Liv och död/Relationer/Sårbarhet

Avvikelser

Publicerat på av Kalle / 1 kommentar

Tänk om alla avvikelser vi ser, exempelvis gängrelaterat våld, kvinnomisshandel, stökiga elever i skolan, bär på en insikt om oss människor som vi inte kommer åt så länge vi betraktar det avvikande som ”fel”. Lek med tanken att vi verkligen ägnade tid åt att studera människor vars beteende betraktas som avvikande – vilken insikt tror Du skulle träda fram?

Vad är det som gör att vi inte vill eller inte orkar se orsakerna bakom avvikande beteenden? Att vi inte tar oss tid att sätta dem i ett sammanhang? Jag vill bestämt hävda att det finns enormt mycket kunskap om människan i det som anses omänskligt. Avvikelser kan ses som en sorts gränser. Hur vi än sorterar och väljer bort kommer det ändå alltid att finnas det som avviker från det som i betraktelsens stund ses som normalt.

Det går inte ens att tänka sig ett urval (av vad som helst) utan avvikelser. Om vi ändå tänker det, INGA avvikelser, inte ens på partikelnivå, skulle vi få problem att sortera. Överför den problematiken till människor. Att det inte gick att urskilja en människa från en annan. Inte ens dig från en annan. Innebörden går inte att förstå eftersom den sortens likhet endast finns i döden. Att vara död kan vi bara vara på ett sätt medan livet rymmer en oändlig mängd möjligheter.

Att leva innebär att INTE bli sin pappa, mamma, inte heller att bli någon annan utan att bli den man är. Den tillblivelsen kan inte ske i isolering utan i ett levande möte med andra. Att leva är alltså att skilja ut sig från andra i mötet med andra. Det betyder inte, om vi drar det här långt, att en styckmördare ska förstås som ”ja, det är hans sätt att leva” och att beteendet accepteras. Nej, det finns såklart helt oacceptabla avvikelser, men bara för att det är oacceptabelt betyder det inte att det kan rymma viktiga insikter.

Hur konstigt det än låter behövs avvikelser för att vi ska kunna se det normala. Och det avvikande behöver det normala. Att sträva efter att få bort olikheter utan att förstå sammanhanget tror jag är en mycket farlig väg att vandra. Även om det inte går i praktiken att få bort olikheter innebär den strävan att vi kommer att förlora inte bara det som rent objektivt är dåligt, exempelvis styckmördare, men också människorna bakom det avvikande. Sist men inte minst går vi miste om bakgrunden till mänskliga avvikelser.

Vi begår ett oerhört misstag om vi inte ser människan bakom.

Foto: Rupert Britton

Relationer/Sårbarhet

Får en människa älska vem som helst? Del två.

Publicerat på av Kalle / 2 kommentarer

Fallet Federley väcker en principiellt viktig fråga. Jag har valt att dela upp mitt försök till svar och det här är del två som handlar om sexualbrott. Läs del ett om du inte redan gjort det.  

Kan de som begått sexualbrott mot barn och avtjänat sitt straff räkna med att någonsin bli älskade igen (om de en gång varit det)? Lås in dem och släng bort nyckeln tänker nog många. Så har jag också resonerat vilket mest visar min okunskap på området. Om det är något som skapar återfall är det nog snarare omvärldens hat och fördömande.

Det är lätt att tro att sexualbrottslingar ofta återfaller. Kriminalvårdens egen statistik visar att det är precis tvärtom. Faktum är att sexualbrottslingar och rattfyllerister kraftigt sticker ut jämfört med annan brottslighet. Endast en av tio återfaller i brottslighet inom tre år efter frigivning och bland sexualbrottslingar är det endast en av femtio som återfaller till samma huvudbrott (alltså sexualbrott). För mig kom den statistiken som en överraskning och fick mig att söka vidare kring frågor om rehabilitering av sexualbrottslingar.

