Vändningen

Sårbarhet

Även om jag numera ser mig som rätt kunnig vad gäller sårbarhet så slås jag ändå av hur lätt jag trillar dit och fastnar i gamla mönster. Så sent som igår var jag orkeslös, trött – nästan apatisk. Och jag vet rent kognitivt vad det betyder för mig:

Om du upplever känslor av apati, be om hjälp!

Ändå är det som om jag inte förmår trycka på larmknappen när jag trampat ned i ett dylikt hål. Den första delen av vändningen kom igår när min fru frågade hur det var med mig. Jag fick möjlighet att sätta ord på det som inte kändes som mig själv. Idag kom andra delen av vändningen när jag fick till ett möte med mina arbetsgivare och kunde tala ut.

Det som sedan händer är nästan som ett mirakelpiller. Livslusten kom tillbaka, energin och kreativiteten likaså. Och det är alltså mindre än 24 timmar sedan jag överväldigades av känslor av ensamhet och uppgivenhet. Egentligen har knappt något förändrats sedan igår. På samma gång allt.

Jag påminner mig om ett av Sårbarhetsdepartementets uttryck:”Att leva är att göra sig själv sårbar”. Det är lätt att säga men inte alltid lätt att omvandla till handling. En sak är dock säker – det funkar och sårbarhet leder till kontakt med livet.

Foto: Ozark Drones on Unsplash

Fortnite och föräldraskap eller Den usla pappan

Sårbarhet

Det sägs att föräldraskapet är som att hoppa i den djupa delen av bassängen utan att först ha lärt sig simma. Lätt är det inte att vara förälder och ett område som jag kämpar allra mest med är gränser för barnens spelande och skärmtittande.

Spelindustrin har verkligen lyckats med att fånga barns uppmärksamhet. Genom onlinespel finns äventyr och gemenskap alltid tillgängligt. Och vilken förälder vill inte unna sina barn att vara med kompisar och ha kul? Frågan är bara var gränsen går för en sund relation till skärmen. Föräldraskap och gränssättning är inga lätta grejer, åtminstone inte för mig.

Att sätta gränser för barnens skärmande, i synnerhet äldsta sonens Fortnitespelande, skapar massor av känslor i mig. Jag pendlar mellan olika roller och perspektiv på mig själv: den förstående pappan, den auktoritära pappan och den usla pappan.

Den förstående pappan kan tillåta spelande och hoppas att gränssättningen löser sig av sig själv. Han ser hur sonen har kul och tänker att det är en viktig insikt för sonen att han blir bättre på det han ägnar tid åt. Den auktoritära pappan visar ofta sitt missnöje när spelandet går över gränsen och vill begränsa skärmtiden och emellanåt ta bort den helt och hållet. Den usla pappan är egentligen en inre kritiker som dömer ut de två andra papporna och allt velande. Den usla pappan hackar på den förstående pappan som mesig och beskyller den auktoritära pappan för att förstöra relationen till sonen.

Det finns massor av omtanke bakom samtliga perspektiv. Omtanke och en önskan att det upptäcks fler sätt att ha kul och känna gemenskap på än att spela Fortnite (eller det onlinespel som för stunden gäller).

Jag är rädd för den usla pappans kritik, rädd för att jag genom att inte sätta tydliga gränser därmed inte lär mina barn hur mångfacetterat livet kan vara. Att jag begränsar genom att inte sätta gränser.

Jag är rädd för den usla pappans kritik, rädd för att jag genom att sätta gränser därmed skulle förstöra relationen till min son.

Osäkerheten tär på mig. Varför talar vi inte mer om detta? Är jag ensam om det här? Skäms vi för att vi ”misslyckats” som föräldrar? Skäms vi för att vi har barn som spelar för mycket? Skammen landar i mig i vart fall. Jag skäms och tänker att jag är en dålig förälder och vill bryta det genom att prata om det. Det här ämnet behöver ventileras.

Det finns inga rätt och fel i denna fråga, men tystnad är ingen bra metod för att komma framåt. Vi behöver prata mer än någonsin om föräldraskapets utmaningar. Jag vet att jag inte är en usel pappa. Jag är till och med en bra pappa. En bra pappa som känner sig osäker i sitt föräldraskap.

Hur är det för dig?

Foto: Euwen

 

 

Jag måste skriva något!

Sårbarhet

Det var nästan två månader sedan jag skrev ett inlägg. Jag har tänkt så många gånger att jag ska skriva ett nytt. Jag har påbörjat flera och sedan har det stannat vid utkast. Nu bara måste jag skriva något!

Varför? Jag tycker om den enkla frågan som alltför sällan ställs.

Varför?

Varför måste jag skriva något i bloggen?

[…]

[…]

[…]

[…]

[…]

Ja, varför måste jag skriva något? Jag testar med att avsluta följande mening: Jag måste skriva något i bloggen för annars…

… är jag rädd att följarna ska sluta läsa det jag skriver.

… är jag rädd att Sårbarhetsdepartementet ska tyna bort.

… är jag rädd att det jag gör och gjort för Sårbarhetsdepartementet ska vara bortkastat.

