Allt kan inte räddas

De senaste veckorna är det inte bara tiggarna utanför mataffären som bett om hjälp. Först var det lokala krögare som hördes, sedan även institutioner som Svenska Turistföreningen och Skansen. Det blöder, det blöder överallt.

Det kändes fint att förra helgen hämta Take away på den lokala krogen. Passade även på att handla i den nystartade förpackningsfria affären. Köpte också en bok av en lokal författare och handlade bröd på caféet i centrum. Jag är långt ifrån den enda och det gjorde att insatserna kändes både möjliga och betydelsefulla.

Sedan kom en appell från Stockholms Improvisationsteater att det behövdes pengar. Där som jag haft så kul!, tänkte jag. Tvekade ändå lite och började fundera på hur många ute i samhället som faktiskt behöver hjälp. I nästan samma veva gick både Skansen och Svenska Turistföreningen ut med nödrop. Utan stöd går de under innan sommaren. Jag swishade några hundralappar till STF trots att jag redan var medlem.

En del av hjälpgnistan slocknade i mig. Det blöder ju överallt! Det blir nästan så att jag inte vill se mig omkring, då upptäcks bara fler behövande.

Vi börjar komma till ett läge då vi måste inse att allt inte kan räddas. Vi har genom åren samlat på oss så många relationer till såväl människor, organisationer, företag och materiella ting att vi omöjligt kan behålla allt. Men vad ska räddas och vad måste vi säga farväl till?

Vad som är viktigt för någon kan helt sakna betydelse för någon annan. I nödens stund kan vi inte döma andra för deras beslut. Val kommer göras utifrån det som för en viss person skapar mening just där i stunden.

Det kommer med all sannolikhet finnas väldigt mycket att sörja efter vi tagit oss igenom denna virusstorm. Vi ser nog egentligen bara början på allt vi kommer förlora. Samhället behöver förbereda sig för ett massivt sorgearbete en lång tid framöver.

Foto: David Monje

Insikter

Coronavirusets effekt på samhället kan inte ha undgått någon. Fokusera för en stund enbart på dig själv. Vilka insikter om dig och livet har du fått de senaste veckorna?

Just nu är det två insikter som hamnat i fokus hos mig.

För det första en viss skam att jag har det bra. Utan familj hade jag nog redan gett mig in i högriskmiljöer och ställt upp med det jag kan. Nu blir det istället mest tankar om hjälteinsatser och därmed lite dåligt samvete att jag inte gör mer. Men också en frustration och ett enormt driv att hjälpa till. Jag har inte gjort lumpen men står mer eller mindre i givakt och väntar på inkallelseorder. Säg var hjälp behövs så kommer jag! Med detta synsätt går det att se skammen som något viktigt, den får mig att lyfta blicken.

För det andra att humor är otroligt viktigt för mig som ett sätt att hålla allvaret på lagom avstånd. Jag får massor av idéer om skämtteckningar och dräpande satir när jag tar del av TV-inslag, inlägg som delas i sociala medier och det som står i dagstidningar. Det hjälper mig förhoppningsvis att inte bli så irriterad framöver när någon skämtar kring en allvarlig fråga. Det kan vara den personens sätt att närma sig ett svårt ämne! Vilken himla viktig insikt!

Vilka insikter har du fått?

Ett tips är att skriva ett brev till dig själv med dina insikter och tankar. Skriv så mycket du kan om hur du ser på din tillvaro just nu. Hur har vardagen förändrats? Tänker du nya tankar? Hur ser dina tankar ut om livet om ett år? Finns det oro i ditt liv? Har något blivit bättre trots allt? Ge dig själv ett tips som om du hade varit med om coronakrisen och kommit ut på andra sidan. Skriv ned allt du kommer på, spara någonstans och använd sedan även en cool mejlfunktion som heter Futureme.

Om ett år (du kan välja tid själv) kommer du få brevet från dig själv. Vågar lova att det är värt att vänta på!

Foto: Social Cut

Svårigheten att skjuta upp

Det går inte, det är bara att bita ihop och köra på som det var tänkt. Den tanken tror jag är väldigt vanlig i vårt moderna samhälle. Coronaviruset stökar till de tankebanorna. Det är inte längre enbart oss själva vi kör över.

Igår kväll skulle jag ha startat en ny manskurs. Trots rådande omständigheter hade jag fått ihop en mer än tillräckligt stor grupp. Så sent som i förrgår kväll skickade jag mejl om praktikaliteter och vikten av att alla verkligen kände sig friska. Som jag såg fram emot att komma igång med något som jag ser som en del av en viktig samhällsutveckling!

