Sluta tala om psykisk ohälsa som något negativt!

Sluta tala om psykisk ohälsa som något negativt

Jag känner en viss rädsla för att publicera denna artikel då det finns risk att jag kommer betraktas som kvacksalvare. Jag upplever bara så starkt att den rådande synen på psykisk ohälsa leder till fel slutsatser.

Jag ogillar verkligen begreppet psykisk ohälsa. Och kanske ännu mer talet om att minska den. Det framstår då som att psykisk ohälsa är något som inte är bra. Så sent som igår publicerades en debattartikel i DN med rubriken ”Unga med psykisk ohälsa måste få hjälp snabbare”. Många tycker nog att det låter vettigt, jag med vid en första anblick. Särskilt som man blir upplyst om att ”närmare 190 000 barn och unga vuxna i Sverige lider av psykisk ohälsa och ökningen under den senaste tioårsperioden har varit dramatisk.” Men stanna upp ett tag och reflektera. Att det här skulle vara alarmerande bygger ju på att psykisk ohälsa är något negativt. Och det är ju lätt att tro när det även skrivs att om man inte får hjälp snabbt ”kan risken för långvarig sjukdom öka vilket på sikt också betydligt ökar självmordsrisken”.

Håller jag alltså inte med om detta? Jag håller med om att barn och unga vuxna som inte får hjälp riskerar att fastna i livsmönster som är negativa för såväl dem själva som andra. Men, och det är ett stort MEN, jag anser inte att det som betraktas som psykisk ohälsa är något som ska undvikas utan något som vi ska vara glada för! Det barn och unga vuxna borde få lära sig är att det är FULLT NORMALT att emellanåt känna sig deprimerad, att ha oro och ångest. Visst finns det fall där det behövs akut omhändertagande, men jag har ytterst svårt att tro att det finns något exempel där förloppet varit så snabbt att ingen skulle ha kunnat reagera innan det blev akut.

Jag menar att de avgörande insatser som behövs handlar inte om att det ska finnas mer tillgång till psykologisk behandling. Det är för övrigt anmärkningsvärt att det är en av Socialstyrelsens slutsatser när man samtidigt är tydlig med att man inte vet varför den psykiska ohälsan ökar. Man tycks alltså veta lösningen utan att känna till problemet. Självklart är det bra med psykologer, men ungas hälsa beror inte på brist på psykologer. Jag tror att det viktigaste vi kan göra är något så enkelt som att sluta prata om psykisk ohälsa. Det ger annars barn och unga vuxna en bild av oro, ångest, depression som något negativt när det i själva verket är processer som är naturliga och har ett syfte. Det barn och unga vuxna behöver är förståelse och acceptans för de känslor som man som människa kan känna.

Att så många barn och unga vuxna känner oro och ångest är positivt och visar att människan fungerar. Precis som feber är ett symtom på infektion så är ångest och oro symtom på att individen har något eller några behov som inte är tillgodosedda, exempelvis behovet att känna tillhörighet. Den omvärld som omger såväl unga som äldre idag kan svårligen beskrivas som något annat än kravfylld där ens plats inte är självklar.

Jag har inget som helst akademiskt stöd för det jag säger (inte som jag är medveten om i alla fall, men upplys mig gärna), men jag är övertygad om att alla människor skulle må bra mycket bättre om de lärde sig att tolka sig själva utifrån de signaler vi faktiskt får genom våra känslor. Tyvärr är det alltför många som lärt sig att känslor såsom ilska, skam, rädsla och sorg skulle vara något negativt att känna. Tvärtom finns det i dessa känslor något oerhört livsuppehållande om de bara förstås och accepteras.

Jag fascineras mer och mer av oss människor. Jag tror bestämt att vi bara har börjat förstå hur avancerade funktioner vi har. I min värld är det som kallas för psykisk ohälsa egentligen anpassningar som människan gör för att hantera situationer som framstår som omöjliga att påverka. Om exempelvis ångest ansågs vara en normal och sund reaktion för en människa så skulle det inte beskrivas som psykisk ohälsa utan ett beteende med en funktion. Synen förvärras av att den psykiska ohälsan beskrivs statiskt. ”Han har ångest” istället för att ”han ångestar”. Med det första perspektivet läggs problemet inom individen medan det andra synsättet riktar fokus på hela situationen.

