Tänk att en delfin skulle lära mig mer om sex

Vilken himla tur att det finns forskning. Vilken himla tur att det numera finns kvinnor som forskar. Vilken himla tur att en man på DN skrev om en forskning som först lät som ett skämt. Min okunskap blev fullständigt blottad!

Det finns bred forskning och det finns smal. Ett exempel på det senare är att amerikanska forskare kommit fram till att delfinhonor har en fullt fungerande klitoris. Biologen Patricia Brennan vid amerikanska Mount Holuoke College, Massachusetts, har tillsammans med sina kolleger undersökt i detalj hur delfinens klitoris är uppbyggd. 

Det var svårt att släppa DN när jag väl kommit så här långt i artikeln som Jörn Spolander skrivit. Jag läste vidare: I likhet med människans är delfinklitorisen utrustad med svällkroppar och ett rikt nät av tjocka känselnerver, vars känsliga nervändar ligger under ett extra tunt lager av hud. Dessutom är delfinens klitoris rejält tilltagen i uppsvällt tillstånd, och jämfört med människan är den placerad närmare vaginans öppning, så att den inte kan undgå att bli stimulerad vid parningen, konstaterade forskarna.

Det dröjde ända till 1990-talet innan människans klitoris blev utforskad

Patricia Brennan påpekar i artikeln att det överlag inte har gjorts särskilt mycket forskning om klitorisens anatomi och honornas sexuella njutning i djurvärlden, och att det dröjde ända till 1990-talet innan egenskaperna hos människans klitoris blivit ordentligt utforskade. 

Det sista blev som en uppmaning till mig själv. Hallå Kalle, vad vet du om klitoris? Det dröjde inte länge förrän jag förstod att jag, snart 47 år, inte visste mycket om denna väsentliga del av det kvinnliga könsorganet. Skam! Som en direkt reaktion på skammen hade min utforskande sida, som jag bokstavligen älskar hos mig själv, fört mig till nätet och jag hamnade i tidningen Ottar och hos RFSU

Nu skulle det forskas…lite diskret så jag inte skulle uppfatta som en snuskgubbe

Nu skulle det forskas! Jag hoppade rakt in i dokument med namn som Fittfakta och Praktika för klitorissex. Forskningen fick bedrivas lite diskret för att jag inte skulle uppfattas som en snuskgubbe som letar runkmaterial. Jag hamnade också i en video som RFSU producerat där de går runt på stan med en modell av klitoris och frågar folk vad det är för något. Helt underbart att höra folks förslag. En påsklämma?

Som om jag själv bara skulle känna till ollonet på mitt kön

Saken är den att det jag fick fram så tydligt visade hur lite jag visste. Och att den kunskap jag nu fick helt kan tillskrivas arbete som gjorts av kvinnor med undantag för Jörn som ska ha cred för att hans artikel öppnade dörren till okunskapen. Och då har jag ändå varit en sexuellt aktiv individ under rätt många år nu. Som om jag själv bara skulle känna till ollonet på mitt eget kön, som om det andra av mitt kön inte ens fanns. 

I mitt fortsatta forskande hamnade jag i en essä skriven för nästan 14 år sedan av Kristina Hultman i tidningen Ottar. Den är så bra skriven att jag bara kopierat vissa stycken rakt av. Vill starkt uppmana alla att läsa hela hennes text! Här kommer alltså mina utvalda delar av den:

Världens mest outforskade och missförstådda kroppsorgan

”Tänk dig en kroppsdel. Bukspottskörteln, eller levern. Efter tusentals år av medicinsk forskning, är det fortfarande ingen som riktigt vet hur den funkar. Så var det med klitoris. Världens mest outforskade och missförstådda kroppsorgan.

Eller rättare sagt så var det, tills en urolog i Australien började undersöka saken för ett tiotal år sedan. Så nu vet vi hur klitoris ser ut. Hon borde få Nobelpriset.

Jag backar bandet.

Denna ingång kallade grekerna för ”den lilla kullen”

Under antiken trodde filosofer som Aristoteles att kvinnan hade en »tub« som en penis, fast ut-och-in och inuti kroppen. Det sades att kvinnorna »andades« in i denna tub via en liten »port« strax ovanför urinröret som ändrade utseende när de blev upphetsade. Denna ingång kallade grekerna för »den lilla kullen« – kleitoris.