Och vad hände? Vaknade upp och kände mig sur i halsen och lite allmänt snuvig. Vilken ironi! Just där och då är det intressant att se vad jag märkte i mig. Det var inte så svårt att sjukanmäla mig till jobbet. Får för mig att förklaringen bottnar både i att jag vet att det finns andra som kan ersätta mig (även om jag vill vara oersättlig) och det faktum att jag inte ska gå inte gå till jobbet om jag känner minsta lilla symptom.

Men manskursen, att skjuta upp starten, det kändes mycket knepigare. Vad skulle de andra tro om mig? Skulle de hoppa av kursen? Det som stökade till det verkar alltså vara den upplevda bilden av mig själv hos andra.

I dagsläget med Corona verkar det vara svårigheten att skjuta upp som är själva faran. Som att det jag gör är viktigare än…andras liv? Som att det jag gör är viktigare än…mig själv?

De svårigheter vi ställs inför nu är viktiga att inte vifta bort. Se dem som skräddarsydda för vårt samhälle, som något som pekar i en annan riktning än den vi egentligen vill tillbaka till.

Målet nu kan inte vara att göra det vi vill. Det är att göra det vi behöver.

Och kan det rentav vara så att vissa saker ska vi inte bara skjuta upp? Vi ska inte ens genomföra dem.

Foto: Harshal Desai

När Döden knackar på

Vi vill gärna tro att det är börsnedgångar eller risken för arbetslöshet som är problemet. Men den verkliga orsaken till alla olika trygghetsbeteenden vi nu ser är Döden som lurar i bakgrunden.

Mänskligheten kommer inte utplånas den här gången heller. Däremot finns det anledning att vara kvar en stund i känslorna som virvlar upp i Coronastormens framfart. Mycket tidigare än väntat står kanske min generation som den äldsta i släkten. Det går inte att bortse från att Döden lurar i bakgrunden.

Existentiella frågor har plötsligt tyngd på ett mer påtagligt sätt än tidigare. Som i alla kriser ”försvinner” det som inte ljuset riktas på. Nu är det bara Coronarelaterade nyheter som gäller.

Även om det inte är sannolikt så skulle våra materiella tillgångar snabbt kunna förlora sitt värde när det som eftertraktas är det som omedelbart kan omsättas.

Humor är ett bra och vanligt sätt att närma sig det svåra, så vill även jag göra. Att Döden en dag väntar på oss vet vi rent intellektuellt, men vi skjuter det gärna framför oss. Coronaviruset blir därför både en smärtsam påminnelse om att allting en dag tar slut (inte bara toapapper) och en möjlighet att provsmaka på Dödens innebörd.

Vänder vi på steken har vi Livet mitt framför oss. Det vi nu ser är Livets sätt att upprätthålla sig själv. Livet har inget dåligt samvete, det vässar armbågarna för att nå behoven.

Livet säger till oss: Fattar ni nu då?

Livet skäller ut oss: Ni kan fan inte hålla på som om jag vore utbytbar. Visa mig respekt!

Coronaviruset för oss tillbaka till det självklara

Jag sitter och skriver samtidigt som min familjs katt Zingo ligger på sängen och verkar helt oberörd av allt som händer. Coronaviruset sätter fingret på de brister och möjligheter som finns i vårt samhälle. Det för oss även tillbaka till det som vi så ofta tar för givet – trygghet. Jag tror faktiskt vi borde se dagens situation som en möjlighet till nystart.

Pandemin för oss alla tillbaka till det som egentligen är självklart. Krisen synliggör vad som verkligen har betydelse. I dagsläget är jag inte särskilt orolig, men jag blir ändå medveten om hur lite jag tänker på det ytliga. Huset som renoverats, den större bilen, ja alla uppgraderingar jag och familjen gjort de senaste 15 åren. Visst är det bekvämt, men det skulle helt tappa sitt värde om krisen slog till på allvar. Då är det mest basala som är väsentligt. Att ha någon form av tak över huvudet, någon form av mat på bordet, någon som bryr sig om hur man mår. Trygghet i någon form. Det allra, allra mesta som produceras i världen skulle vi klara oss alldeles utmärkt utan i ett skarpt krisläge.

Som en parentes utan parentestecken är det på sin plats att nämna de miljoner och åter miljoner människor som mitt i denna pandemi är på flykt. Med knappt eller inget tak över huvudet, knappt någon mat på bordet, kanske inte någon som bryr sig om hur de mår. Utan trygghet.

Vad är det egentliga problemet just nu? Är det börsnedgångarna? Nej, de kan svida men är bara orosprognoser om framtiden. Är det arbetslöshet? Nej, det handlar mer om risken att hamna utanför gemenskapen, att inte vara behövd. Är det spridningen av viruset? Nej, faktiskt inte det heller.

Det egentliga problemet enligt mig är otryggheten. Eller för att vända på det – vårt behov av trygghet som är satt under press. Vi vänder hemåt till våra trygga hem, en del hamstrar varor och håller koll på sociala medier. Allt för att skapa en känsla av trygghet och kontroll på tillvaron.

