Tekniskt fel

Tack till en av er följare som upplyste mig om att det inte går att anmäla sig för prenumeration av någon anledning. Jag har noterat att det inte kommit några nya prenumeranter på ett tag. Min inre kritiker sa att det var för att texterna var ointressanta. Snacka om skönt att då få veta att det är något tekniskt fel på bloggen…

Felsökning pågår!

Livet i poolen

Sårbarhet.

Min vän E gav mig en sådan fin metafor häromdagen på kursen vi gått tillsammans. Översatt till vardagssvenska skulle man kunna säga att livet är som en pool. Låt mig förklara.

Tänk dig en situation i ditt liv – vilken som helst. Personalmöte på jobbet, eller att du står i kassan på Konsum och pratar med din favoritkassörska Inga.

Tänk dig nu en pool fylld med vatten.

Själva situationen är vattnet i poolen och poolens ram är själva avgränsningen för situationen. Personerna i din situation är med och badar.

Det som händer i vattnet kommer att påverka samtliga som befinner sig i den. MYCKET eller litet. Men allt påverkas. Utan värdering. Det jag/du andra gör har betydelse för alla andra som befinner sig i poolen.

Jag kan hoppa bomb i poolen men då behöver jag vara medveten om att vågskvalpet får stor påverkan på de andra. Kanske så mycket att det skvätter över och även påverkar människor i andra pooler. Allting som händer i vår omvärld hänger på så sätt samman.

Att inte göra något kan framstå som ingenting men faktum är att du ju enbart genom att vara i poolen tränger undan lika mycket vatten som dig själv. Även tystnad tar plats och påverkar.

När något händer som du tycker om är du själv alltså en del av det. När något händer som du inte tycker om är du också en del av det.

Hylla dig själv när något är bra i den situation du befinner dig i. Ta dig själv en funderare över ditt ansvar när något inte är bra där du befinner dig.

Zooma ut, se dig själv och de andra i poolen. Se poolen.

Foto: Zbysiu Rodak

Ensamma pojkar

Sårbarhet

Jag har nu arbetat lite drygt två år i skolans värld. Det finns en sak som sticker ut – de ensamma pojkarna. De finns i varje skola och alla samhällsgrupper. Pojkarna som är ensamma och samtidigt tar mycket plats. Jag kan urskilja två grupperingar. Att ta hand om dem och det egentliga behovet bakom skulle förändra samhället i grunden.

De utagerande pojkarna. De här våldsamma, bullriga, mobbande eller skräniga pojkarna är lätta att misstolka. Vi dömer dem efter deras handlingar och utan kunskap om hur vi människor fungerar gör vi det som känns rätt – STRAFFAR DEM. De stängs av, skälls ut, skiljs ut. Med andra ord raka motsatsen till vad de behöver – GEMENSKAP, FÖRSTÅELSE och KÄRLEK. Resultatet blir att vi omedvetet förvärrar det vi försöker förhindra. I de flesta fall blir det ändå rätt bra i slutändan, men en del pojkar fångas inte upp i tid.

Människan har en OFATTBAR repertoar av beteenden. Min uppfattning är att samtliga de ”omänskliga” beteenden som vi emellanåt ser i samhället är den logiska följden av oförmåga att hantera känslor. Vi vill inte se beteendena som mänskliga trots att det enkelt går att konstatera att det var en människa och inte en rymdvarelse eller annan form av icke-människa som utförde det hemska.

Det räcker inte att enbart säga ”vi får inte glömma historien”. Självklart får vi inte glömma alla hemska händelser i världen, men den ännu mer relevanta frågan är VARFÖR? Vilket banar väg för följdfrågan, VAD KUNDE VI GJORT FÖR ATT FÖRHINDRA DET SOM HÄNDE? Det handlar om empati, om förmågan att sätta sig in i hur en annan människa känt, tänkt och agerat. Inte acceptera vidriga handlingar utan om att försöka förstå dem. Det är det ENDA långsiktigt hållbara sättet att förhindra att det sker igen.

