den kan både hindra och möjliggöra. Stänga igen och öppna upp. Sårbarhet är både smärta och lust.
Att leva är att vara sårbar. Att vara sårbar är att tillåta alla känslor, såväl de som skaver som de som är behagliga. Av det följer att en människa som undviker sårbarhet inte får tillgång till allt som ett liv kan erbjuda. Tolka inte det som ett ”dåligt” liv utan som att det skulle kunna tillföras en extra dimension. Som ett piano med ett visst antal tangenter där ytterligare toner skulle kunna läggas till, såväl ljusa som mörka, om sårbarheten tilläts.
Sårbarheten kan verka skrämmande till en början eftersom vi instinktivt vill undvika allt som framstår som hot. Men ett liv innehåller smärta av olika slag, det går inte att undvika. Många försöker ändå fly genom att dra sig undan, kritisera/skada sig själv eller andra eller genom att distrahera sig genom aktiviteter som blir till beroenden.
På något sätt kommer dock sårbarheten att göra sig påmind. Den blir till ett lidande om den inte får uttryckas. Från ett svagt skavande till ett fullständigt livsbegränsande lidande. Förr eller senare kommer det ikapp oss och det är då det händer. Vi får fotfäste om vi bara vågar släppa taget. När sårbarheten äntligen får uttryckas leder den till kontakt. Och stor konst i olika former möjliggörs. Det borde heta skaparsmärta och inte skaparglädje. Det unika skapandet tar sin kraft från smärtan vilken i sin tur leder till livslust och glädje.
Smärtan är inte i vägen för livet. Smärtan och sårbarheten är vägen till livet.
Foto: Annica Mari
Dela inlägg