Experimentet

Sårbarhet

31 december 2018 bjöd jag in alla följare att delta i ett litet experiment. Frivilligt såklart och helt ok att vara med utan att publiceras. Nedan kan ni läsa texter från tre av deltagarna. Om några veckor görs den första uppföljningen.

Uppgiften var att berätta om ”En sak jag planerar att göra/förändra under 2019”. Personerna fick i uppdrag att skriva något kort om sin plan/dröm och mejla mig. Jag kommer sedan att mejla någon gång i månaden för att se vad som händer med planen/drömmen.

Det finns inga rätt, inga fel. Det är vad som händer (eller inte händer), det är processen som är det intressanta. Och planen kanske ändras under resans gång. Det som händer, det händer.

Tack för att ni följer bloggen! Givetvis är det ok att hoppa på när som helst om du missade första uppropet. Det är bara att mejla mig.

Anders skrev:

1. Inte köpa några flygresor (vill dock inte gärna missa resan till Island tillsammans med alla kollegor).

2. Inte fejsbooka på vardagar eller då jag är med människor jag känner.

3. Äta och laga mer vegetariskt jämfört med 2018.

Hannah skrev:

Min plan för 2019 är att jobba på att vara än mer autentisk. Vara som jag ÄR. Som kollega, i mitt företag, som vän, som mamma och partner. 

Jag kommer också bereda väg för mer vila, 2018 var rätt intensivt (om än roligt) med avslutad specialistutbildning, resor i utbildningen, bytt jobb, flyttat och varit gravid och fått ett till barn.

Så för att lyckas vara mer autentisk och vila så ska jag ha mer inmärksamhet (ett nytt ord någon kommit på – love it!). För mig står inmärksamhet för mer fokus inåt än utåt. Hur jag mår inuti ska få styra mer hur jag är och vad jag behöver <3 

Ska bli spännande!

Kalle skrev:

Jag har en sak jag vill förverkliga och det är att skriva en godnattsaga för pappor. Har som vanligt en hel del annat också, men just den idén tycker jag väldigt mycket om.

Foto: Yasin Aribuga

Övergången

Sårbarhet

Ett nytt år står för dörren. Idag är det 2018, imorgon 2019. Det är övergången som är det intressanta. Låt oss stanna upp i den.

Ingen människa har levt i historien, inte heller i framtiden. Det finns egentligen bara NU, ett ständigt flöde av en massa nu-situationer. Precis som med allt i livet går det att upptäcka lite annat om vi bara tillåter oss att stanna upp.

I detta oavbrutna flöde av NU finns det övergångar. Nu-övergång-nu-övergång… Det är just i de där övergångarna som det finns väldigt mycket spännande. Tänk dig dem som perronger där du kan hoppa på tåget. Och hoppa av också för den delen.

Nu är det 2018, imorgon är det 2019. Du kanske funderar på vad du bär med dig från året som gått? Då är du tankemässigt i historien. Du kanske oroar dig för hur det nya året ska bli. Då är du tankemässigt i framtiden. Det är våra tankar som får oss att vara någon annanstans än här och nu.

Det är inte fel att tänka framåt och bakåt, det är fullt normalt, men vill du vara här och nu är det övergångarna du ska uppmärksamma. Det är i övergångarna du kan få fatt i dina känslor i form av olika kroppsliga förnimmelser. Och de är ingången till att vara här och nu.

Så tänk dig att du står precis i övergången mellan 2018 och 2019. Vad känner du? Finns det delar i ditt liv (se dem som tåg) du vill hoppa på och/eller hoppa av? Ha ett öppet sinne, bara känn efter, du behöver inte agera på första impuls.

Låt mig ta ett exempel med mig själv.

Hösten (egentligen en längre tid) har jobbmässigt varit krävande och ändå har jag haft svårt att stå upp för de behov jag faktiskt identifierat. December blev månaden då jag pratade ut om det och efter årsskiftet kommer mitt arbete se annorlunda ut. Inte radikalt, men en tydlig förändring åt det håll mitt intresse drar. Så vad känner jag just NU? Osäkerhet, pirr i magen.

