Tacksam och halvt naken

Livet innehåller ofattbart mycket. För en stund sedan låg jag naken inför tre kvinnor och pratade om väder och vind. Tillsammans tittade vi även på en skärm där sökandet pågick efter en eventuellt ny tumör. Bilden som förmedlades såg lika öde ut som ett månlandskap. Känner enorm tacksamhet! Tacksam inför läkaren Malin och hennes team, tacksam inför svensk sjukvård, tacksam inför livet. Nedan följer mina reflektioner från dagen. Kommentera gärna hur de landar i dig!

Tankar före undersökningen:

Rent medicinskt lär det knappast vara någon skillnad mellan mig NU och om en stund efter undersökningen. Men rent psykologiskt, mentalt finns ett väldigt tydligt FÖRE och EFTER.

Och anspänningen och oron. I den det digitala tänkandet som följer. Antingen blir det ett bra besked. Eller ett dåligt.

Kroppen minns. Spända skinkor. Spänt ryggslut. Efter operationen för ett drygt år sedan fick jag kateter. Kändes förnedrande. Som om jag var en gammal gubbe. Varenda rörelse gav smärtimpulser. I liggande läge blev lösningen att hålla uppe bäckenet. Byggde upp en kraftig spänning i det muskelområdet. Det minns kroppen nu.

Hur jag än går dit, ensam eller i sällskap, är jag ensam inför beskedet. Det är mig och ingen annan det handlar om.

I väntrummet nu. Väntar på att få Stesolid, 5 milligram. Knark. En sorts Benzo med gatans språk. Lugnar kroppen. Känns skönt att få den fysiska hjälpen att slappna av. Två gånger per år är jag knarkare. Förstår bättre nu hur det måste vara för andra. När man själv inte orkar eller kan ge sig själv det stöd som behövs för att lugna kroppen. Läkemedel borde inte få ordineras utan regelbunden medmänsklig kontakt och uppföljning. Så lätt att annars fastna i det som enbart är ett substitut för det egentliga behovet: lugn och ro.

Fått min Stesolid. Verkar inom 15-30 minuter.


Undersökningen:

Dåsig. In i undersökningsrummet. Av med byxorna och kalsongerna. Får bedövning. En gel som sprutas in i urinröret. Inte skönt men uthärdligt. Väntar på Malin som opererade mig och som ska undersöka mig idag. Pratar om väder och vind med byxorna nere. Lite udda situation och på något sätt lite kul.

Malin kommer in med en AT-läkare. Där ligger jag med snoppen framme och tre kvinnor som förbereder ingreppet. Får frågan om jag vill följa med på skärmen. Har sagt nej tidigare gånger. Säger ja idag. Känner mig modig. Får se min urinblåsa från insidan. Känner fysiskt av kameran och slangen emellanåt när Malin undersöker blåsan. Ser ärren efter operationen och provtagning. Liknar grunda kratrar med stjärnformade mönster. En märklig känsla det där! Jag och de tre kvinnorna tittar liksom på film inifrån min urinblåsa. Sedan avslutas det med vägen ut, kollar in prostatan, får se området där sädesceller kommer ut i urinröret. Som en inre naturfilm. Bara Attenboroughs röst som saknas.

Efter undersökningen:

ALLT såg bra ut. Aaaaaah, kroppen slappnar av, kanske gör den det redan tack vare Stesoliden, nu även mentalt! Nästa kontroll först om ett år. Ett år till ännu ett viktigt vägskäl. Tänk vad bra att min kropp så tydligt visade för ett år sedan att något var fel (blod i urinen). Tack vare det upptäcktes tumören i tid. Jag påminner mig om alla viktiga signaler som kroppen sänder och som det är lätt att ignorera. Underbara kropp!

Jag påminner även mig själv om att det är just de sårbara stunderna, de svåra situationerna i livet, som också kan vara de mest lärorika och utvecklande. Första steget är att erkänna det, att uttrycka det inför sig själv eller andra. Att jag skriver om mina upplevelser är utvecklande för mig. Om det även skulle vara betydelsefullt för någon annan, är det en enorm bonus för mig. Jag vill gärna bidra till att andra upptäcker och utforskar sin egen sårbarhet.

Foto: Svyatoslav Romanov

Jag är inte rädd för döden

På fredag är det dags igen för kontrollbesök. Ett drygt år har gått sedan livet stannade upp efter cancerbeskedet. Egentligen har väl ingenting förändrats och samtidigt är allt förändrat. Det känns som jag börjat förstå vad som är betydelsefullt. Inte för att jag vill dö i förtid, tvärtom är min livslust större än någonsin, men jag är inte rädd för döden.

