Detaljen

För första gången sedan tumörupptäckten 2018 tillät jag mig att känna tillförsikt inför onsdagens halvårsvisa kontroll. Jag mådde så oerhört bra att det hade varit konstigt om det skulle ha hittats något fel på mig. Och vad hände?

Genom århundraden har människan, kanske mest män, levt i huvudet. Förnuftet, det rationella har haft tydligt företräde framför det inre livets värld. Så även för mig där kroppens olika förnimmelser betraktats som från mig skilda fenomen. Det har varit “otur” när jag drabbats av gubbvad, ryggskott eller vad som nu har inträffat. Som om det skulle ha med något yttre att göra snarare än med mig.

Tumörupptäckten
Tumörupptäckten i augusti 2018 fick mig på allvar att börja bli nyfiken på vad kroppen egentligen har att säga. Även då mådde jag så bra att det var obegripligt att jag hade en tumör. Det ställde till så mycket med allt jag höll på med! Men så småningom kom insikten att det kanske var det bästa som hänt mig. Att budskapet var att stanna upp och ge omsorg till mig själv. Det behövde jag – inte bara köra på som om min kropp är någon slags fordon som kan bytas ut så snart det körts slut.

Att leva ett liv i huvudet går alldeles utmärkt men min upptäckt är att det livet är klart fattigare än det som jag sedan några år lever – genom min kropp. Livet har även nu sina utmaningar och sina upp- och nedgångar, men det är på ett annat sätt.

En mer radikal tanke
På cykeln in till onsdagens undersökning tillät jag tanken att allt skulle gå bra, att inget skulle upptäckas. När den tanken väl släppts ut kom ännu en och mer radikal. Jag tillät tanken att det rentav skulle vara intressant och häpnadsväckande, OM det upptäcktes något. För en sådan upptäckt skulle betyda att det fanns ytterligare något att förstå i mig själv.

Att titta på skärmen och följa med i undersökningen var helt otänkbart för några år sedan trots narkotiska preparat. I onsdags kunde jag titta hela tiden trots att det är en obehaglig känsla att uppleva instrumentet i mig samtidigt som jag följer med på skärmen.

Beskedet
Jag var helt lugn när hon sa att “Jo, det är något litet här. Jag tror inte det är en ny tumör, men det där vill jag kolla upp.” Tidigare har oron direkt gripit tag i mig, men vi förstår varandra väldigt bra hon och jag vilket gör att det inte ligger kvar tankar och maler. Vi pratar om det som står i fokus och lindar inte in. 

Jag har ändå tänkt lite grann på upptäckten senaste dagarna. Inte utifrån oro utan mer vad det är min kropp egentligen vill säga. Just nu lägger jag in följande innebörd: “Lyssna på mig, lyssna på varenda liten detalj jag har att säga. Det riktigt fina, det riktigt viktiga kan finnas i en liten, liten detalj.”

Foto: Karine Germain

2 kommentarer

  1. Så vackert att läsa! Tack att du delar. Skickar hopp om du en dag behöver lite påfyllning.

    1. Tack Hannah! Och fint med lite extra hopp. Just nu är det verkligen något jag har, känner mig mer levande än någonsin. Men det kan såklart komma en dag då det kan behövas en dos utifrån och då vet jag att det finns:-)

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Translate »