Ett namn som dyker upp är Börje Svensson som troligtvis är Sveriges främsta expert inom detta ämne som mycket få vill prata om. Hans inställning har stärkt min övertygelse att vi inte bara kan straffa bort mänskliga beteenden. Även om det för vissa bär emot tror jag att vägen framåt är att hjälpa förövare att göra andra livsval snarare än att begränsa deras liv till ett hörn där deras enda identitet är den kriminella stämpel de fått. Tyvärr är det ytterst få som ens vill närma sig ämnet, än mindre närma sig förövarna.

Börje intervjuades i tidningen Fokus för några år sedan och beskrev bland sitt möte med en sexualförbrytare på högsäkerhetsanstalten i Norrtälje. Hatet Börje kände var så starkt att han inte förstod hur han skulle kunna behandla den mannen rättvist om han träffade honom. Så möttes de och han kände sådan nedstämdhet och sorg. ”Där står en ung människa som ser ut som vem som helst och har förstört sitt liv, offrets liv, offrets familjs liv, sin egen familjs liv. Det är så himla sorgligt. De känslorna gjorde det möjligt att börja samtala med honom.”

Som Börje skriver i sin egen blogg är social dödförklaring ingen bra metod för att skapa förändring. ”Det totala fördömandet från omgivningen driver dessa personer ut i tystnadens och hemlighetsmakeriets mörker. Att från den positionen söka hjälp till förändring är ett längre steg än om man liksom alkoholisten eller narkomanen kan prata med andra om sina problem utan att bli totalt fördömd.”

I en broschyr till pjäsen Män kan inte våldtas skriver Börje: ”Många av de som är dömda har ingen erfarenhet av behandling och de har heller aldrig tänkt att något sådant skulle kunna hjälpa. De har istället utvecklat andra självtröstande beteenden som inte fungerat särskilt bra. Det kan vara missbruk. Inte sällan missbruk i kombination med kränkande handlingar mot andra; vuxna eller barn.

Jag läste i en forskningsrapport om livet efter fängelset: Den funktion som samhället kan fylla […] är att komplettera när individen eller dennes nätverk inte räcker till. Tycker den lydelsen fångar något mycket viktigt. Det finns individer som behöver hjälp. Om vi inte inser det och sätter in de resurser som behövs, då kan vi inte stå med förvåning och förskräckelse när vissa individer begår brott som vi själva tycker är obegripliga och avskyvärda. Alla kriminella handlingar måste ses mot bakgrund av det fält inom vilket brotten har begåtts.

Ytterligare en bra sak som beskrevs i forskningsrapporten handlade om möjligheten att ta sig ur kriminalitet. “En förutsättning är att man ser en väg framför sig att gå OCH att den tycks möjlig att realisera.” För de som begått de grövsta brotten på skalan lär det inte vara många som ser något alternativ än att stå i samhällets skamvrå resten av livet. Är inte ett brott försonat när straffet är avtjänat? Är det så vi vill ha det?

Det är enkelt att straffa hårt. Vill vi ha det som i USA där det till och med finns ett offentligt register med dömda sexualbrottslingar med deras foto, namn och adress? Nej!, säger jag. I det samhälle jag vill ha förstås mänskliga handlingar i sitt sammanhang. Jag tycker att kriminella handlingar säger mer om situationen än om de invidider som begår brotten.

En dömd sexualbrottsling får räkna med att aldrig bli förlåten för sina handlingar, men att låsa in och slänga bort nyckeln är inte någon väg framåt om vi vill förebygga denna sorts brott.

Foto: Jamie Street

Relationer/Sårbarhet

Får en människa älska vem som helst? Del 1

Publicerat på av Kalle / 4 kommentarer

Fallet Federley väcker för mig en principiellt viktig fråga. Jag har valt att dela upp mitt försök till svar i två delar. I denna första del utforskar jag frågan på ett mer generellt plan.

Får en människa älska vem som helst? Får man älska en person som begått ett brott och avtjänat sitt straff? I juridisk bemärkelse har en person sonat sitt brott efter att ha suttit av tiden i fängelse och frivård, men i praktiken är det mer grumligt. Har någon begått ett brott färgar det omgivningens syn på personen vilket kan vara svårt att förändra. Före detta kriminella beskriver att det finns förutfattade meningar om hur de är*. Jag tänker att vi lätt hamnar i förenklade beskrivningar av människor. Som att en person som begått brott bara är kriminell eller före detta kriminell. Alla människor är komplexa och har olika sidor. Federley fångar det här bra när han i Expressen säger att “det som är det omöjligt svåra att få in i huvudet är att med mig har han varit den finaste personen jag har träffat.” För mig är det viktigt att han får behålla den upplevelsen. Gott och ont är inte två oförenliga begrepp utan polariteter på en skala vi alla rör oss på.

