Sårbarhetsdepartementet

Kombinationen man och ensamhet kan vara farlig. Kanske i synnerhet män och ensamhet som jag väljer att kalla Mänsamhet. Jag tror vi behöver ett nytt tänk för att tidigt fånga upp de pojkar och män som reglerar sina känslor på ett destruktivt sätt.

Ensamma män verkar kunna utveckla starkt destruktiva sidor. I grupp förefaller det bli ännu tydligare, något jag kommer återkomma till i en text om den så kallade Incelrörelsen. Statistiskt sett är det fler kvinnor än män som uppvisar ett självskadebeteende, men frågan är om det finns beteenden som statistiken inte fångar upp?

Självskadebeteende fyller precis som alla mänskliga handlingar ett behov, men är samtidigt starkt förknippat med skam. Kanske i synnerhet hos pojkar och män? Behov skiljer sig inte åt mellan könen enligt min mening, däremot finns det stark kulturell prägling och vitt skilda strategier som används för att tillgodose dessa universella behov. Vi kanske helt enkelt missar pojkars och mäns rop på hjälp och tolkar dem som något annat?

Enligt svenska undersökningar som rapporteras i Nationella självskadeprojektet svarar 35-42 procent av ungdomar på högstadiet och gymnasiet att de vid ”åtminstone ett tillfälle avsiktligt skadat sig med någon av de omnämnda metoderna under det senaste halvåret eller året”. Det är alltså inget perifert beteende även om det finns stor spridning i metoderna.

Med metoderna avses beteenden riktade direkt mot den egna personen (som att skära sig, hoppa från hög höjd, överdosera läkemedel eller droger, ta droger i självskadande syfte eller svälja föremål som inte är ämnade för detta) såväl som indirekta och subtila beteenden som sexuell självexploatering eller att försumma sina fysiska behov i självskadande syfte.

En intressant detalj i en av undersökningarna är att av de ungdomar som ingick i studien så var andelen flickor endast måttligt högre (56,2 procent) av de som åtminstone en gång självskadat senaste året. Däremot var det betydligt fler flickor som uppfyllde kriterierna för diagnosen ”icke-suicidalt självskadebeteende”, 11,1 procent jmf med 2,3 procent. Är det alltså hur vi konstruerar diagnoser som skapar skillnaden? Tycker det finns anledning att tro att statistiken och officiella diagnoser inte fångar upp killarnas rop på hjälp.

Något som talar för den tanken är att 70 procent av alla självmord begås av män, en nivå som varit relativt konstant sedan tjugo år tillbaka. Även i brottsstatistiken talar statistiken sitt tydliga språk – 80 procent av förövarna är män.

Kan det helt enkelt finnas delar i rådande mansnorm som egentligen är ett rop på hjälp men som av omvärlden, framförallt andra män, ses som något positivt. Tänk om många hyllade insatser inom idrott och näringsliv egentligen är strategier för att undvika en obehaglig känsla av existentiell ensamhet. Det tål att tänkas på.

Foto: Sasha Freemind

Så var vi där igen. Ännu en massmord eller vansinnesdåd eller terrorhandling eller hur det nu beskrivs. Denna gång i Tyskland.

Jag har skrivit om temat tidigare och kommer göra det många gånger igen. Mitt mål är och kommer att vara detsamma varje gång. Att sätta parentes kring allt förutom det återkommande faktumet att det handlar om män.

Varför en man? Varför ännu gång en MAN?

Låt oss förenklat tänka att det bara är män som kan göra något liknande. Alla män är dock inte våldsverkare. Åldern verkar inte spela någon roll, det finns arga och våldsamma män i mer eller mindre alla åldrar. Tror inte heller politisk tillhörighet, nationalitet eller andra etiketter är förklaringen.

Min erfarenhet bland annat från arbete inom vård och skola säger mig att den absolut viktigaste parametern stavas ENSAMHET. Ensamhetskänslor kan få män att begå handlingar som kan upplevas fullständigt omänskliga. Samtidigt är det ju människor som utför handlingarna. Det handlar alltså om handlingar i mänsklighetens periferi. Vi får inte distansera oss från det faktum att det är en människa, en man, som utfört våldet. Lägg alla etiketter åt sidan!

Om nu Ensamhet är det avgörande, varför begår då inte ensamma kvinnor denna typ av brott? Varför? Som med alla mänskliga handlingar handlar förståelsen om att granska BÅDE individen och omgivningen och framförallt samspelet mellan dem.

Varje levande människa får under hela sitt liv en mängd intryck via sina sinnen. Ju mer intryck, allt annat lika, desto högre tryck. När trycket stiger kommer det förr eller senare ske en reglering i någon form. Illustrationen visar hur det kan se ut när trycket tas om hand genom att intrycken får komma till uttryck på ett balanserat vis. Om trycket däremot bara stiger konstant kommer regleringen ske explosivt till slut. Och det är nog där, i ett högt oförlöst tryck, bland ensamma män, som vi hittar de mest extrema handlingarna.

Om detta delvis eller helt kan förklara ett enda av alla de våldsdåd som begåtts borde det vara obligatoriskt att mycket tidigt prata känslor med unga pojkar. Och att unga pojkar möts av kärlek och inkludering, inte av hårda tag och uteslutning. De behöver mycket tidigt få lära sig att ensamhetskänslor är en viktig signal om behov att söka stöd i sin omgivning, inte att isolera sig mer. Om alla pojkar och män fick lära sig att reglera sina intryck och att påminna sig själva om att deras känslor har med deras behov att göra, skulle vi med stor sannolikhet se ett samhälle med betydligt färre våldsinslag.

Foto: Joakim Berndes