Jag stannade till på Skogskyrkogården på vägen hem idag. Det är en andaktsfull syn med gravljus som lyser upp i det annars så kompakta höstmörkret. Runt mig fanns 100 000 gravplatser. Om vi antar en snittålder på 50 år skulle alla begravda representera fem miljoner år av livserfarenheter. Det är en mäktig känsla att befinna sig mitt i den massiva mängden av levda liv.

En del av de begravda dog som spädbarn, andra efter att ha levt över hundra år. Mitt ibland dem stod jag med mina 44 år. En piss i Mississippi bland alla fem miljoner år, men inte för mig. Mina 44 år har varit betydelsefulla och frågan är om inte det senaste utvecklat mig allra mest. Och under det senaste året finns det dagar som varit lika lärorika som flera år. Och bland dessa lärorika dagar finns det stunder där livet fått en ny riktning.

Jag hade inte upplevt dessa stunder utan en tilltagande nyfikenhet att utforska livet. Tack vare den vågar jag trotsa den skam och rädsla som ofta hindrat mig att göra val jag nu gör. Ställa de frågor jag nu ställer. Prata om sårbarhet som jag nu gör.

På torsdag förmiddag är det dags igen. Precis som i alla mikrostunder som livet består av kan livet förändras där och då. Och det gör det ju faktiskt hela tiden, det gäller bara att bli medveten om det. Livet är en oändlig rad med vägskäl. Stanna upp lite då och då och se dig omkring.

En dag ligger jag kanske på Skogskyrkogården och bidrar till en mäktig upplevelse för en annan förbipasserande cyklist. Det ser jag fram emot, men det får gärna vänta ett tag, jag har lite mer att utforska först.

Stäng av mig

Stäng av mig

Idag har bloggen ett gästspel av Ellen Nordgren. Jag fångade upp i Bortom Ekorrhjulet att Ellen alltid skrivit sig ur kriser. Blev nyfiken eftersom jag bestämt tror att välmåendet finns på andra sidan om den sårbarhet som ännu inte uttryckts. Boken hon nyligen gett ut handlar om stress, rastlöshet, ångest, kamp, kraft och förändring. En liten bok med stort innehåll, fantastisk layout och med ett språk som går rakt in i hjärtat. Det finns bara en negativ sak att säga om den – boken är alldeles för billig. Köp den!

Nedan kan ni läsa några korta utdrag ur Stäng av mig:

Jag sitter på tunnelbanan och undrar varför det alltid är nåt som skaver.

Det är systemet, strukturen, det är alltid för mycket och det går inte att bromsa, ta det lugnt, pausa. Ständigt på väg någonstans, skynda, kolla klockan, småspringa i trapporna, be om ursäkt, jäkta på. Vara trevlig, lyssna, känna in, ta hand om. Jag ger och ger och är helt dränerad när jag går därifrån. Sen en ny dag och sen en ny. Ännu en.

I min hjärna, ett ständigt studsande av tankar. Försöker hålla mig till någon sorts uppritad väg i huvudet men tankarna kommer farande från alla håll och jag får, som i ett dataspel, slå undan dem en efter en hela min vakna tid och ibland även när jag sover. Det är som ett Instaflöde i huvudet som jag scrollar igenom. Bild efter bild efter bild.

Luther upp i röven, högpresterande, duktig flicka bla bla bla. Så trött på hela skiten. Stäng av mig.

Foto: twinsfisch

En plats utan rädsla och skam

De flesta i Sverige, inklusive jag själv, tar den fysiska säkerheten för given. Tak över huvudet, mat på bordet, inget dödshot som hänger över en. Men hur är det med den psykologiska säkerheten?

Jonas Mosskin skrev en intressant artikel i somras om tystnadskultur. Den kanske viktigaste faktorn för att motverka uppkomsten är ett klimat av psykologisk säkerhet. Vi skulle lika gärna kunna kalla det för trygghet, men jag gillar preciseringen till det psykologiska. Utan denna faktor styrs vi av rädsla och skam, två av våra viktiga grundkänslor. Och vem har inte hållit tillbaka tankar och beteenden för att inte riskera att bli den besvärlige och avvikande som stör gruppen?

Det finns olika nivåer av gemenskap. En formell där det går att avläsa tillhörighet utifrån det fysiska. Ens placering eller visitkort visar att man tillhör en viss grupp. Det finns också en psykologisk gemenskap vilket är något helt annat. Att uppleva psykologisk gemenskap är att befinna sig i ett klimat av psykologisk säkerhet, en trygg miljö där det går att kasta sig ut hejdlöst och veta att man fångas upp. Det är ett klimat där sårbarheten är en naturlig del. Hur många sådana platser har du tillgång till?