De högpresterande pojkarna. Vinna är det viktiga. Det egna värdet är avhängigt hur den egna prestationen står sig i förhållande till andra. De här pojkarna är inte så ”farliga”, men har ändå en förmåga att sätta tonen i den grupp de tillhör. Det sprids lätt en känsla av att allt handlar om tävling. Så länge det är vind i seglen mår de här pojkarna bra, men kommer ett större skepp och tar vinden, uppstår lätt en situation som är svår att hantera. Pojkarna tappar tron på sig själva eller försöker prestera ännu mer. Omedvetet hamnar de på ett spår som skapar ännu större känsla av ensamhet eller åtminstone rädsla för vad som skulle hända om de inte presterade längre.

De två grupperingarna har en sak gemensamt. Ensamhet är något de vill bort ifrån eller åtminstone inte vill acceptera. Kampen är omöjlig eftersom ensamhet är något som följer av att vara människa. 

Det är okej att vara sårbar, det är okej att erkänna rädslan för ensamhet. Det är ju precis det som faktiskt bryter den onda cirkeln. Om ändå fler pojkar fick det med sig det under sin skolgång. Jag ska göra vad jag kan. Jag lider inte brist på kunskaper om att prestera om jag säger så.

Och sist men inte minst. Det räcker inte att bara fånga upp de ensamma pojkarna. Vi behöver arbeta med hela gruppen/klassen så att alla får med sig kunskap om vad empati är i praktiken. I annat fall kommer framtidens människor att utgå från att det bästa vi kan göra är att bygga murar och att blunda för den kunskap som finns i det som är svårt att hantera. Det finns redan en hel del sådana pojkar på höga poster runtom i världen.

Vi behöver inte fler.

Foto: Sasha Freemind

Lyssnaren Lasse

Det var med glädje jag mottog beskedet att Lasse Övling blivit Sveriges nya radiopsykolog. Att verkligen känna sig lyssnad på gör gott för både kropp och själ. Lasse kan konsten att lyssna.

Jag har vid tre tillfällen fått möjlighet att träffa Lasse tillsammans med hans poddkollega Margareta Berggren. Senaste gången var när jag pratade om hur livet stannade upp efter mitt cancerbesked. Det är en ynnest att få samtala med dem – vad samtalet än handlar om så blir det viktigt på riktigt.

Vad är det som gör skillnaden med Lasse? Hans lugna stil? Rösten? Hans livserfarenhet? Det är alltihop plus lite till. Han är verkligen intresserad av det som sägs.

Kan varmt rekommendera första avsnittet med Lasse även om jag inte har en aning vad det kommer handla om.

Foto: Stina Gullander (från Sveriges radios hemsida)

Experimentet

Sårbarhet

31 december 2018 bjöd jag in alla följare att delta i ett litet experiment. Frivilligt såklart och helt ok att vara med utan att publiceras. Nedan kan ni läsa texter från tre av deltagarna. Om några veckor görs den första uppföljningen.

Uppgiften var att berätta om ”En sak jag planerar att göra/förändra under 2019”. Personerna fick i uppdrag att skriva något kort om sin plan/dröm och mejla mig. Jag kommer sedan att mejla någon gång i månaden för att se vad som händer med planen/drömmen.

Det finns inga rätt, inga fel. Det är vad som händer (eller inte händer), det är processen som är det intressanta. Och planen kanske ändras under resans gång. Det som händer, det händer.

Tack för att ni följer bloggen! Givetvis är det ok att hoppa på när som helst om du missade första uppropet. Det är bara att mejla mig.

Anders skrev:

1. Inte köpa några flygresor (vill dock inte gärna missa resan till Island tillsammans med alla kollegor).

2. Inte fejsbooka på vardagar eller då jag är med människor jag känner.

3. Äta och laga mer vegetariskt jämfört med 2018.

Hannah skrev:

Min plan för 2019 är att jobba på att vara än mer autentisk. Vara som jag ÄR. Som kollega, i mitt företag, som vän, som mamma och partner. 