Fallet Federley är knepigt eftersom brotten som sambon har begått är oförlåtliga. Tänk dig att du själv blivit förälskad i en person och det framkommer att den begått ett brott, ett hemskt brott. Jag tror många hade hamnat i ett svårt dilemma och första steget skulle nog vara någon form av förnekelse. Lägg dessutom till att du var en offentlig person. Jag har inga svårigheter att förstå att Federley ljugit. Däremot tycker jag vi behöver prata mer om vad det egentligen handlar om – att ha en relation till en person som dömts för brott och avtjänat sitt straff. Är det ok? Om inte, finns det någon  gräns? I praktiken sänds annars en signal att INGEN ska ha en relation till någon som dömts för brott, i synnerhet inte för sexualbrott mot barn.

Ja men för fan, tänker kanske du, det är väl självklart! Den sortens brott kan inte förlåtas. Jag håller med om att de handlingarna kan vi ALDRIG acceptera, men vad gör vi när det ändå sker och fortsätter att ske? Den här texten handlar inte om att försvara kriminella handlingar, då har du som läsare missförstått mig helt och hållet. Offren har fått vara med om något de aldrig borde ha fått uppleva, men uppenbarligen fortsätter denna typ av handlingar ändå. Det finns därmed något vi borde kunna göra annorlunda. Och brotten i just detta fall kan ju framstå som enkla att ta avstånd från, men vad med misshandel, ekonomiska brott, förtal etc etc. Var går gränsen?

*Källa: KRIS (fråga 6)

Foto: Carlos Quintero

Beroende/Kroppen/Liv och död/Sårbarhet

VM i livsanorexi

Publicerat på av Kalle / 2 kommentarer
Sårbarhet

I den här texten kommer jag leka med tanken att det vi ser egentligen är något annat. Det kan framstå som djupt provocerande, djupt befriande eller ge en helt annan upplevelse. Försök bortse från dimensionen ”rätt, fel” och märk vad som händer i dig när du läser. All återkoppling är varmt välkommen.

Tänk dig VM i fotboll (om du inte tycker om fotboll, tänk ett världsmästerskap för musiker eller i matlagning eller någon annan aktivitet). Alla de bästa är där. Deltagarna har gallrats fram under många år och nu står de där – bäst i världen! Med timmar, veckor, månader, många, många år av extremt målinriktat och disciplinerat arbete bakom sig för att nå den absoluta toppen. Det har i ökande grad inte funnits något utrymme för annat i deras liv, alla handlingar har i någon mån handlat om att nå toppen. Ju närmare toppen de kommit, desto mer har allt som förknippats med att inte nå dit betraktats som hinder. Det enda som upptagit dem har varit att bli bäst! De i omvärlden som inte varit med på tåget har betraktats som fiender.

Pausa där.

Vad är det vi egentligen betraktar? Är det människor som försöker prestera maximalt det handlar om? Vad är i så fall att prestera? Ordet prestera kommer från latin och betyder ungefär ansvara för eller fullgöra. Skulle de prestationer vi betraktar alltså handla om ett slags försök att fullgöra den mänskliga potentialen? Att tänja gränsen för vad som anses möjligt och mänskligt? Med det perspektivet blir det åtminstone för mig mer begripligt att det ägnas tiotusentals timmar åt träning för att vinna över närmsta konkurrent även om det endast sker med en hundradels sekund, en centimeter, ett mål, en poäng eller vad det är för något mått som används för att skilja deltagarna åt.

Det verkar finnas en inneboende kraft i oss att expandera mänskligheten, varför förknippas annars en ”god prestation” med lustkänslor? Jag har svårt att tänka mig att det skulle vara en socialt konstruerad känsla, alltså att vi känner den som en följd av att prestationen blir ett sätt att få tillhörighet. Nej, det ligger djupare än så, tror jag.