Med det sagt känns det som vi har en stor mänsklig skyldighet i denna tid av oro att värna våra medmänniskor. Att säkerställa att alla känner trygghet. De som har ett överskott behöver dela med sig. De som är utsatta behöver extra uppmärksamhet. För alla oss som har det gott ställt finns nu en möjlighet till viss inblick i hur det är att leva med otrygghet.

Vi har en fantastisk möjlighet att göra en nystart och skapa ett hälsosamt samhälle där människor upplever sin tillvaro som meningsfull, att de kan använda sina resurser väl, att de kan vara delaktiga i samhället och att de har förmåga att hantera livets vanliga motgångar.

Och som vanligt börjar ALL förändring med dig själv. Hur kan du bidra?

Foto: Kalle Lindqvist

Sårbarhetsdepartementet utlyser nationellt solidaritetsläge

Med anledning av coronaviruset uppmanar Sårbarhetsdepartementet allmänheten att göra följande:

  1. Följ våra myndigheters rekommendationer (se nedan)
  2. Om du känner dig frisk, fundera på hur du kan bistå andra i din närhet för att minska risken för att enskilda individer hamnar i nödläge. Det kan handla om materiella ting, livsmedel, tjänster eller genom stöd som medmänniska i kris. Starta i ditt närområde, det kan vara i trappuppgången där du bor, din gata eller liknande. Solidaritetshandlingar kan spridas snabbare än viruset.

Endast genom solidaritet kan vi hantera den akuta krisen och även ta oss ur den utan alltför förlamande och segregerande effekter på samhället.

Pressmeddelande 15.40 15 mars 2020: Folkhälsomyndigheten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Socialstyrelsen och Utrikesdepartementet uppmanar allmänheten att: • Stanna hemma om man känner sig sjuk med snuva, hosta eller feber. • Avstå från att göra icke-nödvändiga besök på äldreboenden eller sjukhus samt att helt avstå från sådana besök om man känner sig sjuk. • Tvätta händerna med tvål och varmt vatten ofta. • UD avråder från icke-nödvändiga resor till samtliga länder.

Foto: Neil Thomas

Mänsamhet

Sårbarhet

Kombinationen man och ensamhet kan vara farlig. Kanske i synnerhet män och ensamhet som jag väljer att kalla Mänsamhet. Jag tror vi behöver ett nytt tänk för att tidigt fånga upp de pojkar och män som reglerar sina känslor på ett destruktivt sätt.

Ensamma män verkar kunna utveckla starkt destruktiva sidor. I grupp förefaller det bli ännu tydligare, något jag kommer återkomma till i en text om den så kallade Incelrörelsen. Statistiskt sett är det fler kvinnor än män som uppvisar ett självskadebeteende, men frågan är om det finns beteenden som statistiken inte fångar upp?

Självskadebeteende fyller precis som alla mänskliga handlingar ett behov, men är samtidigt starkt förknippat med skam. Kanske i synnerhet hos pojkar och män? Behov skiljer sig inte åt mellan könen enligt min mening, däremot finns det stark kulturell prägling och vitt skilda strategier som används för att tillgodose dessa universella behov. Vi kanske helt enkelt missar pojkars och mäns rop på hjälp och tolkar dem som något annat?

Enligt svenska undersökningar som rapporteras i Nationella självskadeprojektet svarar 35-42 procent av ungdomar på högstadiet och gymnasiet att de vid ”åtminstone ett tillfälle avsiktligt skadat sig med någon av de omnämnda metoderna under det senaste halvåret eller året”. Det är alltså inget perifert beteende även om det finns stor spridning i metoderna.

Med metoderna avses beteenden riktade direkt mot den egna personen (som att skära sig, hoppa från hög höjd, överdosera läkemedel eller droger, ta droger i självskadande syfte eller svälja föremål som inte är ämnade för detta) såväl som indirekta och subtila beteenden som sexuell självexploatering eller att försumma sina fysiska behov i självskadande syfte.

En intressant detalj i en av undersökningarna är att av de ungdomar som ingick i studien så var andelen flickor endast måttligt högre (56,2 procent) av de som åtminstone en gång självskadat senaste året. Däremot var det betydligt fler flickor som uppfyllde kriterierna för diagnosen ”icke-suicidalt självskadebeteende”, 11,1 procent jmf med 2,3 procent. Är det alltså hur vi konstruerar diagnoser som skapar skillnaden? Tycker det finns anledning att tro att statistiken och officiella diagnoser inte fångar upp killarnas rop på hjälp.

Något som talar för den tanken är att 70 procent av alla självmord begås av män, en nivå som varit relativt konstant sedan tjugo år tillbaka. Även i brottsstatistiken talar statistiken sitt tydliga språk – 80 procent av förövarna är män.