Så såg man på denna kroppsdel ända fram till renässansen. Då utvecklades anatomiämnet. Män som Leonardo da Vinci dissekerade lik från avrättade – nästan alla var män. På universiteten var kvinnor, som hade kunnat anlägga en annan bild, dessutom bannlysta och skulle så förbli i trehundra år. Människan var man.

[…]

Forskning om klitoris blev tabu.

Dessutom var klitoris inte viktig – insåg man så småningom – för reproduktion och barnafödande. Lite extra vävnad bara. En del på kroppen som inte behövde visas någon omsorg alls. Forskning om klitoris blev tabu.”

[…]

Tjejer utgår från att killen vet

I essän intervjuas också Ellinor Isfors, sexualupplysare på RFSU. Hon berättar att tjejer vet vad de gillar när de onanerar. Men sen, när de ska ha sex med någon, är det som att de går in i en annan värld. De vill inte skicka den där obekväma signalen till killen att »sorry, det räcker inte«. De har inte fattat klitoris roll. De utgår ifrån att killen vet, och lägger ansvaret för sexet på honom. 

När jag läser detta vill jag bara skrika: HALLÅ, VI KILLAR VET INTE ETT SKIT FÖRUTOM DET VI SETT FRÅN PORRENS VÄRLD OCH DÄR ÄR DET INTE TAL OM NÅGOT KLITORISSEX. KUKEN SKA BARA IN OCH UT OCH VARA STOR OCH HÅRD.

Jag har tur som lever med en kvinna som ändå förstått klitoris betydelse. Samtidigt ska det tilläggas att inte heller hon kände till klitoris verkliga storlek! Jag återvänder till Kristina Hultmans essä. Jag refererar återigen i hela stycken då jag vill återge hennes ord rakt av:

”Det var på 90-talet som den unga läkarkandidaten och blivande urologen Helen O’Connell, verksam vid universitetet i Melbourne, började ägna klitoris ett seriöst vetenskapligt intresse. Då var hon i princip den första att göra det sedan Aristoteles dagar. Ingen förutom några feminister på 70-talet hade brytt sig.

Tidigt under utbildningen till urolog misstänkte O’Connell att det var något med just klitoris som inte stämde i anatomiböckerna. Den unga läkarkandidaten var dessutom bekymrad av vad hon såg i undervisningen.

Hennes överordnade tog stor hänsyn vid operationer på män, till exempel vid prostatacancer, och gjorde allt för att dessa manliga patienter skulle få behålla så stor del av sin sexuella förmåga som möjligt. Några liknande hänsyn kunde hon däremot inte se att man visade, när kirurgiska ingrepp utfördes på kvinnors kroppar.

Det hon fann var att klitoris snarare var ett berg

Som färdig läkare och forskare började hon därför forska på denna kroppsdel mer systematiskt, och det hon snart fann var att klitoris inte alls var »den lilla kullen«, utan snarare ett berg.

Inuti kroppen var klitoris helt enkelt en mycket större struktur än vad man kunde ana från utsidan. Den löper (slingrar sig) runt vaginan och urinröret och delar av urinblåsan. Dess yttre huvud hänger ihop med en kropp, som har två armar (skänklar), som sväller vid stimulans.

…dessutom fann hon att klitoris går djupt in i kroppen

Dessutom fann Helen O’Connell att klitoris är förbunden med en rad andra organ, inte minst de urologiska, och att den går djupt in i kroppen. Doktor Gräfenbergs punkt trodde hon kunde vara ett extra känsligt område längs övre väggen av vagina, just på grund av dess nära förbindelse med de nerver och svällkroppar som ingår i »klitoriskomplexet«.

Hennes forskning skulle också – om den tillämpades – kunna få konsekvenser för tillvägagångssätt vid sätesoperationer, cancerbehandling, livmoderframfall med mera. Och för den som utsatts för könsstympning skulle de nya rönen kunna betyda att hoppet om sexuell njutning inte alls behövde vara ute. Inte med ett organ som är så pass stort och går så pass djupt in i kroppen.

En ny och hel bild av klitoris växte fram

Ur O’Connells forskning växte helt enkelt en ny och hel bild av klitoris fram, där den framstod som mycket större, och mycket mer avgörande för kvinnors sexuella njutning och hälsa, än man tidigare hade förstått. En förutsättning för de nya rönen var också MRI – den nya magnetkameratekniken. Nu kunde kroppens inre organ studeras på levande.

