På sätt och vis är vi alla som kulor på ett sluttande plan som i bild 1 nedan. Vi föds och en dag dör vi. Hur vi än gör kommer vi alla en dag att dö. Kan låta dystert men svårt att säga emot. Frågan är därför vad vi gör med våra liv mellan dessa punkter.
Bild 1
Livet är inte tänkt att vara linjärt och förutsägbart. Länge upplevde jag att det rätta var att befinna sig ovanför strecket medan området under strecket var något fel, som i bild 2.
Bild 2
Jag tror numera att lycka, meningsfullhet och lärande finns i rörelsen mellan området över och under strecket enligt bild 3. Märkligt nog verkar det vara nödvändigt att vara under strecket, våga prata om det, helt enkelt att vara sårbar, för att kunna hamna ovanför strecket. Som att göra något man tror ska sänka en och så blir man istället fylld av livslust. Det är i alla bemärkelser en paradox.
Bild 3
Har du själv upplevt den kraften i ditt liv efter att du gjort dig sårbar?
Dela inlägg
Svara
Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.
Hej!
Vad fint att jag hittat hit. Jag skriver dikter och behöver intressanta infallsvinklar. Det var först när jag vågade visa min sårbarhet, som jag hittade ett större lugn. Jag behövde inte längre upprätthålla en fasad, utan vågade visa mina svagheter. Vilken lättnad! En väg närmare känslorna når jag genom poesin. Jag är aldrig så fri som när jag skriver dikter. Jag har verkligen ingen framgångssaga i bagaget. Nu vågar jag vara den ”misslyckade” och jag står för det. Jag har hittat fram till acceptans och det har frigjort ny energi, som fått mig att hitta skrivandet. Efter alla mina projekt jag startat och övergett, så har jag äntligen hittat hem, åtminstone konstnärligt.
Välkommen till Sårbarhetsdepartementet Maria! Jag håller helt med dig om upplevelsen av lättnad att inte behöva upprätthålla en fasad. Min erfarenhet är att skam ofta ligger i vägen för sårbarheten.