Jag kommer också bereda väg för mer vila, 2018 var rätt intensivt (om än roligt) med avslutad specialistutbildning, resor i utbildningen, bytt jobb, flyttat och varit gravid och fått ett till barn.

Så för att lyckas vara mer autentisk och vila så ska jag ha mer inmärksamhet (ett nytt ord någon kommit på – love it!). För mig står inmärksamhet för mer fokus inåt än utåt. Hur jag mår inuti ska få styra mer hur jag är och vad jag behöver <3 

Ska bli spännande!

Kalle skrev:

Jag har en sak jag vill förverkliga och det är att skriva en godnattsaga för pappor. Har som vanligt en hel del annat också, men just den idén tycker jag väldigt mycket om.

Foto: Yasin Aribuga

Övergången

Sårbarhet

Ett nytt år står för dörren. Idag är det 2018, imorgon 2019. Det är övergången som är det intressanta. Låt oss stanna upp i den.

Ingen människa har levt i historien, inte heller i framtiden. Det finns egentligen bara NU, ett ständigt flöde av en massa nu-situationer. Precis som med allt i livet går det att upptäcka lite annat om vi bara tillåter oss att stanna upp.

I detta oavbrutna flöde av NU finns det övergångar. Nu-övergång-nu-övergång… Det är just i de där övergångarna som det finns väldigt mycket spännande. Tänk dig dem som perronger där du kan hoppa på tåget. Och hoppa av också för den delen.

Nu är det 2018, imorgon är det 2019. Du kanske funderar på vad du bär med dig från året som gått? Då är du tankemässigt i historien. Du kanske oroar dig för hur det nya året ska bli. Då är du tankemässigt i framtiden. Det är våra tankar som får oss att vara någon annanstans än här och nu.

Det är inte fel att tänka framåt och bakåt, det är fullt normalt, men vill du vara här och nu är det övergångarna du ska uppmärksamma. Det är i övergångarna du kan få fatt i dina känslor i form av olika kroppsliga förnimmelser. Och de är ingången till att vara här och nu.

Så tänk dig att du står precis i övergången mellan 2018 och 2019. Vad känner du? Finns det delar i ditt liv (se dem som tåg) du vill hoppa på och/eller hoppa av? Ha ett öppet sinne, bara känn efter, du behöver inte agera på första impuls.

Låt mig ta ett exempel med mig själv.

Hösten (egentligen en längre tid) har jobbmässigt varit krävande och ändå har jag haft svårt att stå upp för de behov jag faktiskt identifierat. December blev månaden då jag pratade ut om det och efter årsskiftet kommer mitt arbete se annorlunda ut. Inte radikalt, men en tydlig förändring åt det håll mitt intresse drar. Så vad känner jag just NU? Osäkerhet, pirr i magen.

Jag befinner mig i övergången mellan det gamla och det nya som kommer. Det vore väl konstigt om det inte påverkade mig. Med det sagt accepterar jag de känslor av osäkerhet som finns och väljer att se dem som en förberedelse för det nya. Det kanske blir bättre, sämre, likadant? Det vet jag ju inte om jag inte testar. Så jag hoppar på detta testtåg. Det viktiga är att påminna mig om att det kommer ständigt nya övergångar, nya perronger, där jag kan hoppa av och hoppa på in i nya NU.

Nu är NU. Kram och jag önskar er alla en medveten övergång till ett nytt år!

Foto: Anderson W Rangel

En bulldozer i magen

Sårbarhet

Den som råkat ut för kräksjuka vet hur omöjligt det är att stoppa kräkreflexen. Tänk om det fanns något liknande system för att få ut skadliga tankar ur oss?

-Jag känner mig varm i magen, sa 6-åringen. En kvart senare kräktes han.

Efter den andra kräkomgången pratade vi om att det som fanns därinne behövde komma ut. Han beskrev det som att han hade en bulldozer i magen som körde iväg det som skulle ut. Under den tredje kräkomgången kämpade han. Det kom nästan inget men kräkreflexerna var lika starka. Bulldozern letade efter det sjuka i vartenda skrymsle.