Jag befinner mig i övergången mellan det gamla och det nya som kommer. Det vore väl konstigt om det inte påverkade mig. Med det sagt accepterar jag de känslor av osäkerhet som finns och väljer att se dem som en förberedelse för det nya. Det kanske blir bättre, sämre, likadant? Det vet jag ju inte om jag inte testar. Så jag hoppar på detta testtåg. Det viktiga är att påminna mig om att det kommer ständigt nya övergångar, nya perronger, där jag kan hoppa av och hoppa på in i nya NU.

Nu är NU. Kram och jag önskar er alla en medveten övergång till ett nytt år!

Foto: Anderson W Rangel

En bulldozer i magen

Sårbarhet

Den som råkat ut för kräksjuka vet hur omöjligt det är att stoppa kräkreflexen. Tänk om det fanns något liknande system för att få ut skadliga tankar ur oss?

-Jag känner mig varm i magen, sa 6-åringen. En kvart senare kräktes han.

Efter den andra kräkomgången pratade vi om att det som fanns därinne behövde komma ut. Han beskrev det som att han hade en bulldozer i magen som körde iväg det som skulle ut. Under den tredje kräkomgången kämpade han. Det kom nästan inget men kräkreflexerna var lika starka. Bulldozern letade efter det sjuka i vartenda skrymsle.

Det är fascinerande att vi har så extremt starka kroppsrörelser som inte går att hindra. Försök själv nästa gång du har kräksjuka. Det går inte. De nerver som tillhör det autonoma nervsystemet kan vi inte påverka. Finns det något som fysiskt måste ut så sker det oavsett vad vi tänker.

Tänk om det fanns något liknande kring skadliga tankar? Att vi hade en bulldozer som identifierade och rensade bort tankar som inte gagnade vårt välmående. Jag tror faktiskt vi har det om än en sällan använd sådan. Det handlar om skärpt medvetenhet här och nu. Det fina (eller jobbiga beroende på hur du vill se det) är att om inte medvetandebulldozern används så sätter sig det skadliga på något sätt i kroppen. Kroppen minns.

Skillnaden mellan magbulldozern och medvetandebulldozern är att den senare behöver vår vilja för att fungera. För den som vill utvecklas öppnar sig en ny dimension i livet med skärpt medvetenhet här och nu. Vi kan träna upp oss att stanna upp, smaka på det som vi ställs inför och spotta ut det eventuellt skadliga.

Det handlar med andra ord om sårbarhet, att våga öppna upp, vara kvar i det som kan upplevas jobbigt och ta in hur det påverkar oss. Vill du, vågar du? Vad är egentligen alternativet? Men var varsam med dig själv. Hitta en trygg plats. Skynda långsamt. Lite i taget.

PS. Det blev en fjärde, femte och sjätte gång också. Men sedan var kräksjukan över för denna gång…

Foto: Jon Tyson

Vändningen

Sårbarhet

Även om jag numera ser mig som rätt kunnig vad gäller sårbarhet så slås jag ändå av hur lätt jag trillar dit och fastnar i gamla mönster. Så sent som igår var jag orkeslös, trött – nästan apatisk. Och jag vet rent kognitivt vad det betyder för mig:

Om du upplever känslor av apati, be om hjälp!

Ändå är det som om jag inte förmår trycka på larmknappen när jag trampat ned i ett dylikt hål. Den första delen av vändningen kom igår när min fru frågade hur det var med mig. Jag fick möjlighet att sätta ord på det som inte kändes som mig själv. Idag kom andra delen av vändningen när jag fick till ett möte med mina arbetsgivare och kunde tala ut.

Det som sedan händer är nästan som ett mirakelpiller. Livslusten kom tillbaka, energin och kreativiteten likaså. Och det är alltså mindre än 24 timmar sedan jag överväldigades av känslor av ensamhet och uppgivenhet. Egentligen har knappt något förändrats sedan igår. På samma gång allt.