[…]

Klitoris ”sitter fel”

Och så avslutningsvis. Sigmund Freuds gamla hypotes. Detta med att klitoris »sitter fel«. Som kommentar till det finns det bara en person att citera, sexologen och barnmorskan Tina Nevin. Näst efter Maj-Briht Bergström-Walan (Sveriges första auktoriserade sexolog, min anmärkning) är hon nog den som har gjort mest för att höja klitorismedvetandet i Sverige med sina föreläsningar om klitoris skänklar och skriften Fittfakta. Tina Nevin formulerar det så här:

– Vad då fel? Vi som har en och föder barn är väldigt glada över att den inte sitter inne i vagina. Det skulle inte fungera. Vaginan kan helt enkelt inte vara för känslig. Dessutom är den ju jättelätt att komma åt med handen. Om den satt inuti kroppen skulle den vara mycket svårare att nå.”

Tillbaka till Jörns artikel och ett uttalande av Patricia Brenner. Hon understryker att delfinernas sexliv handlar om mycket mer än bara fortplantning. Det finns flera observationer av delfinhonor som har homosexuellt umgänge genom att bland annat smeka varandras klitoris med nosen och fenorna.

Sex fyller en viktig social funktion i flocken

Patricia fortsätter att berätta att det är tydligt att sex fyller en viktig social funktion i flocken. Då kan man tänka att den evolutionära drivkraften bakom klitorisens anatomi hos socialt avancerade djur, som exempelvis människor, delfiner och bonoboapor, kanske inte bara har varit heterosexualitet.

I slutet av det stycket kommer ett uttalande som för mig rymmer väldigt mycket mer än det som sägs. ”Det tycker jag är spännande”, säger Patricia Brennan.

Sprängkraft att rucka på det heteronormativa

Spännande? Alltså, det här har ju sprängkraft att rucka på det heteronormativa i dagens samhälle! Jag har ibland funderat på min egen heterosexuella läggning. Är jag hetero för att jag verkligen är det, eller är jag det som ett uttryck för den begränsning jag underkastar mig?

Även Johan Croneman har snuddat vid ämnet när han skrev en krönika om dokumentären Naturens vilda sex som visas på SVT Play. Han avslutar med en fascination över just bonoaporna och sammanfattar det så här:

”Hannar ligger med andra hannar, honor med andra honor, honor och hannar givetvis, bror och systrar, och äldre med mycket yngre. Ingen variant, ingen kombo anses bättre eller sämre än den andre. Det ska vara skönt, roligt och fritt. Det vore väl drömmen att få återfödas som en bonobon och leva helt sjövilt i Centralafrikas djungler.”

Tänk om det manliga perspektivet gör att vi går miste om något väsentligt?

Människans sexliv står i rätt skarp kontrast till Johans ord. Porren utgör för många, åtminstone män, fonden till det egna sexuella uttrycket. Frågan är om njutning ens existerar i porrens värld, förutom i form av att njuta över att ha makt över någon. Och utanför porrens värld, i verkligheten, blir sex lätt en prestationsakt. Så var det i vart fall för mig under många år. Tänk om det manliga perspektivet gör att vi går miste om något väsentligt, en njutning som andra socialt avancerade arter kan njuta av?

När jag skriver detta har det blivit 2022. Jag fyller 47 år i sommar. Jag är innerligt glad att Jörns artikel fick mig att upptäcka så mycket viktigt som kvinnor lyft fram under årtionden och som ändå inte nått ut i någon större utsträckning. Nu vill jag genom att skriva denna text, där det mesta är skrivet av andra, främst Kristina Hultman, bidra till att föra denna viktiga kunskap vidare. 

Tror inte så många av oss män vet så mycket om klitoris

Jag tror inte det är så många av oss män som vet så mycket om klitoris. Rätta mig gärna om jag har fel.

Det finns så många tabun kring sex och sexualitet. Jag hoppas att jag med denna text lyckats få någon liten skärva att trilla bort i alla fall. Eller åtminstone fått dig som läsare att vilja utforska själv.

