De senaste veckorna är det inte bara tiggarna utanför mataffären som bett om hjälp. Först var det lokala krögare som hördes, sedan även institutioner som Svenska Turistföreningen och Skansen. Det blöder, det blöder överallt.
Det kändes fint att förra helgen hämta Take away på den lokala krogen. Passade även på att handla i den nystartade förpackningsfria affären. Köpte också en bok av en lokal författare och handlade bröd på caféet i centrum. Jag är långt ifrån den enda och det gjorde att insatserna kändes både möjliga och betydelsefulla.
Sedan kom en appell från Stockholms Improvisationsteater att det behövdes pengar. Där som jag haft så kul!, tänkte jag. Tvekade ändå lite och började fundera på hur många ute i samhället som faktiskt behöver hjälp. I nästan samma veva gick både Skansen och Svenska Turistföreningen ut med nödrop. Utan stöd går de under innan sommaren. Jag swishade några hundralappar till STF trots att jag redan var medlem.
En del av hjälpgnistan slocknade i mig. Det blöder ju överallt! Det blir nästan så att jag inte vill se mig omkring, då upptäcks bara fler behövande.
Vi börjar komma till ett läge då vi måste inse att allt inte kan räddas. Vi har genom åren samlat på oss så många relationer till såväl människor, organisationer, företag och materiella ting att vi omöjligt kan behålla allt. Men vad ska räddas och vad måste vi säga farväl till?
Vad som är viktigt för någon kan helt sakna betydelse för någon annan. I nödens stund kan vi inte döma andra för deras beslut. Val kommer göras utifrån det som för en viss person skapar mening just där i stunden.
Det kommer med all sannolikhet finnas väldigt mycket att sörja efter vi tagit oss igenom denna virusstorm. Vi ser nog egentligen bara början på allt vi kommer förlora. Samhället behöver förbereda sig för ett massivt sorgearbete en lång tid framöver.
Foto: David Monje
Dela inlägg