Även om denna kraft skulle vara medfödd tror jag samhället bestämmer inom vilka områden det ska presteras. Och inom de områdena verkar det svårt att ta sig till toppen om du inte ägnat mer eller mindre all din tid åt aktiviteten i fråga. Du får helt enkelt inte vara med om du inte dansat den dans som krävs av de som satt upp reglerna. Utrymmet för ett annorlundaskap är väldigt litet.

Är det vi emellanåt betraktar egentligen något sjukt, något som gått till överdrift? Var går gränsen mellan sjukt och sunt beteende vad gäller prestationer? Hyllar vi de prestationer vi ser för att vi verkligen ser dem som betydelsefulla, eller för att vi inte vet bättre?

Det finns alltid någon som är beredd att tänja lite till, oavsett vad det handlar om för någon mänsklig aktivitet. Tänjandet är en livskraft med döden som bortre parentes.

I den kontext vi nu lever i tror jag inte att det går att ha ett VM där den bästa INTE har försakat allt och alla på vägen mot målet. Det går INTE att se det som njutningsfull lek utan det blir en kamp på liv och död.

Det sätt vi i dagens samhälle presterar blir ett slags VM i livsanorexi, världsmästerskap i att försaka livet. Vi har skapat ett ideal där människor offrar livet för att bli bäst i något mätbart. Jag tror att det vi betraktar när vi tittar på de allra ”bästa”, är något sjukt. I dagens samhälle premieras extrema prestationer. Däremot pratas det inte mycket om att det bakom fasaden på dem som är ”bäst” kan finnas stort lidande och ensamhet. Vår tänjande förmåga ska användas för att leva, inte endast för att tävla.

Kommentera gärna och skriv vad som händer i dig. Alla reaktioner är välkomna, även att inte reagera.

Foto: Anne Nygård

Kroppen/Liv och död/Sårbarhet

Före och efter

Publicerat på av Kalle / 8 kommentarer
Sårbarhet

Imorgon är det dags igen för kontroll. Dags att kolla att tumören inte dykt upp igen. Så här före undersökningen finns det oro i kroppen, men den säger ändå att det kommer att gå bra. Efter besöket ska jag fika med dottern.

Tror det blir cykel imorgon. Sedan in och sätta mig i väntrummet. Alla som är där är där av någon könslig anledning. Lite kul faktiskt att sitta med det i tankarna. Gör andra det också? Alla är faktiskt ganska nakna på ett bildligt plan. Hade det varit benbrottsavdelningen skulle det vara rätt givet att det pratades om vad som hänt och så. Inte riktigt samma sak på Urologen.

Gången blir nog densamma. Träffa sköterska. Av med byxor, in med bedövning. Som en utlösning fast tvärtom – inåt, kall och oskön. Sedan en kort väntan på läkaren. Jag kommer precis som senast säga till henne att jag är lite orolig för både smärta och besked. Hon kommer lugna mig och be mig ta ett djupt andetag när kameran förs in i urinröret (att det ens är möjligt är otroligt). Är jag stark nog kommer jag kolla på den stora TV-skärmen där allt kan följas. Att se något på TV och simultant känna motsvarande rörelse i kroppen är obehagligt. Något är inne i mig som inte ska vara där.

Jag tror att det kommer gå bra. Att hon kommer säga att det ser perfekt ut. Normalt sett brukar jag tänka lite mer negativt, men jag VÄLJER att tänka att det kommer gå bra imorgon. Har till och med planerat fika med dottern efteråt. Kroppen säger mig att allt är bra bortsett från oron och den är ju normal. Jag var i toppform när det hela startade men då visade kroppen med all tydlighet att något ändå var fel. Dessa våra levande och fantastiska kroppar!

Psst. Det skadar inte att ni håller tummarna ändå imorgon…

Foto: Oscar Nord

Liv och död/Män/Sårbarhet

Respekt

Publicerat på av Kalle / 0 kommentarer
Sårbarhet

Respekt är nog inte det ord så många får upp när de tänker på Donald Trump. Låt ändå de två mötas en kort liten stund i denna text och se vad som händer.