Jag påminner mig om ett av Sårbarhetsdepartementets uttryck:”Att leva är att göra sig själv sårbar”. Det är lätt att säga men inte alltid lätt att omvandla till handling. En sak är dock säker – det funkar och sårbarhet leder till kontakt med livet.

Foto: Ozark Drones on Unsplash

Fortnite och föräldraskap eller Den usla pappan

Sårbarhet

Det sägs att föräldraskapet är som att hoppa i den djupa delen av bassängen utan att först ha lärt sig simma. Lätt är det inte att vara förälder och ett område som jag kämpar allra mest med är gränser för barnens spelande och skärmtittande.

Spelindustrin har verkligen lyckats med att fånga barns uppmärksamhet. Genom onlinespel finns äventyr och gemenskap alltid tillgängligt. Och vilken förälder vill inte unna sina barn att vara med kompisar och ha kul? Frågan är bara var gränsen går för en sund relation till skärmen. Föräldraskap och gränssättning är inga lätta grejer, åtminstone inte för mig.

Att sätta gränser för barnens skärmande, i synnerhet äldsta sonens Fortnitespelande, skapar massor av känslor i mig. Jag pendlar mellan olika roller och perspektiv på mig själv: den förstående pappan, den auktoritära pappan och den usla pappan.

Den förstående pappan kan tillåta spelande och hoppas att gränssättningen löser sig av sig själv. Han ser hur sonen har kul och tänker att det är en viktig insikt för sonen att han blir bättre på det han ägnar tid åt. Den auktoritära pappan visar ofta sitt missnöje när spelandet går över gränsen och vill begränsa skärmtiden och emellanåt ta bort den helt och hållet. Den usla pappan är egentligen en inre kritiker som dömer ut de två andra papporna och allt velande. Den usla pappan hackar på den förstående pappan som mesig och beskyller den auktoritära pappan för att förstöra relationen till sonen.

Det finns massor av omtanke bakom samtliga perspektiv. Omtanke och en önskan att det upptäcks fler sätt att ha kul och känna gemenskap på än att spela Fortnite (eller det onlinespel som för stunden gäller).

Jag är rädd för den usla pappans kritik, rädd för att jag genom att inte sätta tydliga gränser därmed inte lär mina barn hur mångfacetterat livet kan vara. Att jag begränsar genom att inte sätta gränser.

Jag är rädd för den usla pappans kritik, rädd för att jag genom att sätta gränser därmed skulle förstöra relationen till min son.

Osäkerheten tär på mig. Varför talar vi inte mer om detta? Är jag ensam om det här? Skäms vi för att vi ”misslyckats” som föräldrar? Skäms vi för att vi har barn som spelar för mycket? Skammen landar i mig i vart fall. Jag skäms och tänker att jag är en dålig förälder och vill bryta det genom att prata om det. Det här ämnet behöver ventileras.

Det finns inga rätt och fel i denna fråga, men tystnad är ingen bra metod för att komma framåt. Vi behöver prata mer än någonsin om föräldraskapets utmaningar. Jag vet att jag inte är en usel pappa. Jag är till och med en bra pappa. En bra pappa som känner sig osäker i sitt föräldraskap.

Hur är det för dig?

Foto: Euwen

 

 

Jag måste skriva något!

Sårbarhet

Det var nästan två månader sedan jag skrev ett inlägg. Jag har tänkt så många gånger att jag ska skriva ett nytt. Jag har påbörjat flera och sedan har det stannat vid utkast. Nu bara måste jag skriva något!

Varför? Jag tycker om den enkla frågan som alltför sällan ställs.

Varför?

Varför måste jag skriva något i bloggen?

[…]

[…]

[…]

[…]

[…]

Ja, varför måste jag skriva något? Jag testar med att avsluta följande mening: Jag måste skriva något i bloggen för annars…

… är jag rädd att följarna ska sluta läsa det jag skriver.

… är jag rädd att Sårbarhetsdepartementet ska tyna bort.

… är jag rädd att det jag gör och gjort för Sårbarhetsdepartementet ska vara bortkastat.