En plats där du varken känner rädsla eller skam

En plats där du varken känner rädsla eller skam, finns det en sådan? Först kan det låta lockande med en sådan plats. Och det tror jag beror på att rädsla och skam ofta betraktas som negativa trots deras livsviktiga funktion. Andra sidan av dem är längtan och behovet att få tillhöra, att få bidra med just sin personlighet. Jag kan känna skam och rädsla i min egen familj. Jag kan vara rädd för att min fru ska lämna mig en dag eller att mina barn inte ska vilja ha kontakt med mig även om det egentligen inte finns någon uppenbar risk för det. Jag ser det som en påminnelse att de betyder mycket för mig. Rädsla och skam är en naturlig del av en gemenskap, och de behöver få finnas och delas om gemenskapens psykologiska säkerhet ska öka. För det behövs sårbara ledare, ledare som förstår att sårbarhet inte är i vägen, sårbarhet är vägen framåt.

Ett klimat med hög psykologisk säkerhet är inte heller något som uppnås utan något som behöver upprätthållas. Det som skaver behöver tas om hand regelbundet. Och skav är bra för där finns utvecklingspotentialen för gruppen.

Foto: Ray Hennessy

Tio småsaker som gör mig lycklig

  • Fika på skogsutflykten
  • Bokstund en tidig morgon
  • Ljuset som strilar in genom fönstret och gör mönster på väggen
  • Min anteckningsbok (just nu blodröd)
  • Klämma en finne som ”sploshar” mot spegeln
  • Ett spontant skratt
  • Ett vänligt ord
  • En lavendelrabatt i blom
  • Dyka under vattenytan och känna vattnet mot ansiktet
  • Frisk och och sval luft som strömmar in bakom gardinen en sommarmorgon

Vad gör dig lycklig? Skriv gärna din lista som kommentar, det inspirerar!

PS. Tack syster Stina för inspirationen!

Prestationens prestation

Prestation och sårbarhet

Det var härligt att se fotbollen igår. Damlandslaget slog Tyskland med 2-1 i VM-kvartsfinalen. Laget var större än jaget. Men vad skönt det vore att slippa bedömningar om exakt hur bra insatsen var.

Vi lever i ett prestationssamhälle. Det ska presteras på fotbollsplanen, på arbetsplatsen, i sängkammaren – ja praktiskt taget överallt. Och rent evolutionärt går det att begripa det. Vi människor har ju behövt prestera för att överleva – vårt mål nummer ett genom alla tider.

Men det blir en aning absurt när det sedan ska göras jämförelser mellan olika prestationer. Om det på något sätt bedöms som en bragd då väntar Jerringpris, bragdguld och eventuellt mottagande på Sergels torg. Trots att det är ganska uppenbart att det inte bara är insatsen i sig som har betydelse utan hela sammanhanget. Utan mediebevakning är det dessutom många bragdinsatser som vi inte ens skulle känna till. På sätt och vis är det snarare mediedramaturgin som bedöms i dessa priser.

Kan vi inte bara få vara i nuet? Låt oss njuta av insatserna, av stämningen som råder under stora mästerskap. Och ta emot kämparna när det känns rätt oavsett om de gått till final eller åkt ut direkt.

När jag ändå skriver om damerna så låt mig slå ett slag för att damfotbollen INTE ska inspireras av herrfotbollen. Herrfotboll hör inte till den mansbild jag vill förknippas med. Förutom något som redan skrivits om, herrarnas filmningar och annat osportsligt, tycker jag det mest osmakliga är den mycket märkliga symbiosen mellan öldrickande och fotboll. Jag såg matchen Sverige-Thailand på plats i Nice. Härlig stämning innan match och underbar känsla att marschera med fansen till de väntande bussarna som skulle föras oss till Stade de Nice. Men varför ska det drickas så mycket?

Nu låter jag som en moralgubbe, men jag är säker på att det alla vill åt är… gemenskapen. Det är häftigt att få vara del av något större. Och det är klart att en bärs kan göra tröskeln lägre att sjunga hejaramsor offentligt. Men det är alltför många som inte nöjer sig med det. Så låt oss även slippa den manliga ölhävarkulturen inom damfotbollen. De negativa följderna är många och våldet mot kvinnor har jag skrivit om tidigare.

Foto: Bence Balla-Schottner

Bävern

Sårbarhet

Här ovan kunde det ha varit ett foto med en närbild på en bäver, men jag lämnade mobilen hemma. Vad bra!

Kanske var det tack vare att jag inte hade mobilen med mig som jag såg bävern. Det är nog inte vanligt att komma så nära – jag var nog bara två meter ifrån den.

