De flesta i Sverige, inklusive jag själv, tar den fysiska säkerheten för given. Tak över huvudet, mat på bordet, inget dödshot som hänger över en. Men hur är det med den psykologiska säkerheten?
Jonas Mosskin skrev en intressant artikel i somras om tystnadskultur. Den kanske viktigaste faktorn för att motverka uppkomsten är ett klimat av psykologisk säkerhet. Vi skulle lika gärna kunna kalla det för trygghet, men jag gillar preciseringen till det psykologiska. Utan denna faktor styrs vi av rädsla och skam, två av våra viktiga grundkänslor. Och vem har inte hållit tillbaka tankar och beteenden för att inte riskera att bli den besvärlige och avvikande som stör gruppen?
Det finns olika nivåer av gemenskap. En formell där det går att avläsa tillhörighet utifrån det fysiska. Ens placering eller visitkort visar att man tillhör en viss grupp. Det finns också en psykologisk gemenskap vilket är något helt annat. Att uppleva psykologisk gemenskap är att befinna sig i ett klimat av psykologisk säkerhet, en trygg miljö där det går att kasta sig ut hejdlöst och veta att man fångas upp. Det är ett klimat där sårbarheten är en naturlig del. Hur många sådana platser har du tillgång till?
En plats där du varken känner rädsla eller skam
En plats där du varken känner rädsla eller skam, finns det en sådan? Först kan det låta lockande med en sådan plats. Och det tror jag beror på att rädsla och skam ofta betraktas som negativa trots deras livsviktiga funktion. Andra sidan av dem är längtan och behovet att få tillhöra, att få bidra med just sin personlighet. Jag kan känna skam och rädsla i min egen familj. Jag kan vara rädd för att min fru ska lämna mig en dag eller att mina barn inte ska vilja ha kontakt med mig även om det egentligen inte finns någon uppenbar risk för det. Jag ser det som en påminnelse att de betyder mycket för mig. Rädsla och skam är en naturlig del av en gemenskap, och de behöver få finnas och delas om gemenskapens psykologiska säkerhet ska öka. För det behövs sårbara ledare, ledare som förstår att sårbarhet inte är i vägen, sårbarhet är vägen framåt.
Ett klimat med hög psykologisk säkerhet är inte heller något som uppnås utan något som behöver upprätthållas. Det som skaver behöver tas om hand regelbundet. Och skav är bra för där finns utvecklingspotentialen för gruppen.
Foto: Ray Hennessy