Det är fascinerande att vi har så extremt starka kroppsrörelser som inte går att hindra. Försök själv nästa gång du har kräksjuka. Det går inte. De nerver som tillhör det autonoma nervsystemet kan vi inte påverka. Finns det något som fysiskt måste ut så sker det oavsett vad vi tänker.

Tänk om det fanns något liknande kring skadliga tankar? Att vi hade en bulldozer som identifierade och rensade bort tankar som inte gagnade vårt välmående. Jag tror faktiskt vi har det om än en sällan använd sådan. Det handlar om skärpt medvetenhet här och nu. Det fina (eller jobbiga beroende på hur du vill se det) är att om inte medvetandebulldozern används så sätter sig det skadliga på något sätt i kroppen. Kroppen minns.

Skillnaden mellan magbulldozern och medvetandebulldozern är att den senare behöver vår vilja för att fungera. För den som vill utvecklas öppnar sig en ny dimension i livet med skärpt medvetenhet här och nu. Vi kan träna upp oss att stanna upp, smaka på det som vi ställs inför och spotta ut det eventuellt skadliga.

Det handlar med andra ord om sårbarhet, att våga öppna upp, vara kvar i det som kan upplevas jobbigt och ta in hur det påverkar oss. Vill du, vågar du? Vad är egentligen alternativet? Men var varsam med dig själv. Hitta en trygg plats. Skynda långsamt. Lite i taget.

PS. Det blev en fjärde, femte och sjätte gång också. Men sedan var kräksjukan över för denna gång…

Foto: Jon Tyson

Vändningen

Sårbarhet

Även om jag numera ser mig som rätt kunnig vad gäller sårbarhet så slås jag ändå av hur lätt jag trillar dit och fastnar i gamla mönster. Så sent som igår var jag orkeslös, trött – nästan apatisk. Och jag vet rent kognitivt vad det betyder för mig:

Om du upplever känslor av apati, be om hjälp!

Ändå är det som om jag inte förmår trycka på larmknappen när jag trampat ned i ett dylikt hål. Den första delen av vändningen kom igår när min fru frågade hur det var med mig. Jag fick möjlighet att sätta ord på det som inte kändes som mig själv. Idag kom andra delen av vändningen när jag fick till ett möte med mina arbetsgivare och kunde tala ut.

Det som sedan händer är nästan som ett mirakelpiller. Livslusten kom tillbaka, energin och kreativiteten likaså. Och det är alltså mindre än 24 timmar sedan jag överväldigades av känslor av ensamhet och uppgivenhet. Egentligen har knappt något förändrats sedan igår. På samma gång allt.

Jag påminner mig om ett av Sårbarhetsdepartementets uttryck:”Att leva är att göra sig själv sårbar”. Det är lätt att säga men inte alltid lätt att omvandla till handling. En sak är dock säker – det funkar och sårbarhet leder till kontakt med livet.

Foto: Ozark Drones on Unsplash

Fortnite och föräldraskap eller Den usla pappan

Sårbarhet

Det sägs att föräldraskapet är som att hoppa i den djupa delen av bassängen utan att först ha lärt sig simma. Lätt är det inte att vara förälder och ett område som jag kämpar allra mest med är gränser för barnens spelande och skärmtittande.

Spelindustrin har verkligen lyckats med att fånga barns uppmärksamhet. Genom onlinespel finns äventyr och gemenskap alltid tillgängligt. Och vilken förälder vill inte unna sina barn att vara med kompisar och ha kul? Frågan är bara var gränsen går för en sund relation till skärmen. Föräldraskap och gränssättning är inga lätta grejer, åtminstone inte för mig.

Att sätta gränser för barnens skärmande, i synnerhet äldsta sonens Fortnitespelande, skapar massor av känslor i mig. Jag pendlar mellan olika roller och perspektiv på mig själv: den förstående pappan, den auktoritära pappan och den usla pappan.

