Avvikelser

Tänk om alla avvikelser vi ser, exempelvis gängrelaterat våld eller stökiga elever i skolan, bär på en insikt om oss människor som vi inte kommer åt så länge vi betraktar det avvikande som “fel”. Lek med tanken att vi verkligen ägnade tid åt att studera människor vars beteende betraktas som avvikande – vilken insikt tror Du skulle träda fram?

Vad är det som gör att vi inte vill eller inte orkar se orsakerna bakom avvikande beteenden? Att vi inte tar oss tid att sätta dem i ett sammanhang? Jag vill bestämt hävda att det finns enormt mycket kunskap om människan i det som anses omänskligt. Avvikelser kan ses som en sorts gränser. Hur vi än sorterar och väljer bort kommer det ändå alltid att finnas det som avviker från det som i betraktelsens stund ses som normalt.

Det går inte ens att tänka sig ett urval (av vad som helst) utan avvikelser. Om vi ändå tänker det, INGA avvikelser, inte ens på partikelnivå, skulle vi få problem att sortera. Överför den problematiken till människor. Att det inte gick att urskilja en människa från en annan. Inte ens dig från en annan. Innebörden går inte att förstå eftersom den sortens likhet endast finns i döden. Att vara död kan vi bara vara på ett sätt medan livet rymmer en oändlig mängd möjligheter.

Att leva innebär att INTE bli sin pappa, mamma, inte heller att bli någon annan utan att bli den man är. Den tillblivelsen kan inte ske i isolering utan i ett levande möte med andra. Att leva är alltså att skilja ut sig från andra i mötet med andra. Det betyder inte, om vi drar det här långt, att en styckmördare ska förstås som “ja, det är hans sätt att leva” och att beteendet accepteras. Nej, det finns såklart helt oacceptabla avvikelser, men bara för att det är oacceptabelt betyder det inte att det kan rymma viktiga insikter.

Hur konstigt det än låter behövs avvikelser för att vi ska kunna se det normala. Och det avvikande behöver det normala. Att sträva efter att få bort olikheter utan att förstå sammanhanget tror jag är en mycket farlig väg att vandra. Även om det inte går i praktiken att få bort olikheter innebär den strävan att vi kommer att förlora inte bara det som rent objektivt är dåligt, exempelvis styckmördare, men också människorna bakom det avvikande. Sist men inte minst går vi miste om bakgrunden till mänskliga avvikelser.

Vi begår ett oerhört misstag om vi inte ser människan bakom.

Foto: Rupert Britton

3 kommentarer

  1. Mycket intressant och klokt! Tack!
    Jag håller precis på att fördjupa mig i att alla människor har “separate realities” och att alla gör det som “make best sense in every moment” för dem.
    Tycker det låter sant och låter detta sjunka in.

  2. Läste nyligen “Bli den bästa versionen av dig själv!” Tillsammans med det du skriver väcker det mer mina funderingar om och när jag själv blir avvikande i förhållande till mitt normala jag. Och vad jag tycker om det.

    1. Tack Alice! Blir nyfiken på vad ditt “normala” jag är. Jag är rätt färgad av gestaltmetodikens syn på självet och tänker att vi blir till i varje möte med omgivningen. Vi skulle alltså på så sätt vara “normala” hela tiden. Samtidigt kan jag ju själv uppleva att något i mig avviker ibland i mötet med andra. Och vad är det… Spännande att utforska!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Translate »