Jag testar också att omformulera och avsluta meningen så här: Jag vill skriva något i bloggen för…

… jag tycker om att skriva och dela med mig av mina tankar.

… jag tycker att det jag skriver är viktigt och vill förmedla det.

… att fler ska hitta in till bloggen.

Det blir väldigt annorlunda när ordet måste byts mot vill. Jag märker att jag styrs mycket av vad andra ska tycka. Att utkast läggs åt sidan för att de inte skulle vara tillräckligt bra. Jag kan också tydligt se att jag upplever ett krav att skriva ofta. Som om det skulle vara viktigare än innehållet. Som att skrivuppehåll skulle vara något negativt.

Känns skönt att öppet ha reflekterat kring detta mitt måste. Jag känner nu att det är ok att jag skriver oregelbundet. Jag känner också att det inte behöver vara perfekt. Jag får också kontakt med en längtan inom mig att hitta någon att samarbeta med på Sårbarhetsdepartementet. Bara det i sig är toppen att bli påmind om! Kanske blir du som läser nyfiken på vad det skulle innebära?

Har du själv några måsten i livet? Hur förhåller du dig till dem?

Foto: Aron

Bortom ekorrhjulet

Bortom ekorrhjulet. Ja, så heter podden där jag var med i fredags. Jag tycker om samtal. Även om det i detta fall handlade om en inspelning så kändes det precis som ett vanligt samtal kring viktiga ämnen. Jag blev påmind om hur viktigt det är att vi delar våra personliga berättelser med varandra. Finns så mycket att lära av att lyssna både på andra och sig själv. Under en knapp timme pratade vi om tiden med bonus på banken, lärdomarna från Polstjärnatiden, uppstarten med Sårbarhetsdepartementet och cancerbeskedet i somras. Kommentera gärna!

Lyssna på podden!

Reflektioner

Sårbarhet

Imorgon eftermiddag har det gått fyra veckor sedan jag upptäckte att något inte stod rätt till. Igår besökte jag sjukhuskyrkan för ett samtal. Behövde backa bandet och gå igenom allt igen. Det har gått så snabbt!

På något sätt är jag både oförändrad och fullständigt förändrad. Jag inser intellektuellt att jag behöver integrera det jag varit med om. Det är svårt, men jag tror faktiskt att det är just vad jag håller på med.

Har haft noll tålamod med allt. Varje gång jag kissar (typ 50 gånger om dagen) hoppas jag att kisset ska se normalt ut. Just nu, precis nu, är det så (hurra!) men jag behöver ha förståelse för att det kan gå upp och ned. Det kan ta tid innan såret är helt läkt. Det är bara så jobbigt när jag blir påmind om den gång då jag upptäckte att något var fel.

Det är svårt att vara i det svåra. Jag vill både träffa människor och inte träffa någon alls. Jag vill göra saker och göra ingenting. Jag blir rädd för apatiska inslag i mig samtidigt som de behöver erkännas. Jag förstår ju att det jag varit med om behöver bearbetas. Jag behöver kärlek men orkar inte ge tillbaka just nu.

Jag säger till mig själv: Det är ok att det är här så här Kalle. Det är normalt. Låt det vara som det är. Skriv gärna om det, låt andra veta om du tycker det känns rätt.

Foto: Thomas Charters

PS. Sprid gärna ordet om min blogg, det skulle jag uppskatta. För mig är det ett sätt att bli sedd i det jag varit med om och det kanske kan hjälpa andra i sårbara situationer. Tveka inte att höra av er på olika sätt. Jag kanske inte alltid svarar, men det betyder mycket för mig.

Få framtida inlägg automatiskt

Fyll i din e-postadress nedan så får du automatiskt framtida inlägg mejlade till dig!

Tillbaka till flocken

Sårbarhet

Tack till alla er som suttit i min mentala hejarklack sedan förra inlägget!