Jag testar också att omformulera och avsluta meningen så här: Jag vill skriva något i bloggen för…

… jag tycker om att skriva och dela med mig av mina tankar.

… jag tycker att det jag skriver är viktigt och vill förmedla det.

… att fler ska hitta in till bloggen.

Det blir väldigt annorlunda när ordet måste byts mot vill. Jag märker att jag styrs mycket av vad andra ska tycka. Att utkast läggs åt sidan för att de inte skulle vara tillräckligt bra. Jag kan också tydligt se att jag upplever ett krav att skriva ofta. Som om det skulle vara viktigare än innehållet. Som att skrivuppehåll skulle vara något negativt.

Känns skönt att öppet ha reflekterat kring detta mitt måste. Jag känner nu att det är ok att jag skriver oregelbundet. Jag känner också att det inte behöver vara perfekt. Jag får också kontakt med en längtan inom mig att hitta någon att samarbeta med på Sårbarhetsdepartementet. Bara det i sig är toppen att bli påmind om! Kanske blir du som läser nyfiken på vad det skulle innebära?

Har du själv några måsten i livet? Hur förhåller du dig till dem?

Foto: Aron

Bortom ekorrhjulet

Bortom ekorrhjulet. Ja, så heter podden där jag var med i fredags. Jag tycker om samtal. Även om det i detta fall handlade om en inspelning så kändes det precis som ett vanligt samtal kring viktiga ämnen. Jag blev påmind om hur viktigt det är att vi delar våra personliga berättelser med varandra. Finns så mycket att lära av att lyssna både på andra och sig själv. Under en knapp timme pratade vi om tiden med bonus på banken, lärdomarna från Polstjärnatiden, uppstarten med Sårbarhetsdepartementet och cancerbeskedet i somras. Kommentera gärna!

Lyssna på podden!

Reflektioner

Sårbarhet

Imorgon eftermiddag har det gått fyra veckor sedan jag upptäckte att något inte stod rätt till. Igår besökte jag sjukhuskyrkan för ett samtal. Behövde backa bandet och gå igenom allt igen. Det har gått så snabbt!

På något sätt är jag både oförändrad och fullständigt förändrad. Jag inser intellektuellt att jag behöver integrera det jag varit med om. Det är svårt, men jag tror faktiskt att det är just vad jag håller på med.

Har haft noll tålamod med allt. Varje gång jag kissar (typ 50 gånger om dagen) hoppas jag att kisset ska se normalt ut. Just nu, precis nu, är det så (hurra!) men jag behöver ha förståelse för att det kan gå upp och ned. Det kan ta tid innan såret är helt läkt. Det är bara så jobbigt när jag blir påmind om den gång då jag upptäckte att något var fel.

Det är svårt att vara i det svåra. Jag vill både träffa människor och inte träffa någon alls. Jag vill göra saker och göra ingenting. Jag blir rädd för apatiska inslag i mig samtidigt som de behöver erkännas. Jag förstår ju att det jag varit med om behöver bearbetas. Jag behöver kärlek men orkar inte ge tillbaka just nu.

Jag säger till mig själv: Det är ok att det är här så här Kalle. Det är normalt. Låt det vara som det är. Skriv gärna om det, låt andra veta om du tycker det känns rätt.

Foto: Thomas Charters

PS. Sprid gärna ordet om min blogg, det skulle jag uppskatta. För mig är det ett sätt att bli sedd i det jag varit med om och det kanske kan hjälpa andra i sårbara situationer. Tveka inte att höra av er på olika sätt. Jag kanske inte alltid svarar, men det betyder mycket för mig.

Få framtida inlägg automatiskt

Fyll i din e-postadress nedan så får du automatiskt framtida inlägg mejlade till dig!

Tillbaka till flocken

Sårbarhet

Tack till alla er som suttit i min mentala hejarklack sedan förra inlägget!

Jag har läst att människan är ett flockdjur. Jag har på djupet fått uppleva det nu. Känt rädslan att halka efter flocken och lämnas åt mitt öde. En rädsla som å ena sidan gränsat mot uppgivenhet, å andra sidan mot en mycket stark överlevnadsinstinkt. Jag vill leva, jag vill tillbaka in i flocken. Jag vill ut från sjukhuset och tillbaka in i det som alla tar för givet. Vardagen.

Jag inser att de här insikterna inte kommer genom att läsa sig till dem, inte genom att höra om andras upplevelser. Men om jag kan förmedla något så vill jag att du påminner dig själv om att hedra livet. Att inte ens ta ”småsaker” för givet  som att kunna kissa, bajsa, andas. Hedra även det faktum att du är just DU. Du behövs med alla dina egenskaper.

Idag ska jag fira. Jag har visserligen fått reda på att min urinblåsetumör var malign men av den snällaste formen. Det är osannolikt att den sprider sig. Den är helt borttagen, men har tendens att dyka upp igen. Jag kommer därför kontrolleras regelbundet (och blivit lovad lugnande medel nästa gång de kör upp en kamera genom urinröret, ja det är precis så obehagligt som du kan tänka dig. Gånger tio!).

