Dödstråkigt

Sårbarhet

Cyklade genom en kyrkogård idag efter ännu en euforisk dag på skolan. Euforisk i bemärkelsen att jag hade känt mig betydelsefull, att jag börjat förstå vad som kan vara så jobbigt för en elev. Och när hen förstår att jag börjar förstå, då uppstår den kontakt som är grunden för allt. Det blev en glass idag igen (kan förstås om du läst förra inlägget).

När jag passerade kyrkogården slogs jag av den fina miljön, växelspelet mellan ljus och skugga. Jag tänkte på vad alla de döda varit med om under sina liv och alla de förändringar de bidragit till. Det kändes fint att slå sig ned på en bänk och bara ta in allt som kom över mig. Men att en dag ligga där under någon gravsten som en i mängden döda, i en av alla dessa långa rader – nej, det är inget för mig kan jag känna. Det skulle vara dödstråkigt. Bränn upp mig såsom jag under vissa stunder i livet brann för vissa frågor. Sprid ut min aska och låt den bli näring till något nytt.

När jag lämnat detta jordeliv hoppas jag det kommer vara en och annan som tar sig till den fina lund där jag spridits ut. Som slår sig ned en stund. Och kanske säger, tack Kalle för att du var du. Du gjorde skillnad för mig.

4 kommentarer

  1. Jag säger det nu – Tack Kalle, du gör skillnad för mig!

    Känns lite sent när du är död…

    1. Tack Anders, det värmer i hela hjärtat det du skriver! För mitt eget lärande, på vilket sätt gör jag skillnad för dig? Du kan svara här eller på annat vis.

    1. Tack Anders! Känns fint att göra en annan människa – dig – glad! Berätta gärna hur det gör dig glad.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.