Jag har läst att människan är ett flockdjur. Jag har på djupet fått uppleva det nu. Känt rädslan att halka efter flocken och lämnas åt mitt öde. En rädsla som å ena sidan gränsat mot uppgivenhet, å andra sidan mot en mycket stark överlevnadsinstinkt. Jag vill leva, jag vill tillbaka in i flocken. Jag vill ut från sjukhuset och tillbaka in i det som alla tar för givet. Vardagen.

Jag inser att de här insikterna inte kommer genom att läsa sig till dem, inte genom att höra om andras upplevelser. Men om jag kan förmedla något så vill jag att du påminner dig själv om att hedra livet. Att inte ens ta ”småsaker” för givet  som att kunna kissa, bajsa, andas. Hedra även det faktum att du är just DU. Du behövs med alla dina egenskaper.

Idag ska jag fira. Jag har visserligen fått reda på att min urinblåsetumör var malign men av den snällaste formen. Det är osannolikt att den sprider sig. Den är helt borttagen, men har tendens att dyka upp igen. Jag kommer därför kontrolleras regelbundet (och blivit lovad lugnande medel nästa gång de kör upp en kamera genom urinröret, ja det är precis så obehagligt som du kan tänka dig. Gånger tio!).

Om två veckors sjukskrivning är jag tillbaka till flocken, närmare bestämt 12 september. Då har det gått en dryg månad sedan jag upptäckte blod i kisset den 8 augusti.

Tack till er i min mentala hejarklack. Tack till alla jag mött i vården. Jag har känt mig ensam många gånger men tack vare er är jag nu där jag är.

Hurra för livet!

Foto: Vladimir Vujeva

När livet stannar upp

Sårbarhet

Jag har levt i 15 734 dagar. Frågan är om jag inte lärt mig mer om livet de senaste 17 dagarna. Rädslan. Den existentiella ensamheten. Kärleken. Jag vill leva. Och det tänker jag göra. Trots den tumör som upptäcktes i mig för 10 dagar sedan.

Orangebrunt gräs
Allt började på idylliska Ämtö i Gryts skärgård. Sista semesterveckan. Vädret var fortfarande varmt och skönt. Gräset sönderbränt och orangebrunt efter sommarens hetta. Det var därför det slog mig, mitt under en drill i friska luften bakom stugan, att jag inte såg mitt kiss. Oron var igång. Hade jag druckit så dåligt? Nästa gång jag kissade tog jag med ett glas. Det där var inte resultatet av att ha druckit för lite. Kisset var som nyponsoppa. Oron tilltog. Det fanns inte någon möjlighet att uppsöka någon vårdcentral där vi befann oss ute i mellanskärgården så det blev att härda ut 1,5 dag tills vi skulle passera min hemstad Söderköping. Slutet av skärgårdsvistelsen var fortsatt fin, men det var helt omöjligt att inte tänka på det som hänt. Hade jag fått diabetes? Eller var det något värre? Eller inte något farligt alls? Tänkte på alla andra gånger jag oroat mig för något som sedan visat sig vara…ingenting. Men det här var annorlunda. Jag kände det på mig.

Bestämde mig för att dricka kopiöst i önsketron att det handlade om vätskebrist. Långsamt gick kisset över till att vara klarare, men det fanns ändå en rosa ton i det. Så fort jag drog ned på drickandet övergick det till mörkare som förut. Och rödare. Oron tilltog.

Konstaterandet
Väl inne på fastlandet efter 1,5 dags konstant ältande besökte jag lättakuten i Söderköping. Jag hade blod i kisset, det stod helt klart. Läkaren gick igenom möjliga orsaker varav en var C. En bland alla möjliga men givetvis hängde den sig kvar när jag långsamt traskade hemåt till föräldrarnas lägenhet. När jag väl kom in sprack min fasad och oron forsade ur mig. Jag kunde inte hålla tillbaka längre.

Tillbaka i Stockholm ville jag bara ha svar så fort som möjligt. Kunde omöjligen tänka på annat. Ytterligare ett toalettbesök gjorde det enkelt. Nu var det inte längre blod i kisset. Det var snarare tvärtom. 1177 sa åt mig att åka in till akuten på direkten. Texterna nedan är skrivna i de stunder av väntan som följde.