Igår kväll fick filmen Clara Sola fem guldbaggar på Guldbaggegalan. Filmen handlar om en kvinna som bryter sig loss från samhällets normer och tar makten över sin egen sexualitet. I sitt tacktal sa regissören och manusförfattaren Nathalie Álvarez Mesén så här: ”Jag hoppas filmen väcker många interna revolutioner och att den uppmuntrar till att bryta det här fucking patriarkala arvet som vi bär med oss.”

Vi klarar oss bäst på egen hand

Sen säger hon också: ”Vi klarar oss bäst på egen hand…på tal om onani”. Det uttalandet väljer jag att tolka som ett uttryck för just det patriarkala arvet på det sexuella området. Absolut inget fel på onani för egen hand, men jag hoppas innerligt att människors framtida njutning är en fri sådan mellan människor, inte enbart i ensamhet, och så långt bort det bara går från den mansdominerade porrindustrin.

För att nå dit behöver nog de flesta av oss män erkänna att vi inte vet så mycket vad gäller sexuell njutning och inse att mycket av det vi ändå tror oss veta kan vara direkt skadligt. Ett sätt att börja är att lära sig mer om klitoris.

Foto: Dusan veverkolog

12 kommentarer

    1. Tack Marit för att du läst och kommenterat. Nu kommer jag våga att utforska. Vågar jag skriva om klitoris finns det ju nästan inget som inte går att utforska:-)

  1. Hej Kalle!
    Väldigt bra att sprida denna information och att ta sig förbi skammen. När jag och min nuvarande partner träffades (för 1,5 år sen) så kollade vi på både fitt- och kuk-skolan på RFSU, tror jag det var. Det var nyheter för oss båda och ny information som påverkade och inspirerade utforskandet av våra kroppar. Att det fanns dolda svällkroppar i båda könen alltså. Lycka till med det fortsatta utforskandet av både skam och klitoris! Att våga vara sårbar ger verkligen en ny dimension i livet. Heja!

    1. Tack Åse! Jag tror de allra, allra flesta har väldigt lite koll på detta sårbara ämne. Och vilken skillnad det kan göra att veta mer. Jag lärde mig massor av att göra research till texten. Och upptäcker fortfarande mycket!

  2. Hej Kalle!
    Vilket mod du har. Våga skriva om detta ”skämmiga och hemliga” ämne. Jag förundras över att ämnet fortfarande finns kvar ” i skamvrån”. Jag har läst igenkännande och lärt mig en del nytt om min egen kropp. Spännande.
    Tack för ditt mod och dina tankar.
    Siv

    1. Tack! Jag har märkt att något satts i rörelse i mig och det förstärks för varje gång någon bekräftar att de tagit emot mina ord och att det är något som har hakat tag i dem. Det gör mig så gott detta!

  3. Hej!
    Efter läsningen sa min man att han kände skam. Att det kändes skamligt detta att han levt sitt långa liv helt och hållet utan den kunskap som han nu fick tack vare ditt inlägg.
    Att det var mycket intressant och otroligt bra sammanfattat och skrivet. Att han fått ovärderliga insikter. Sedan rusade han till badmintonhallen.

    1. Jag blir oerhört berörd av det du beskriver att din man varit med om. Den tar tag i något mycket väsentligt i mig. I arbetet med texten undrade jag flera gånger på ren svenska: ”Hur fan är det möjligt att den här kunskapen inte kommit fram till mig?” Det var som att ha upptäckt en skatt. Båda jag och min fru förundrades över historien som trädde fram.

      Det du berättar om som din man upplevde visar så tydligt att skammen bär på djupt existentiell information. Och tänk att jag, ”lilla Kalle”, har gett en annan man ovärderliga insikter.

      Och på något sätt kröntes allt av ”Sedan rusade han till badmintonhallen”. Kan du lova att ge din man en stor, stor kram från mig ikväll?

  4. Kalle, din inledning drabbade mig som en stjärnsmäll! Just idag, är den mer träffande än många andra dagar, på ett sätt jag vet men ändå förtränger!

    Inledningen bränner, rister och får mig att vilja vråla. Bara för att säkerställa att vi menar samma sak har jag valt att citera dig nedan.