Att det finns en negativ bild kring psykisk ohälsa förstärks och upprätthålls av det språkbruk som används inom myndighetsvärlden som i nedanstående exempel.

”Vem som helst kan riskera att drabbas av psykisk ohälsa”. Skolinspektionen 2015:05, sid 34.

”Personer med psykisk ohälsa ska ha tillgång till en jämlik, kunskapsbaserad och säker vård och omsorg av god kvalitet. Så är det inte alltid i dag. För att förbättra situationen för personer med psykisk ohälsa ska Socialstyrelsen bidra med kunskap, statistik och utvärdering.” Socialstyrelsens hemsida 17 nov 2017

Jag tycker däremot om begreppet psykisk hälsa som SKL använder på sin hemsida. Den psykiska hälsan handlar ”bland annat om att människor upplever sin tillvaro som meningsfull, att de kan använda sina resurser väl, att de kan vara delaktiga i samhället och att de har förmåga att hantera livets vanliga motgångar.”

Människor som inte känner igen sig i denna lydelse ska inte stämplas med psykisk ohälsa där enda botemedlet är psykologhjälp eller piller. Receptet handlar om att få känna sig sedd, betydelsefull och att bli respekterad för den man är. De behoven kan lika gärna bli tillgodosedda genom att få ett arbete, av regelbunden motion, en hemtjänsthjälp som har tid över för ett personligt samtal eller av att en granne undrar hur man mår när ens livskamrat nyss gått bort.

Foto: Annica Mari

6 kommentarer

  1. Hej Kalle. Som mor till ett barn som inte går i skolan som normalstörda barn, så kan jag hålla med. Det finns noll sjukdomsinsikt i skolan åt andra hållet. Och då menar jag som du skriver; att barn blir klassificerade som problem och problem måste man göra någonting åt. Jag tänker själv också då jag jobbar i skolan, att detta är ett av skolans genomgående problem. I allt från synen på barn och lärande till vad man har för mål i skolan. Att skolan ska vara lika för alla innebär ju sällan att det är bara den ena eller den andra gruppen man ska lägga fokuset på. Det handlar snarare tycker jag om vad man väljer att hålla för sant i skolan angående hur man lär sig. Min dotter som nu har skola hemma, kan långt mer än vad jag tänker att hon skulle lära sig om hon var tvungen att gå i skolan, och ändå får hon inte ut betyg, därför att hon inte är närvarande i skolan … vad säger det som skolan och det system som innebär likabehandling av alla?

    1. Tack Erika för att du är med och bidrar till en viktig diskussion. Skolsystemet är extremt bra på att få en hel del elever att känna sig värdelösa. För mig är de sk hemmasittarna de riktiga hjältarna, de är visselblåsare. Att inte fler protesterar mot dagens skolsystem är det som är alarmerande.

  2. Inom psykiatrin är ”psykisk ohälsa” ett väldigt vitt begrepp, som inte bara syftar till depression och ångest. Där används det som ett finare sätt att uttrycka sig på, för att andra människor ska kunna ha större förståelse för den som lider. Så tror jag i alla fall.

    Hur definierar du psykisk ohälsa?

    1. Tack för att du tar dig tid och bidrar. Jag tänker mest på det som kallas ”psykiska besvär” när jag använder begreppet psykisk ohälsa, men det är egentligen ett begrepp som jag inte vill använda. Mitt enda egentliga syfte är att rikta ljuset mot det som är det egentliga problemet. Vet inte om jag gör folk upprörda genom min artikel, jag vill bara att vi ska prata om det mer. Vad hände i dig när du läste artikeln och nu även mitt svar?

  3. Alltså… Det märks att du inte har varit drabbad. Snälla, lova att du inte pratar så här med någon som har psykisk problematik, för många av de här tankarna är raka motsatsen mot vad som hjälper.