C som i cancer?
Jag sitter i Väntrum C på Akuten. C som i cancer? Så jobbigt att vänta i ovisshet. Oron tar mig ut på allehanda skräckstrapatser. Alla andra som sitter här och väntar har synliga skador. Brutna ben och armar. Vad har jag? Rött kiss. Inget jag direkt sitter och pratar om med de andra här i väntrummet. Inte som motorcrosskillen som skadat foten. Nästan lite coolt även om en tå eventuellt behövde amputeras. Men jag då? Här sitter jag och vill bara få besked vad det egentligen handlar om. Kanske gått fyra timmar nu. Den medtagna boken är utläst, matsäcken uppäten. Nu vill jag bara ha besked. Den här C-oron har ju spökat förut i mitt liv, men då genom diffusa symptom. Nu står det klart att något inte är som det ska. För man kissar inte rött om allt är som det ska.

Det tog en hel natt, totalt 15 timmar, innan jag fick ett besked. Alla värden var bra, men teorin läkaren hade var att han inte hade någon teori. Alla orsaker behövde uteslutas, närmare bestämt C behövde uteslutas. Jag skulle bli kallad igen i veckan som följde.

En ny form av oro
Jag satt med frukosten framför mig på måndagsmorgonen när telefonen ringde. Jag hade fått en tid 15.20. Så skönt att få en tid så snabbt. Och samtidigt ytterligare en slags oro dök upp. Kallades jag så snabbt av någon särskild anledning? Åh, alla dessa former av oro som hopar sig.

Nu sitter jag i väntrummet på Plan -1, röntgen. Hann knappt sätta mig ned förrän jag kallades in. Betalade en hundring för besöket och rullades in i en maskin som säkert kostar hundra miljoner. Där låg jag och matades med kontrastvätska och åkte in och ut medan maskinen surrade. Många tankar snurrade runt. Tänkte bland annat på sköterskan som tog emot mig vid första besöket. Vad hennes fina bemötande betydde mycket! Och kände tacksamhet över hjälpen jag nu får.

Nu återstår en ny väntan. En slags minihållplats på den livshållplats jag just nu befinner mig på. Jag vill vidare.

Dagen efter kom nästa kallelse. Urologen. Dags för snorren att undersökas. En dubbel känsla. Dels bra att de undersöker allt, dels oro för att det ska göra ont. Jag behöver vara stark nu. Fast jag känner mig svag. Det kommer att gå bra.

Upptäckten
Nu sitter jag här. Hiss B, plan 7. Och väntar på min tur. Jag ska berätta om min oro, det ska jag göra.

Jag gjorde det. Berättade om min oro. Tänkte på att det skulle göra ont. Därför blev jag lite tagen när doktorn på ett fint men sakligt sett sa:
-Du har en tumör.

Det har inte ens gått en vecka sedan jag upptäckte att kisset var konstigt. Nu väntar jag på operation och ytterligare besked. Min målbild är tydlig: bra resultat från röntgen som jag väntar på och en snar operation av det som upptäcktes idag. Jag har fått en knack på axeln med budskapet att jag är dödlig. Det ger mig än mer livslust. Jag är inte klar än. Jag har mycket kvar att ge.

Det är lite som att mitt liv stannat upp medan allt runtomkring rullar på. Jag berättade för kollegorna igår. Kändes skönt. Vill inte gå runt och säga ”Det är bra” när de vanliga frågorna ställs om ”Hur är läget”.

Tacksamhet
Har fått operationstid nu. På tisdag är det dags. Har inte ens gått två veckor sedan allt startade. Så tacksam för hur snabbt allt hanterats. Så tacksam för blodet i kisset, det är ju trots allt tack vare det som tumören upptäckts.

Nu ska jag strax in på operation. Kalle med K som blev Kalle med C. De senaste två veckorna har varit omtumlande. Nu vill jag bli Kalle med K igen – det är min målbild. Jag är 182cm lång och 75 kg tung. Min motståndare är 12 millimeter, stor som en ärta. Tänk att något så litet kan få livet att stanna upp, känna sig hotat.

