Lex Natthiko rymmer en ännu större fråga

När du läser det här, så har jag redan börjat leva.

Det skedde kl 14.38, fredag 21 januari 2022. Jag hade precis kommit in från en promenad i skogen under vilken jag pratat om frihet med en kompis. Jag kände ett visst pirr när jag gick in och satte mig i fåtöljen för att skriva mejlet om min uppsägning. Jag skickade i väg det utan rädsla eller tvekan. Bladet var redan vänt, kapitlet om mitt arbete i skolans värld redan skrivet.

Jag har fått som jag velat. Nu ska seglen riggas på Sårbarhetsdepartementet inför den resa som väntar.

Jag är, så här en vecka efter att jag skickade i väg mitt mejl, fullt övertygad om att det jag gjort är rätt. Kroppen signalerade att det var rätt. Ett leende i ansiktet, fötter som pirrade av liv. Tänk vad mycket den här kroppen har signalerat till mig under mitt liv och som jag inte tagit mig tid att förstå. Som om det bara vore en fysisk kropp jag går runt med och inte det obegripligt avancerade fenomen som den faktiskt är. Tack till min levda kropp för att du haft tålamod i så många år med att jag inte begripit mig på dig. 

Vart det bär av nu det vet jag ärligt talat inte. Jag tänker inte göra en Kierkegaard och släppa taget om min älskade Karin och min familj. Jag tänker vara kvar i det jag håller kärt OCH utforska det som utforskas kan genom Sårbarhetsdepartementet. Jag tar utgångspunkt i Natalie Ginzburgs ord ”generositet i stället för sparande, kärlek i stället för diplomati, inte önskan om framgång, utan önskan att vara och veta”.

Kanske har du märkt att en del av strukturen i denna text är hämtad från Björn Natthiko Lindeblads avskedsord på Facebook. Jag vet inte om det upprör eller om det inte påverkar dig alls. Björn levde med en önskan att få dö på ett sätt som han själv valde. Han fick som han ville.

Mitt mesta minne av Björn är att jag störde mig på honom

Mitt mesta minne av Björn är att jag störde mig på honom. Det tog ett tag att inse och erkänna att det handlade om min egen avundsjuka. Jag ville liksom han få prata om det som är viktigt på riktigt, att bli uppmärksammad för något viktigt. Min egen avundsjuka stod i vägen för att förstå att även jag kan göra det. I och med att jag nu sagt upp mig känner jag att jag är på väg i den riktningen. Jag skapar förutsättningar för att det som jag vill ska hända också ska kunna hända. Jag är värd att märkas precis som du som nu läser det här.

Björns dödsönskan rymmer en ännu större fråga

Jag lever med en önskan att få leva mitt liv såsom JAG vill leva det, inte i enlighet med en trång och toxisk mansnorm. Björns dödsönskan rymmer en ännu större fråga – varje människas rätt att få LEVA SITT liv. Det är ingen självklarhet, varken för mig eller för någon annan människa. Fallet Fadime (för övrigt mördad exakt 20 år innan jag sade upp mig, 21 januari 2002) visar med tydlighet att det finns människor som kan döda sitt eget barn för att barnet valt en annan väg än sina föräldrar.

Så illa är det lyckligtvis inte för alla, men den skamkultur som finns i samhället behöver synliggöras för att fler människor ska kunna frigöra sig från det som hindrar dem från att leva fullt ut. Vi behöver fler Fadime, fler Björn. Vi behöver människor som vågar, som är annorlunda, som gör annorlunda, som får vara annorlunda. Inte färre.

Livet är nu. Livet är ändligt. Jag tror på fullt allvar att jag tillsammans med andra kan vara med och förändra samhället i en medmänsklig riktning. För att det ska hända behöver jag göra något.

Jag har redan börjat när du läser detta. Jag varken vill eller kan göra denna resa ensam. Vill du stötta mig på det sätt du kan? Tveka inte att höra av dig. 

Med förundran, Kalle Lindqvist