    ”Här kommer min senaste bloggtext, se nedan. Den kastade in mig i mycket existentiella frågor. Hur kommer texten tas emot? Hur kommer JAG tas emot? Det fenomenet är tätt kopplat till skam vilket var temat på den första temakvällen. Kommer jag att bli mottagen av de jag riktar mig till? Kommer jag att bli avvisad, eller rentav bli betraktad som galen? Det är lätt att i ett sånt läge ”fega ur”. Jag tog alla de stöd jag kunde få för att våga. Ändå var det existentiellt läskigt.”

    Tack för modet att blotta dina existentiella dubier om det svåraste. Nej, det är inte längre det sexuella, även om jag varmt uppskattar att du tar det som ett tidigare skamfyllt tema. Igenkänningen är stor. Jag tror du har helt rätt, hur vi alla människor har förlorat på att hållas ovetande om det mest gemenskapsbindande vi har, oavsett i vilken konstellation vår sexpartner är.

    För att försöka bryta ett annat tabu, mitt eget tabu, eftersom ditt mejl kom i min inkorg nyss, vill jag dela att jag bär på en skam kring saknad. Saknaden att inte höra till, saknad av en aningens mer funktionell uppväxtfamilj, vars konsekvenser som jag vid 60 fyllda precis börjat ana vidden av. Saknaden av det som aldrig blev. Saknad av anhöriga, släkt och vänner som lögnaktigt varnades för mig med hjälp av skammens attribut. Existentiellt förstår jag att andra kom i dess ställe. Men skammen att ha blivit förnekad deltagande, i dagsläget på arbetsmarknaden genom ålderism och taskiga allmänna attityder, bränner hål i mig. En skam där jag bär Luther på den ena axeln och Jante på den andra, ditplacerade av min egen mor och halvbror, som utmålat mig för omgivningen, släkt och vänner som just galen. Otryggheten att ens kunna betraktas som skammens galen.

    En skam som leder till att jag förnekar mig att söka kontakt med människor som jag saknar. Människor som jag längtar efter och som under närmare 20 år blev min stand-in-familj. Skammen att inte självklart våga ta kontakt på grund av några tillfällen där huvudpersonen inte har svarat på mina återanknytningsförsök. Skammen att inte våga lita på att andra händelser, än just jag själv, kan ha skapat situationer som gjort att jag glidit isär från dem jag längtar efter. Hur ska de veta hur mycket jag längtar efter dem, när jag inte själv agerar och vågar höra av mig, göra ett nytt försök? Huvudpersonen kanske har för mycket omkring sig, men det finns fler familjemedlemmar, som kanske minns? Där kom din inledande text att få mig att snava, att vackla, att se det absurda i vad skam leder till.

    Mina vänner som lärde mig att bita huvudet av skammen genom att vara mina förebilder. Mina vänner som lärde mig att värdesätta det enkla i livet. Utedasset och vedspisen som trygghet även när toalett, elspis och tvättmaskin fanns i samma bostad. Att det fanns plats även för mig, trots att vännerna var överhopade med djupt existentiella problem, problem som fanns på riktigt. Problem som de med gemensamma krafter bearbetade. Skammen bränner att jag tvekar att våga ta kontakt, av exakt samma känsla av skam som du känt inför den text du så fint har gestaltat vad vi alla förlorat. Skammen att jag trott mig ha varit viktig för människor som varit så mycket klokare än jag själv.

    Skammen att jag temporärt väljer att kalla mig skamsen. Jag brukar annars stå upp med mitt eget namn. Idag väljer jag att passa, att testa att dyka in bland andra och se vart det leder. Fram till idag trodde jag att jag överlistat skammen. Jag släpper taget om skambadbollen och låter skammen skymma hela mitt synfält. I bästa fall för att ta ett nytt tag och desarmera skammen på nytt. Tack för ett utmärkt forum att reflektera i.

    1. Jag blir varm i hjärtat av den omsorg du ger dig själv när du väljer att temporärt kalla dig Skamsen istället för att kliva fram med ditt namn. Det är en mycket viktig del i arbetet med att varsamt synliggöra de skydd du byggt upp genom åren för att inte leva som ett öppet sår. Dina skydd har gjort dig gott till ett högt pris. Och nu låter det som du gör dig redo för att ömsa skin. Skammen är den ena änden av skalan och i den andra finns tillhörigheten.

      Du sätter väldigt väl ord på det du upplever – jag kan känna smärtan i den saknad du beskriver. Det är viktigt att DIN upplevelse får komma till uttryck.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Translate »