Operationen gick bra. Det blev en lång väntan innan jag fick somna in och sedan plötsligt vakna upp. Märkligt det här med att sövas, det är som om tiden bara tas bort, som om den inte ens funnits. På grund av att operationen blev senarelagd fick jag inte träffa läkaren efter operationen, det skulle bli dagen efter istället. Ännu en väntan.

Längtan
Jag ligger på mitt rum. Rum 13, sängplats 1. Rum 13, innebär det otur? Inte kunnat göra så mycket. Vill inte prata med de övriga tre som ligger här. Spelat lite mobilspel, slagit ihjäl tid. Väntar på Malin, hon som opererade mig igår.

Åh jag längtar efter att få komma ut. Längtar efter frisk luft. Längtar efter att få röra mig fritt. Längtar efter att klara mig själv. Här ligger jag i min sjuksäng med ont i magen, ryggen och med kateter. Hade klarat mig ifrån kateter vid operationen men på kvällen kunde jag inte längre kissa och det blev nödvändigt att sätta in. Ugh! Snoppen är en mans känsligaste område. Med kateter blev det för mig minst tio gånger värre.

Nästa gång jag simmar ska jag njuta extra mycket av vattnet som svalkar ansiktet. Nästa gång jag äter ett blåbär ska jag njuta extra mycket av smaken. Åh, det finns så mycket fantastiskt i livet i det lilla. Saker man blir varse först när man gör en rejäl grundstötning. Jag ska hylla livet i varje andetag framöver!

Malin meddelade att operationen gått bra. Lite komplicerat placerad var den lilla tumören, men allt var borttaget nu. Var jag Kalle med K igen alltså? Hon skulle återkomma om 2-3 veckor när analysen var klar. Ännu en väntan.

Spänning
Blev utskriven dagen efter operationen. Sjuktaxi. Stapplade ut från den och in i huset. En enda delmålbild just då. Bli av med katetern på fredag morgon som planerat och kunna kissa normalt igen därefter. Låste mig något oerhört vid denna målbild. Ville så gärna kunna kissa normalt igen att det var det enda jag tänkte på. Sov dåligt, gick som en 100-åring och byggde upp en spänning i kroppen som var enorm. Oavsett om jag låg eller satt så var det ingen vila för kroppen.

Klockan 08.15 fredag morgon var det dags. En enda sak i huvudet. På väg till vårdcentralen inträffade något kul som nog var bra för mig. Mötte grannen som jobbar som sjuksköterska. Hon hade blivit uppskriven på att ta hand om mig! Men sagt att vi var grannar och lämnat över till en kollega. Haha! Det hade varit något det. Ingreppet gjorde ont men gick bra. Gick hem igen stapplandes som värsta cowboyen. En enda sak i huvudet – kunna kissa normalt. Drack vatten, te, kaffe i mängder. Kom inget kiss. Oron steg. Sedan kunde jag inte hitta vår kattunge och för en stund skingrades tankarna. Plötsligt var jag kissnödig.

Där satt jag på toaletten som om det vore på Wembley inför fullsatt publik. Det enda som förväntades var kiss. Det gick! Jaaaaaa! Stående ovationer. En stund senare kissomgång nummer två, sedan tre och hade säkert kissat tio gånger innan lunch. Jaaa! Segerrusig.

Monumental trötthet
La mig ned på sängen efter lunch. Den trötthet som infann sig har jag aldrig varit med om. Värktabletter som jag fått efter operationen hade jag knappt märkt någon effekt av. Men nu var det som allt det narkotikaklassade klubbade mig och gjorde kroppen tyngre än jag någonsin upplevt. Herregud vad tung jag var. En monumental trötthet! Och så skönt! Jag sjönk genom sängen, genom huset. Spänningen började släppa i kroppen!

Nu återstår en relativt lång period av väntan innan jag får det slutliga beskedet. Ska försöka våga vara positiv nu.

Foto: Matthaeus