Varför ska vi respektera Trump och andra som beter sig på ett sätt som inte är förenligt med den etik och moral som vi själva ser som självklar? Var går gränsen egentligen när någon inte längre ”förtjänar” respekt? Vem bestämmer den? Går den att upptäcka utan att det sker övertramp, stora som små? Använder vi ordet respekt utifrån etik och moral blir det lätt en fråga om rätt och fel. Det finns mycket vi faktiskt inte ska acceptera, men frågan är om vi inte måste försöka förstå för att kunna reparera det som skadats och gå vidare. 

Respekt. Re-spekt. Tillbaka se. Se tillbaka. Jag tycker om att plocka isär ord, se vilka byggstenar vi egentligen har att göra med. Nu är det möjligt att någon vill hävda att det finns EN bestämd betydelse av begreppet respekt, men tillåt tanken att respekt skulle kunna handla om att se tillbaka på oss själva när vi betraktar andra. Att i detta fall tillåta tanken att det finns en Trump i mig. En Trump som gör allt för att hänga sig kvar vid presidentposten.

Vad dyker upp i dig? Under vilka omständigheter blir den Trumpska delen i dig fullt logisk, hur märkligt ditt beteende än beskrivs av omvärlden? Jag ser framför mig en desperat situation som handlar om att inte tillåta en ovälkommen förändring – en bild av sig själv som förlorare.

Desperata handlingar är fullt logiska i existentiellt hotfulla situationer. Det blir nästan larvigt att prata om omänskligt beteende. Det är omöjligt att en människa beter sig omänskligt även om det rent språkligt går att uttrycka sig så. I en existentiellt hotfull situation saknas värderingsmekanismen, det handlar om överlevnad. Det här betyder INTE att vem som helst kan bli en förbrytare, det betyder att det är oerhört viktigt att förstå exakt vad som är existentiellt hotfullt för en viss individ.

Om vi lägger alla etiketter och nedvärderande omdömen åt sidan och istället ser allt vi nu ser i USA som ett mästerskap i att hålla sig kvar vid makten, då är Trump mästarnas mästare. Alla medel är tillåtna för att vinna. Det handlar om att ÖVERLEVA, att förlora innebär att DÖ. Dö i bemärkelsen att inte betyda något längre i relation till de som ens existens har vilat på.

Jag är 100 procent säker på att Donald Trump någon gång under sin uppväxt fått höra något i stil med: ”En riktig Trump är en vinnare, en förlorare har ingen plats här!” Den typen av uttalanden kan göra vilken människa som helst till en fighter som är nästintill omöjlig att vinna över. En sådan motståndare tävlar inte för att vinna, den tävlar för att överleva.

Se inte Trump som en idiot, testa att se honom som en människa som tror han ska dö om han förlorar. Jag accepterar fortfarande inte det han gör, men det är lättare att förstå hans handlingar. Nu är det inte heller läge att kasta skit på honom. Han behöver inte höra att han är en förlorare. Han behöver hjälp, mycket hjälp för att acceptera valförlusten och kunna gå vidare. Vänder alla honom ryggen nu kommer hans farhågor besannas – förlust är detsamma som död.

Foto: Daniel Giannone

Liv och död/Män/Sårbarhet

Ett värdigt slut

Publicerat på av Kalle / 4 kommentarer
Sårbarhet

Oavsett vad man tycker om Trump går det inte att påstå något annat än att han befinner sig i ett mycket trängt läge. En människa som befinner sig i en sådan situation upplever inte mycket handlingsutrymme. Någon i hans närmaste omgivning behöver visa alternativa sätt att ta sig ur detta för att det inte ska utvecklas till något mycket värre.

Även om det låter lite märkligt går mina tankar till mitt arbete inom grundskolan när jag funderar på nästa steg i det uppseendeväckande presidentvalet i USA. De unga elever jag möter i mitt arbete, oftast pojkar, hamnar ganska ofta i trängda lägen där de upplever sig missförstådda, där de upplever att de inte blir tagna på allvar. Det finns de som skadar sig själva, drar sig undan eller spelar Allan, men för många pojkar i riktigt trängda lägen blir lösningen ofta att angripa andra, verbalt eller fysiskt.