    För min egen del var det hanterbart fram till ca 21 års ålder. Där nådde stressen över högskolestudier i kombination med min då odiagnostiserade sjukdom sådana nivåer att varje dag var en kamp mot självmordstankarna. Det faktum att andra pratade om sin problematik var en möjlighet att ventilera, få ur sig det värsta. Att tysta ner problematiken löser ingenting, det sopar det bara under mattan. I stället för att folk då kan stötta varandra sitter man var för sig och mår dåligt.

    Psykvården i det här landet är så brutalt underfinansierad att det är tragiskt. När man är på gränsen till självmord är det ändå månader med kö till psykologkontakt. När jag efter en längre tids kö fick tid inom vården upprätthölls den i ett halvår. Därefter skar de ner, jag skulle lämnas över till en annan psykolog. Det tog över ett år innan de hade en ny tid ledig. Det blev tre möten. Därefter var det ny kö, ett förberedande besök efter tre månader, ny kö för diagnosticering. Den väntetiden var över ett år. Vården hade, med deras egna ord, ”Ej för avsikt att uppfylla vårdgarantin”. Efter diagnos hamnade man i ytterliggare en kö för medicinering, förberedande möte, man glöms bort i tre månader, och till slut uppstart. Baserat på tempot de håller misstänker jag att det kommer ta åratal innan dosering är injusterad.

    Totalt tog processen fyra år innan medicinering kunde påbörjas. Fyra år då man var en avsevärt mindre produktiv samhällsmedborgare än vad man kunde ha varit vid snabb åtgärd.

    Så för att bemöta några av dina punkter:
    Att tysta ner samtalet om psykisk ohälsa löser inget. Utan att få tala ut med andra i samma position hade jag sannolikt inte levt idag.

    Psykisk ohälsa är inte ett normalt tillstånd, det är när de mörka känslorna tar överhanden (om vi pratar depression). Det är naturligt att vara deppig när någon dött, det är inte naturligt att vara deppig varje dag i åratal utan anledning.

    Det finns ingenting positivt i att acceptera sin ångest, då släpper man fram den och låter den ta över. För egen del är det en strid varje dag att hålla ångesten tillbaka för att fungera som människa.

    Och ifall ni undrar, diagnostiseringen landade i ADHD – Huvudsakligen ouppmärksam form samt Autismspektrumsyndrom. Då hade jag i tidigare skeden också fått diagnosen Depression – Ospecificerad, men den är mer en följdeffekt av de andra.

    1. Tack James. Jag är oerhört glad och tacksam att du delar din upplevelse efter att ha läst min text. Jag kan känna igen din upplevelse från andra jag talat med som inte fått det stöd som behövdes. Att uppleva att något är ”fel” men inte få reda på vad det är. Det är mycket påfrestande.

      Jag blir också lite irriterad eftersom du påstår att jag inte varit drabbad. Kanske inte på samma sätt som du men låt mig återkomma till det den dagen jag själv vill prata om saken. Det är ämne jag länge tänkt skriva om men det ska kännas rätt när jag gör det.

      Sedan känns det viktigt att reda ut några saker som gör att jag blir osäker på om jag var tydlig nog i min text. Jag vill inte tysta ned samtalet om psykisk ohälsa, tvärtom. Jag vill bara inte att det ska ses som något negativt, vare sig det handlar om så kallade psykiska besvär eller diagnoser. Det borde vara lika naturligt att prata om det psykiska som det somatiska.
      Psykisk ohälsa är inte ett normalt tillstånd, men jag menar att det som läggs i begreppet faktiskt har naturliga funktioner. Om man inte tar hänsyn till det kommer det i längden leda till allvarliga tillstånd som är svåra att ta sig ur utan medicinering eller långvarig terapi. Det är ingen fel med det, men det betyder att massor av värdefullt liv kanske förslösas. Vad händer i dig om du tänker på hur det skulle ha varit om du fått din diagnos redan som ung?
      Ångest har ett budskap men den ska inte ta över som du skriver. Därför är det ju också viktigt att acceptera att man kan behöva hjälp utifrån för att hantera den. Man är inte en sämre människa för det.

      Återigen tack för att du delade. Vi behöver prata mer om detta ämne och jag ska bidra med det jag har erfarenheter av.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.