Jag är höggravid på Sårbarhet

Den här texten skrevs och var tänkt att publiceras 15 februari 2022. Men det tog fram till idag 14 december 2022 innan den kom ut. Var det för tidigt månntro? Det är intressant att observera osäkerheten som uppstod i mig efter publicering.

Jag är höggravid på Sårbarhet. Det trycker på, det ska ut. Kilometer och åter kilometer av texter som skrivits i min kropp står på rad och vill fram. 

Orden står i en kö som är minst 46,5 år lång. Jag kan inte hålla emot och ändå måste jag göra det för att det inte ska gå för fort. För att jag inte ska spricka sönder av det som måste ut. 

Jag måste skriva för att betrakta, inte längre bära allt det jag fortfarande bär på. Jag skriver på det som finns tillgängligt – i min anteckningsbok, på lösa papper, på mobilen, på datorn… i tanken om inget annat finns tillgängligt. Låt mig få vila i det avstånd som texterna ger mig. 

Det värker, sliter och drar i mig. Detta i kombination med att vara rädd för att vara för mycket – aj! Som att vara på väg att föda ett barn och bli rädd för att få kritik att det födda barnet kommer ta livsrum från andra. 

För att inte tala om osäkerheten när barnet väl är fött, när orden har lämnat min kropp och landat i min omgivning. Var jag för mycket?

För att inte tala om osäkerheten när orden har lämnat min kropp och innan jag vet om de landat i omgivningen. Var jag för mycket?

För att inte tala om osäkerheten när orden har lämnat min kropp och jag inte får någon respons alls. Var jag för mycket?

Och då har jag ändå upplevt hur andra människor ”take space and make space“. Att andra människors expansion skapar utrymme för mig med. Jag har förstått det kognitivt och jag har upplevt det genom min levda kropp. 

Och ändå ska den där rädslan stå där som ett hinder för att få komma fram utan att trängas!

I morse kom nya ord, ny insikt. Framcentrifugerade ur det senaste dygnets upplevelser.

Rädslan påminner mig om upplevelsen av att inte bli förstådd. Av att inte ha kunnat lämna över mina ord i omgivningens famn. Jag har fått bära dem själv. Det är alla de orden som ska ut nu. 

Jag inser att mitt sätt att uttrycka mig på har inte alltid tagits emot. I det finns en annan insikt. Att den ilska som hade kunnat hjälpa mig att stå på mig, att klara av att vara mig själv i kontakt med en omgivning som inte förstår, den ilskan verkar inte ha varit välkommen. 

Den ovälkomna ilskan har i stället fått ett hem i mig själv. Där har den fått breda ut sig i rum av självkritik och osäkerhet. Den har fötts upp på bitna naglar, chips och choklad. 

Jag vet inte riktigt var jag ska göra av min inneboende just nu. Känner inte för att kasta ut den. Ilskan. Jag ska nog luta mig mot dörren och lyssna in vad som pågår.

Precis här blir jag osäker mitt i skrivandet. Hur ska jag avsluta denna text? Omgivningens reaktioner, bekräftelsen, kan kännas viktig att få men det är inte huvudsaken.

Jag lyckas hitta en väg ut genom en annan människas ord, i detta fall Patricia Tudor Sandahls:

”Huvudsaken är att det är väl förankrat i mig själv, att det har en personlig betydelse, att det är på riktigt. Att vara sann mot sig själv är något som alltid ligger i ens egna händer. Hur andra tar det till sig kan man inte kontrollera. Bara lita på att det som är sant brukar nå fram och hitta sina mottagare.”

Såväl Patricias ord som mina är vuxna ord, uttalade mot en fond av livserfarenheter. Jag påminns om hur viktigt det är att vi tar alla barns uttryck på största allvar, att vi tar oss tid att lyssna, att förstå. 

En sak blir jag väldigt säker på. Upplevelsen av inte bli förstådd är något som inte försvinner. Den omvandlas och kan ta sig alla tänkbara uttryck. Kraften i längtan och behovet att bli förstådd är stor. Existentiellt stor. Den varken kan eller ska stoppas. Jag är inte längre rädd för det som ska ut, däremot finns en rädsla kvar i mig hur mottagandet blir. Och det är något jag inte kan kontrollera utan måsta släppa. 

Jag behöver lita på att vingarna bär. Om de inte gör det vid första försöket, att jag blir mottagen ändå. 

Att jag får en ny chans om jag inte lyckas cykla på stora cykeln vid första försöket. 

Att någon ser mig när jag försöker.

”Jag ser att du försöker Kalle! Fortsätt! Jag tar emot dig om du faller!”

Foto: Glitch Lab App