Det stora vemodet

Får du lätt ångest och känner sorg och vemod när semestern är över? Du är inte ensam. Jag kallar det övergångsångest och är något jag numera förstår är en del av mig. Bilden ovan för mig tillbaka till sommaren. Texten nedan skrev jag sista dagen på semestern.

Husarknapparna lyser gula i Kockumshinken bredvid mig på sommartorpets verandatrappa. Skuggorna på marken är augustilånga. Nu bär det snart av hemåt igen, semestern är slut. Jag känner en klump i halsen, tårarna är ständigt nära. Bär på en stark känsla av känslighet.

Varje år likadant.

Jag har lärt mig att det är så här för mig i övergångar. Det är ett sätt för mig att stanna upp och ta in och minnas det jag varit med om.

Lerbäcksmarknadens cykeltur på slingriga grusvägar, det tillhörande nakendoppet. Middagar i kvällssol, de långsamma frukostarna. Kvällsdopp då vattnet är varmare än luften, morgonkaffestunder med mamma och pappa. Besök i torpet av min syster och hennes barn, vänner från stan. Utflykter, dansuppvisningen i Pershyttan, auktionen i Kårberg, loppisar. Spontana infall. Hallonplockningen med hela familjen och svärföräldrar.

Klumpen i halsen får mig att minnas det som betyder så mycket för mig. Det gör mig varm och tacksam men också vemodig. Inte det ena eller andra. Både och samtidigt.

På något sätt, och jag undrar om det inte är det som känns allra jobbigast, påminns jag om att alla dessa upplevelser vore inte alls samma sak på egen hand. Sommarminnena är kontraster till ensamheten jag fruktar. Och så får det vara. Vemodet påminner mig om kontakter och relationer jag värdesätter. Det är ju faktiskt fantastiskt när jag väl förstått det!

Foto: Sixten Lindqvist