Kan det helt enkelt finnas delar i rådande mansnorm som egentligen är ett rop på hjälp men som av omvärlden, framförallt andra män, ses som något positivt. Tänk om många hyllade insatser inom idrott och näringsliv egentligen är strategier för att undvika en obehaglig känsla av existentiell ensamhet. Det tål att tänkas på.

Foto: Sasha Freemind

Förväntningar

Alla dessa förväntningar. Alla krav. Alla måsten och borden. Var kommer de egentligen ifrån?

Expectations av Erik Johansson. Utställningen Places Beyond på Fotografiska är förlängd och pågår fram till 15 mars 2020.

En fredagkväll för några veckor sedan gick jag på Fotografiska. Kändes lite busigt, gick ensam efter att det blivit lite väl sent att ta med barnen. Så hamnade jag vid en bild jag hade hastat förbi men som jag lyckligtvis gick tillbaka till. Expectations. Det var något särskilt med den. Efteråt kände jag att jag ville ha med den i bloggen och använde för första gången Sårbarhetsdepartementets Instagramkonto och skickade en fråga direkt till fotografen Erik Johansson. Blev jätteglad när jag fick ok och det var då det hände!

Det tog stopp.

Började tänka på vad Erik skulle tänka om han läste denna text. Fick inte ett ord ur mig. Pappret framför mig förblev lika vitt som för killen på bilden. Men vems var kraven och förväntningarna egentligen?

Mina egna.

Erik har fångat något viktigt. Att kraven allt som oftast kommer inifrån oss själva. Från en från utsidan osynlig skara kravställare. För mig kommer jag ibland inte ens till version 1.0. Det blir ingenting, inte ens en anteckning. Och då har jag ändå en massa erfarenhet av att det just är de där halvdana utkasten som blir språngbrädor in till de riktigt bra texterna.

Den här texten är version 1.0 på något större som handlar om de förväntningar som finns på mig som man. Vad kommer från rådande mansnorm, vad kommer från mig själv? Det tänker jag utforska vidare i något av kommande inlägg i bloggen.

En man. Ännu en gång en man. Del 2.

Så var vi där igen. Ännu en massmord eller vansinnesdåd eller terrorhandling eller hur det nu beskrivs. Denna gång i Tyskland.

Jag har skrivit om temat tidigare och kommer göra det många gånger igen. Mitt mål är och kommer att vara detsamma varje gång. Att sätta parentes kring allt förutom det återkommande faktumet att det handlar om män.

Varför en man? Varför ännu gång en MAN?

Låt oss förenklat tänka att det bara är män som kan göra något liknande. Alla män är dock inte våldsverkare. Åldern verkar inte spela någon roll, det finns arga och våldsamma män i mer eller mindre alla åldrar. Tror inte heller politisk tillhörighet, nationalitet eller andra etiketter är förklaringen.

Min erfarenhet bland annat från arbete inom vård och skola säger mig att den absolut viktigaste parametern stavas ENSAMHET. Ensamhetskänslor kan få män att begå handlingar som kan upplevas fullständigt omänskliga. Samtidigt är det ju människor som utför handlingarna. Det handlar alltså om handlingar i mänsklighetens periferi. Vi får inte distansera oss från det faktum att det är en människa, en man, som utfört våldet. Lägg alla etiketter åt sidan!

Om nu Ensamhet är det avgörande, varför begår då inte ensamma kvinnor denna typ av brott? Varför? Som med alla mänskliga handlingar handlar förståelsen om att granska BÅDE individen och omgivningen och framförallt samspelet mellan dem.

Intryck behöver få komma till uttryck.

Varje levande människa får under hela sitt liv en mängd intryck via sina sinnen. Ju mer intryck, allt annat lika, desto högre tryck. När trycket stiger kommer det förr eller senare ske en reglering i någon form. Illustrationen visar hur det kan se ut när trycket tas om hand genom att intrycken får komma till uttryck på ett balanserat vis. Om trycket däremot bara stiger konstant kommer regleringen ske explosivt till slut. Och det är nog där, i ett högt oförlöst tryck, bland ensamma män, som vi hittar de mest extrema handlingarna.

Om detta delvis eller helt kan förklara ett enda av alla de våldsdåd som begåtts borde det vara obligatoriskt att mycket tidigt prata känslor med unga pojkar. Och att unga pojkar möts av kärlek och inkludering, inte av hårda tag och uteslutning. De behöver mycket tidigt få lära sig att ensamhetskänslor är en viktig signal om behov att söka stöd i sin omgivning, inte att isolera sig mer. Om alla pojkar och män fick lära sig att reglera sina intryck och att påminna sig själva om att deras känslor har med deras behov att göra, skulle vi med stor sannolikhet se ett samhälle med betydligt färre våldsinslag.

Foto: Joakim Berndes

Translate »