Maj månad. Aj. Den gör ont varje år. Det måste vara någon form av inofficiellt mästerskap i borden och måsten för föräldrar till barn i skol- och dagisåldern. Allt ska hinnas med. Varje år likadant. Och varje aktivitet som pressas in är på olika sätt trevliga och/eller viktiga var för sig. Men tillsammans blir det bara för mycket. Alla borden och måsten hindrar själva varandet. Jag är där överallt men ändå inte. Det är skolfester, fixardagar, öppet hus, utflykter, avslutningar med mera. En massa fina tillfällen att få mer kontakt med kollegor, föräldrar, lärare, personal, men det blir sällan så mycket av den varan. Är det kanske därför det gör ont, att det ”borde” vara ett tillfälle till kontakt men inte blir det?
Och det här upprepas VARJE år. I just den månad som jag när en dröm att en gång i framtiden kunna ta ledigt mellan ”hägg och syren”, den underbara tid när naturens prakt är som störst.
Det känns som att vi dansar en dans som ingen har lust till. Hur tänker du att vi kan få njuta mer av denna tid på året och minska på alla måsten och borden? Eller ska vi bara gilla läget?
Foto: Annica Mari
Dela inlägg
Svara
Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.
Så klokt!
Det är så enkelt att söka ja. Syftet med alla möten och avslutningar är gott. Men när almanackan bli fylld så att man vill spy på den, så motverkas det goda syftet. Själv har jag vuxna barn och kan se tillbaka på alla maj-månader med skräckblandad längtan.
Ett sätt att avlasta är väl att man behöver inte gå båda två oavsett om man bor ihop eller ej.
Använd mor-och farföräldrar! Det finns nog många som både kan och skulle vilja göra en insats.
Leffe
Tack Leif för att du är med och bidrar till samtalet! Och klokt svar. Det är inte lätt att hitta en bra lösning, och ett första steg är ju att be om hjälp av de man har runt sig.
Ja, just det, be anhöriga om hjälp! För den som lämnat barnens uppväxt bakom sig, känns det fint och meningsfullt att få hjälpa till.
Tack för ditt svar som är så viktigt. Det är lätt att glömma bort att det faktiskt kan bidra till den man frågar. Att man istället tror man ”stör” och är till besvär när man ber om hjälp.