Att ta något ur sitt sammanhang

Den här texten kom till i efterkontakten till mitt förra inlägg Jag vill inte längre skiljas och rädslan att det skulle missförstås. Vad händer när något tas ur sitt sammanhang och vad är funktionen? Jag vill förvarna om att det i stycket efter ”barbariskt, vidrigt och avskyvärt” finns känsligt innehåll.

Jag var nervös när jag hade tryckt på publiceringsknappen till mitt förra inlägg Jag vill inte längre skiljas. Nervös för att texten skulle läsas slarvigt och att läsare skulle tro att jag och Karin är på väg isär. Karin berättade morgonen efter att vår dotter hade haft svårt att sova då hon sett inlägget och blivit orolig för just det – att vi var på väg att skiljas. Jag är så glad att hon vågade berätta om sin oro för Karin. Jag tänker att det hon faktiskt fångade upp var min oro för att missförstås och det blev tolkat som en oro att vi var på väg att gå skilda vägar.

För 150 år sedan framförde Charles Darwin tanken att känslor är något som människor har för att kunna läsa av situationen. Uttryck som ”Jag känner det på mig” och ”Jag hade det på känn” fångar upp denna idé som Darwin alltså lanserade redan på 1870-talet.

Tänk om vi borde stanna upp lite mer i frågetecknet?

Ungefär 90 år senare lanserade Silvan Tomkins affektteorin med sina nio grundkänslor, bland annat förvåning. Förvåning definierades som en snabbt övergående grundkänsla. Jag tror att Tomkins har missförstått den grundkänslan eller så har jag missförstått honom. Bara för att något verkar vara ”snabbt övergående” behöver det ju inte vara så. Tänk om det är frågetecknet vi borde stanna upp i lite mer för att läsa av situationen vi befinner oss i? Att den tolkats som snabbt övergående har medfört att den hamnat lite i skymundan. 

Egentligen är förvåning en slags läsa av situationen-känsla

Egentligen är förvåning en slags första ”läsa av situationen-känsla” och mycket central för de val vi sedan gör. Den stannar upp oss för att rikta vår uppmärksamhet på något nytt. Jag kan förstå att den betraktas som något snabbt övergående i en pressad situation när valen är ”fly, fäkta eller spela död”, men de allra flesta situationer innebär inte att vår överlevnad är hotad med nervsystemet under stark press. Behovet att överväga sina val är dock alltid närvarande.

Vad skulle hända om vi stannade upp och tog oss tid att lyssna av denna känsla utifrån att vår levda kropp faktiskt har något att säga oss? Och inte bara agera på efterföljande känslor utan att först ha integrerat dem i oss själva.

Det är mänskligt att inte vilja ta till sig något främmande. För att det ändå ska passera vår kognitiva dörrvakt sätter vi mer eller mindre omedvetet en etikett. Något som är galet, tokigt, konstigt, knäppt eller avvikande är beskrivningar som jag själv inte vill bli förknippad med. Det betraktas som något som har med andra att göra och behöver kapslas in i en etikett för att bli möjligt att ta in. Typ som en Mozartkula (fast numera gillar jag även marsipanen längst in). 

Att inte ta in kontexten kan vara ett sunt egenskydd

Att inte ta in kontexten kan vara ett sätt att hålla distans till något man inte vill ska kunna vara en del av en själv. Ett sunt egenskydd helt enkelt, men det kan bli fel om man inte är medveten om detta fenomen. Risken är att du tappar förmågan att se det mänskliga i andra människor. Ditt fokus blir på olikheterna och inte likheterna vilket är sunt i en livshotande situation, men inte annars.

Barbariskt, vidrigt och avskyvärt

Tänk bara på nyheten om Putins hemliga armé. I en film som en grupp legosoldater själva har lagt ut på sociala medier torteras en syrisk man som flytt från al-Assads armé. Senare hugger gruppen händerna och huvudet av mannen med en spade och till sist hänger de upp den huvudlösa kroppen i fötterna och tänder eld. Utan tvekan något som kan beskrivas som barbariskt, vidrigt och avskyvärt. Listan kan göras lång för att markera att den sortens beteende vill vi inte se i vårt samhälle. 

Det är sunt att inte vilja bli förknippad med dessa soldater, att se dem som åtskilda från oss själva. Vi vill inte ens tänka tanken att vi själva skulle kunna vara kapabla att utföra något så bestialiskt.

De fick liv och mening som kallblodiga soldater

Men om vi bestämde oss för att se vad som hände i ett sammanhang, vad skulle framträda då? Det skulle kunna vara så att mannen som blev torterad fick möta alla de känslor som förövarna hållit inne i sig själva under många år. Det skulle kunna vara så att offret fick möta förövarnas känslor av existentiell smärta av att inte ha blivit tagna på allvar, inte blivit sedda eller lyssnade på. Av att inte ha fått tillhöra ett sammanhang där de kunnat bli sedda som de människor de faktiskt är. I stället skapade de själva ett sammanhang, de fick liv och mening som kallblodiga legosoldater i en hemlig armé. 

Putins hemliga armé kan kännas avlägsen i relation till din och min vardag. Men vi kan knyta an temat som denna text nu kommit att handla om till situationen i Sverige. 86 till 98 % av alla brott begås av män. Om vi verkligen vill förhindra nya brott och återfall i brott skulle vi i Sverige självklart ha kvar korrigerande insatser i form av olika straff men framförallt ha åtgärder som först sätter mäns kriminella handlingar i en kontext.

Behandlingstider som kan ta hela livet, kanske flera generationer

Jag vågar ta Sokrates giftbägare på att många intagna själva kommer att kunna korrigera sina beteenden och kunna försonas med vad de gjort om de först kan bli sedda i vad de gjort. Då blir verklig förändring möjlig! Det krävs dock tidskrävande och medmänskliga insatser från omgivningen för att det ska bli verklighet. Vi talar om behandlingstider som kan ta hela livet, kanske flera generationer.

Verklig förändring sker då jag inte längre flyr från det jag inte vill se eller inte vill vara för att ta mig ifrån det eller den jag egentligen är. Den förändring jag allra mest vill ha – den sker när jag accepterar det som är så som det är

Det här är så vi människor fungerar! Det vi gör behöver ställas i relation till en bakgrund. Först då kan även det vi betraktar som det allra mest omänskliga förstås. Vi vet mycket om detta fenomen, men vi verkar ändå inte förstå.

Vi kanske inte vill förstå?

Foto: Alessandro Sacchi

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Translate »