Jag har skrivit om det tidigare och lär göra det igen. Vemod. Den där stillsamma och samtidigt högst påtagliga känslan av saknad och sorg över något som inte längre är, eller inte längre finns.
Årets vemod infann sig precis som tidigare vid övergången mellan sommarledigt och jobb/skolstart. Jag var ensam i torpet och hade knappt kommit innanför dörren innan ögat föll på ett sällskapsspel vi spelat tidigare i somras. Tänk om det var sista gången vi spelade det allihop? Barnen börjar bli stora och det är inte så ofta vi är alla fem numera. Klumpen, det är så vemodet känns för mig i början, rörde sig i halsen utan att komma ut. Sedan hamnade den som något slags lock mellan att hålla tillbaka och att låta gråten komma fram.
Jag har lärt mig att omfamna mitt vemod, att låta det ta plats. Ibland kommer det tårar, ibland vätskas det bara i ögonvrån. Vemodet säger något om alla fina minnen jag haft med nära och kära. Det säger något om tidens gång, att vi hela tiden rör oss framåt. Jag kan inte vrida tillbaka tiden, men jag kan stanna upp och låta sorgen och saknaden få möjlighet att breda ut sig.
Nu när jag lärt känna mitt vemod har det också inneburit att jag kan gå vidare. Det är så lätt att vilja hänga kvar, att det ska förbli så där himla bra som livet emellanåt är. Men tiden går vidare vare sig vi vill det eller inte.
Inom gestaltteori finns ett fint uttryck för det mellanrum som uppstår när man kommit till ett avslut och ännu inte påbörjat något nytt – fertile void. Jag vet inte vad man ska säga på svenska. Det är som en slags kompost av tid. Ur allt det gamla som varit uppstår förutsättningar för något nytt.
Hur är din relation till vemod?
Dela inlägg