Min skyldighet i en sådan situation är att hjälpa den trängde att hitta en väg ut som är både ofarlig och framförallt värdig. Det senare kan vara svårt eftersom den som angripit andra lätt betraktas som dum och fel. Det förutsätter också att eleven känner tillit till mig. Just där och då när det hettar till är det inte läge att fundera på vem som egentligen gjort fel. Viktigast är att få upp andra handlingsalternativ än att angripa andra.

Jag uppskattade Bidens segertal och ser fram emot hans kommande arbete. Det saknades dock någon form av gest gentemot förloraren Trump för att underlätta ett erkännande av valutgången. Det är viktigt att Trump får behålla sin egen upplevelse av att ha gjort USA ”great again” för att vi ska kunna nå fram med det som vi inte tycker varit bra. Även om jag starkt ifrågasätter i princip allt han står för och det sätt han behandlat andra människor, behöver vi alla uppföra oss så att Trump kan ta sig ur detta trängda läge utan att varken han själv eller andra skadas, fysiskt eller verbalt.

JUST NU är inte läge att på olika sätt nedvärdera Trump som person eller hans handlingar. Det finns gott om tid för utvärdering när temperaturen sjunkit, men nu behöver allt fokus ligga på att hitta vägar fram till ett värdigt slut. Trump har inte den förmågan i detta läge, det skulle ingen annan människa heller ha, det är någon annan som behöver kliva fram. Någon som har en någorlunda stark relation till honom.

Vi har en möjlighet att lära oss något stort i denna situation – att det går att bemöta andra med respekt även om vi tycker allt annat än bra om motparten. Mänskligheten behöver den förmågan. Vi ska verkligen inte hålla inne på allt vi tycker varit fel, men JUST NU behöver fokus ligga på att underlätta för Trump att kliva av presidentposten på ett så värdigt sätt som möjligt.

Foto: Luke Michael

Liv och död/Sårbarhet

Allt kan inte räddas

Publicerat på av Kalle / 0 kommentarer

De senaste veckorna är det inte bara tiggarna utanför mataffären som bett om hjälp. Först var det lokala krögare som hördes, sedan även institutioner som Svenska Turistföreningen och Skansen. Det blöder, det blöder överallt.

Det kändes fint att förra helgen hämta Take away på den lokala krogen. Passade även på att handla i den nystartade förpackningsfria affären. Köpte också en bok av en lokal författare och handlade bröd på caféet i centrum. Jag är långt ifrån den enda och det gjorde att insatserna kändes både möjliga och betydelsefulla.

Sedan kom en appell från Stockholms Improvisationsteater att det behövdes pengar. Där som jag haft så kul!, tänkte jag. Tvekade ändå lite och började fundera på hur många ute i samhället som faktiskt behöver hjälp. I nästan samma veva gick både Skansen och Svenska Turistföreningen ut med nödrop. Utan stöd går de under innan sommaren. Jag swishade några hundralappar till STF trots att jag redan var medlem.

En del av hjälpgnistan slocknade i mig. Det blöder ju överallt! Det blir nästan så att jag inte vill se mig omkring, då upptäcks bara fler behövande.

Vi börjar komma till ett läge då vi måste inse att allt inte kan räddas. Vi har genom åren samlat på oss så många relationer till såväl människor, organisationer, företag och materiella ting att vi omöjligt kan behålla allt. Men vad ska räddas och vad måste vi säga farväl till?

Vad som är viktigt för någon kan helt sakna betydelse för någon annan. I nödens stund kan vi inte döma andra för deras beslut. Val kommer göras utifrån det som för en viss person skapar mening just där i stunden.

Det kommer med all sannolikhet finnas väldigt mycket att sörja efter vi tagit oss igenom denna virusstorm. Vi ser nog egentligen bara början på allt vi kommer förlora. Samhället behöver förbereda sig för ett massivt sorgearbete en lång tid framöver.