Det finns mycket i vår närhet som vi inte upptäcker när vi far fram genom livet. Vi kan till och med missa våra nära och kära. Och oss själva!

Se vad som händer om du saktar ned tempot för en stund just där du är. Vad upptäcker du?

Kom ihåg att leva

Sårbarhet

Idag var det dags för den första kontrollen. Ett halvår har gått sedan det upptäcktes en tumör i urinblåsan. Var cancern tillbaka eller inte?

Jag fick datum för undersökningen för en månad sedan.  Kroppsminnet har påmint mig lite då och då om obehaget kring cystoskopin, alltså när det förs in en kamera genom urinröret, förbi prostatan och upp till urinblåsan. Inte skönt.

Jag oroade mig för två saker. Smärtan i samband med undersökningen och framförallt ett jobbigt besked.

Jag är glad att jag visade mig sårbar efter operationen och krävde lugnande medel inför dagens undersökning. Det tog utan tvekan bort en del spänning i kroppen. Finns verkligen ingen anledning att verka heroisk. Snoppen är känslig nog som den är. Visst var det obehagligt, men jag pratade mig igenom ingreppet och fick användning av den profylaxandning jag lärde mig inför mitt första barns ankomst.

Oron för ett dåligt besked låg där i bakgrunden under undersökningen. Jag blundade och ville inte se på datorskärmen hur kameran tog sig fram mot sin slutdestination. Tittade någon gång upp i taket mot de vita rören. Väntade på läkarens ord. Vågade inte hoppas på något egentligen. Där och då vara det bara jag och väntan. Att ligga avklädd inför fyra människor och vänta på besked om ens cancer kommit tillbaka, det var verkligen sårbart.

– Finare blåsa har jag inte sett, sa läkaren plötsligt. Med de orden var det som om Stesoliden gick rakt in i blodet. Jag kunde slappna av och andas ut. Herregud vad skönt det var!

Halvdåsig på Stesolid cyklade jag hemåt i vårvädret. Solen sken, fåglarna kvittrade och jag kände en enorm livslust. Yngsta barnet som var krasslig hade fått kila in till grannen medan jag var borta. När jag kommit hem satt vi där vi tre, drack kaffe och åt nybakta bullar och hade det bra tillsammans.

Ännu en gång har jag fått en knack på axeln av livet: Kalle, kom ihåg att leva.

Jodå, här ska det levas minsann!

Foto: Kalle Lindqvist

Mänsklighetens spännvidd

Sårbarhet

På ena sidan jordklotet stod en ungdom och filmade de över 10 000 människor som samlats för att delta i en manifestation för klimatet. På andra sidan jordklotet stod en ung vuxen och filmade när han sköt ihjäl människor som samlats för fredagsbön.

Det är väldigt osvårt att fördöma det som hände på Nya Zeeland och hylla det som hände på Mynttorget i Stockholm idag. Samtidigt kan jag återigen konstatera att det är människor det handlar om. Mänskligheten har en enorm spännvidd.

Jag vet inte mycket om någon av dem. Lite mer om den ena som heter Greta, har autism i någon form, har startat skolstrejken och är global miljöaktivist. Egentligen inget om den andra som sägs vara en 28-årig man som skrivit ett manifest med hänvisningar till ett antal andra vansinnesdåd.

Är det en slump att den ena är kvinna och den andra en man? Jag tror egentligen inte det har ett dugg med kön att göra men utåt sett verkar det nästan alltid vara en man som utför omänskliga handlingar.

Min tes är att det handlar om insidan. Den 28-åriga mannen är egentligen helt tom. Han har ingen inre kompass. I brist på kärlek har han fyllt sig själv med något. Med hat mot andra. I det får hans liv en mening.

Greta har säkert också en del negativa tankar om andra människor, om de som exploaterat vårt gemensamma jordklot. Men tack vare sin inre kompass har hon kanaliserat sin aggression på ett mycket fredligt sätt och som får andra att vilja ansluta. Genom sin skolstrejk har hennes liv fått en mening.

Jag var en av många som lyssnade på Greta idag. Det finns ett magiskt skimmer över henne. Hon tar plats genom att vara sig själv. Hon visar att vi alla har betydelse. Att alla har möjlighet att påverka.

All utveckling har sin grund i avvikelser. Skolan är den plattform där vi har möjlighet att fånga upp dessa människor. Om vi ser dem och tror på dem får vi fler Greta, om vi inte ser eller tror på dem får vi fler som den 28-åriga mannen. Hur svårt kan det vara att förstå?

Foto: Montage av eget foto och Peter Forster