En man. Ännu en gång en man. Del 3.

Nu har det hänt igen. Ett vansinnesdåd. Fem personer har skjutits ihjäl med pilbågspilar under attacken i Kongsberg i Norge. Av en man. Ännu en gång en man!

De här är tredje gången jag skriver om temat. Kunde ha gjort det fler gånger då det har inträffat betydligt fler vansinnesdåd sedan jag första gången tog upp ämnet. 

Något i mig gör att det är dags att skriva om detta igen. Vi kan fortsätta distansera oss från ämnet genom att kalla förövarna för psykiskt sjuka, terrorister, galningar med mera. Ändå kvarstår faktum att det i princip alltid är MÄN som begår handlingarna.

Jag vill inte skuldbelägga män så känner du dig träffad får du gärna hojta till genom att kommentera. Syftet med mitt inlägg är att det finns viktig information som behöver uppmärksammas. Den minsta gemensamma nämnaren bland alla förövare är att de är MÄN. Det är ett faktum som vi inte kan bortse från – eller? Samtidigt är det ju inte alla män som genomför vansinnesdåd, tvärtom ytterst få.

Det finns ett citat av Viktor Frankl som passar in i sammanhanget. “Between stimulus and response there is a space. In that space is our power to choose our response. In our response lies our growth and our freedom.” Vad som intresserar mig är just det mellanrummet mellan stimuli och respons, alltså det som försiggår mellan att förövaren fått någon form av förnimmelse och att han sedan utför våldshandlingen. 

Handlingarna kan beskrivas som vansinnesdåd, men de kan även ses som utfall av en enorm begränsning i valmöjligheter. Våldet blir utvägen, den enda möjliga trots att det egentligen finns ett oändligt antal möjligheter. Och problemet är att vi fastnar för denna typ av extrema handlingar som egentligen är den yttre änden på en skala för män som lägger skulden på andra.

Vi behöver placera vansinnesdåden i samma fack som alla de handlingar där män skuldbelägger sin omgivning i brist på förmåga att se sin egen del av situationen. 

Min utgångspunkt är att ALLA människor ALLTID gör så gott de kan. Det är svårt att tänka sig när ett vansinnesdåd begåtts. För mig visar sådana händelser att “så gott de kan” kan vara på en helt annan nivå än vad jag själv ens kan begripa. Det finns män som aldrig närmat sig sina känslor, inte heller upplevt sig mottagna och förstådda i sina känslor. Det får inte ses som en ursäkt för handlingarna, men det är definitivt en pusselbit som vi inte kan bortse ifrån.

Låt mig säga det ännu en gång: det finns ett stort behov hos oss pojkar och män att förstå oss själva och våra känslor. Vi behöver bredda vår repertoar av sätt att hantera känslor av ilska, sorg, skam och rädsla. 

Foto: Joakim Berndes

1 kommentar

  1. Ett stort steg är att inse vad tankar är tänker jag. Att de inte så ofta är sanna och att man inte behöver agera på dem 🙏

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Translate »