Foto: David Monje

Kalle reflekterar/Liv och död/Sårbarhet

Insikter

Publicerat på av Kalle / 0 kommentarer

Coronavirusets effekt på samhället kan inte ha undgått någon. Fokusera för en stund enbart på dig själv. Vilka insikter om dig och livet har du fått de senaste veckorna?

Just nu är det två insikter som hamnat i fokus hos mig.

För det första en viss skam att jag har det bra. Utan familj hade jag nog redan gett mig in i högriskmiljöer och ställt upp med det jag kan. Nu blir det istället mest tankar om hjälteinsatser och därmed lite dåligt samvete att jag inte gör mer. Men också en frustration och ett enormt driv att hjälpa till. Jag har inte gjort lumpen men står mer eller mindre i givakt och väntar på inkallelseorder. Säg var hjälp behövs så kommer jag! Med detta synsätt går det att se skammen som något viktigt, den får mig att lyfta blicken.

För det andra att humor är otroligt viktigt för mig som ett sätt att hålla allvaret på lagom avstånd. Jag får massor av idéer om skämtteckningar och dräpande satir när jag tar del av TV-inslag, inlägg som delas i sociala medier och det som står i dagstidningar. Det hjälper mig förhoppningsvis att inte bli så irriterad framöver när någon skämtar kring en allvarlig fråga. Det kan vara den personens sätt att närma sig ett svårt ämne! Vilken himla viktig insikt!

Vilka insikter har du fått?

Ett tips är att skriva ett brev till dig själv med dina insikter och tankar. Skriv så mycket du kan om hur du ser på din tillvaro just nu. Hur har vardagen förändrats? Tänker du nya tankar? Hur ser dina tankar ut om livet om ett år? Finns det oro i ditt liv? Har något blivit bättre trots allt? Ge dig själv ett tips som om du hade varit med om coronakrisen och kommit ut på andra sidan. Skriv ned allt du kommer på, spara någonstans och använd sedan även en cool mejlfunktion som heter Futureme.

Om ett år (du kan välja tid själv) kommer du få brevet från dig själv. Vågar lova att det är värt att vänta på!

Foto: Social Cut

Arbete/Liv och död/Sårbarhet

Svårigheten att skjuta upp

Publicerat på av Kalle / 1 kommentar

Det går inte, det är bara att bita ihop och köra på som det var tänkt. Den tanken tror jag är väldigt vanlig i vårt moderna samhälle. Coronaviruset stökar till de tankebanorna. Det är inte längre enbart oss själva vi kör över.

Igår kväll skulle jag ha startat en ny manskurs. Trots rådande omständigheter hade jag fått ihop en mer än tillräckligt stor grupp. Så sent som i förrgår kväll skickade jag mejl om praktikaliteter och vikten av att alla verkligen kände sig friska. Som jag såg fram emot att komma igång med något som jag ser som en del av en viktig samhällsutveckling!

Och vad hände? Vaknade upp och kände mig sur i halsen och lite allmänt snuvig. Vilken ironi! Just där och då är det intressant att se vad jag märkte i mig. Det var inte så svårt att sjukanmäla mig till jobbet. Får för mig att förklaringen bottnar både i att jag vet att det finns andra som kan ersätta mig (även om jag vill vara oersättlig) och det faktum att jag inte ska gå inte gå till jobbet om jag känner minsta lilla symptom.

Men manskursen, att skjuta upp starten, det kändes mycket knepigare. Vad skulle de andra tro om mig? Skulle de hoppa av kursen? Det som stökade till det verkar alltså vara den upplevda bilden av mig själv hos andra.

I dagsläget med Corona verkar det vara svårigheten att skjuta upp som är själva faran. Som att det jag gör är viktigare än…andras liv? Som att det jag gör är viktigare än…mig själv?

De svårigheter vi ställs inför nu är viktiga att inte vifta bort. Se dem som skräddarsydda för vårt samhälle, som något som pekar i en annan riktning än den vi egentligen vill tillbaka till.

Målet nu kan inte vara att göra det vi vill. Det är att göra det vi behöver.

Och kan det rentav vara så att vissa saker ska vi inte bara skjuta upp? Vi ska inte ens genomföra dem.

Foto: Harshal Desai

Translate »