Den förstående pappan kan tillåta spelande och hoppas att gränssättningen löser sig av sig själv. Han ser hur sonen har kul och tänker att det är en viktig insikt för sonen att han blir bättre på det han ägnar tid åt. Den auktoritära pappan visar ofta sitt missnöje när spelandet går över gränsen och vill begränsa skärmtiden och emellanåt ta bort den helt och hållet. Den usla pappan är egentligen en inre kritiker som dömer ut de två andra papporna och allt velande. Den usla pappan hackar på den förstående pappan som mesig och beskyller den auktoritära pappan för att förstöra relationen till sonen.

Det finns massor av omtanke bakom samtliga perspektiv. Omtanke och en önskan att det upptäcks fler sätt att ha kul och känna gemenskap på än att spela Fortnite (eller det onlinespel som för stunden gäller).

Jag är rädd för den usla pappans kritik, rädd för att jag genom att inte sätta tydliga gränser därmed inte lär mina barn hur mångfacetterat livet kan vara. Att jag begränsar genom att inte sätta gränser.

Jag är rädd för den usla pappans kritik, rädd för att jag genom att sätta gränser därmed skulle förstöra relationen till min son.

Osäkerheten tär på mig. Varför talar vi inte mer om detta? Är jag ensam om det här? Skäms vi för att vi ”misslyckats” som föräldrar? Skäms vi för att vi har barn som spelar för mycket? Skammen landar i mig i vart fall. Jag skäms och tänker att jag är en dålig förälder och vill bryta det genom att prata om det. Det här ämnet behöver ventileras.

Det finns inga rätt och fel i denna fråga, men tystnad är ingen bra metod för att komma framåt. Vi behöver prata mer än någonsin om föräldraskapets utmaningar. Jag vet att jag inte är en usel pappa. Jag är till och med en bra pappa. En bra pappa som känner sig osäker i sitt föräldraskap.

Hur är det för dig?

Foto: Euwen

 

 

Jag måste skriva något!

Sårbarhet

Det var nästan två månader sedan jag skrev ett inlägg. Jag har tänkt så många gånger att jag ska skriva ett nytt. Jag har påbörjat flera och sedan har det stannat vid utkast. Nu bara måste jag skriva något!

Varför? Jag tycker om den enkla frågan som alltför sällan ställs.

Varför?

Varför måste jag skriva något i bloggen?

[…]

[…]

[…]

[…]

[…]

Ja, varför måste jag skriva något? Jag testar med att avsluta följande mening: Jag måste skriva något i bloggen för annars…

… är jag rädd att följarna ska sluta läsa det jag skriver.

… är jag rädd att Sårbarhetsdepartementet ska tyna bort.

… är jag rädd att det jag gör och gjort för Sårbarhetsdepartementet ska vara bortkastat.

Jag testar också att omformulera och avsluta meningen så här: Jag vill skriva något i bloggen för…

… jag tycker om att skriva och dela med mig av mina tankar.

… jag tycker att det jag skriver är viktigt och vill förmedla det.

… att fler ska hitta in till bloggen.

Det blir väldigt annorlunda när ordet måste byts mot vill. Jag märker att jag styrs mycket av vad andra ska tycka. Att utkast läggs åt sidan för att de inte skulle vara tillräckligt bra. Jag kan också tydligt se att jag upplever ett krav att skriva ofta. Som om det skulle vara viktigare än innehållet. Som att skrivuppehåll skulle vara något negativt.

Känns skönt att öppet ha reflekterat kring detta mitt måste. Jag känner nu att det är ok att jag skriver oregelbundet. Jag känner också att det inte behöver vara perfekt. Jag får också kontakt med en längtan inom mig att hitta någon att samarbeta med på Sårbarhetsdepartementet. Bara det i sig är toppen att bli påmind om! Kanske blir du som läser nyfiken på vad det skulle innebära?

Har du själv några måsten i livet? Hur förhåller du dig till dem?

Foto: Aron