Om två veckors sjukskrivning är jag tillbaka till flocken, närmare bestämt 12 september. Då har det gått en dryg månad sedan jag upptäckte blod i kisset den 8 augusti.

Tack till er i min mentala hejarklack. Tack till alla jag mött i vården. Jag har känt mig ensam många gånger men tack vare er är jag nu där jag är.

Hurra för livet!

Foto: Vladimir Vujeva

När livet stannar upp

Sårbarhet

Jag har levt i 15 734 dagar. Frågan är om jag inte lärt mig mer om livet de senaste 17 dagarna. Rädslan. Den existentiella ensamheten. Kärleken. Jag vill leva. Och det tänker jag göra. Trots den tumör som upptäcktes i mig för 10 dagar sedan.

Orangebrunt gräs
Allt började på idylliska Ämtö i Gryts skärgård. Sista semesterveckan. Vädret var fortfarande varmt och skönt. Gräset sönderbränt och orangebrunt efter sommarens hetta. Det var därför det slog mig, mitt under en drill i friska luften bakom stugan, att jag inte såg mitt kiss. Oron var igång. Hade jag druckit så dåligt? Nästa gång jag kissade tog jag med ett glas. Det där var inte resultatet av att ha druckit för lite. Kisset var som nyponsoppa. Oron tilltog. Det fanns inte någon möjlighet att uppsöka någon vårdcentral där vi befann oss ute i mellanskärgården så det blev att härda ut 1,5 dag tills vi skulle passera min hemstad Söderköping. Slutet av skärgårdsvistelsen var fortsatt fin, men det var helt omöjligt att inte tänka på det som hänt. Hade jag fått diabetes? Eller var det något värre? Eller inte något farligt alls? Tänkte på alla andra gånger jag oroat mig för något som sedan visat sig vara…ingenting. Men det här var annorlunda. Jag kände det på mig.

Bestämde mig för att dricka kopiöst i önsketron att det handlade om vätskebrist. Långsamt gick kisset över till att vara klarare, men det fanns ändå en rosa ton i det. Så fort jag drog ned på drickandet övergick det till mörkare som förut. Och rödare. Oron tilltog.

Konstaterandet
Väl inne på fastlandet efter 1,5 dags konstant ältande besökte jag lättakuten i Söderköping. Jag hade blod i kisset, det stod helt klart. Läkaren gick igenom möjliga orsaker varav en var C. En bland alla möjliga men givetvis hängde den sig kvar när jag långsamt traskade hemåt till föräldrarnas lägenhet. När jag väl kom in sprack min fasad och oron forsade ur mig. Jag kunde inte hålla tillbaka längre.

Tillbaka i Stockholm ville jag bara ha svar så fort som möjligt. Kunde omöjligen tänka på annat. Ytterligare ett toalettbesök gjorde det enkelt. Nu var det inte längre blod i kisset. Det var snarare tvärtom. 1177 sa åt mig att åka in till akuten på direkten. Texterna nedan är skrivna i de stunder av väntan som följde.

C som i cancer?
Jag sitter i Väntrum C på Akuten. C som i cancer? Så jobbigt att vänta i ovisshet. Oron tar mig ut på allehanda skräckstrapatser. Alla andra som sitter här och väntar har synliga skador. Brutna ben och armar. Vad har jag? Rött kiss. Inget jag direkt sitter och pratar om med de andra här i väntrummet. Inte som motorcrosskillen som skadat foten. Nästan lite coolt även om en tå eventuellt behövde amputeras. Men jag då? Här sitter jag och vill bara få besked vad det egentligen handlar om. Kanske gått fyra timmar nu. Den medtagna boken är utläst, matsäcken uppäten. Nu vill jag bara ha besked. Den här C-oron har ju spökat förut i mitt liv, men då genom diffusa symptom. Nu står det klart att något inte är som det ska. För man kissar inte rött om allt är som det ska.

Det tog en hel natt, totalt 15 timmar, innan jag fick ett besked. Alla värden var bra, men teorin läkaren hade var att han inte hade någon teori. Alla orsaker behövde uteslutas, närmare bestämt C behövde uteslutas. Jag skulle bli kallad igen i veckan som följde.

En ny form av oro
Jag satt med frukosten framför mig på måndagsmorgonen när telefonen ringde. Jag hade fått en tid 15.20. Så skönt att få en tid så snabbt. Och samtidigt ytterligare en slags oro dök upp. Kallades jag så snabbt av någon särskild anledning? Åh, alla dessa former av oro som hopar sig.

Nu sitter jag i väntrummet på Plan -1, röntgen. Hann knappt sätta mig ned förrän jag kallades in. Betalade en hundring för besöket och rullades in i en maskin som säkert kostar hundra miljoner. Där låg jag och matades med kontrastvätska och åkte in och ut medan maskinen surrade. Många tankar snurrade runt. Tänkte bland annat på sköterskan som tog emot mig vid första besöket. Vad hennes fina bemötande betydde mycket! Och kände tacksamhet över hjälpen jag nu får.

Nu återstår en ny väntan. En slags minihållplats på den livshållplats jag just nu befinner mig på. Jag vill vidare.

Dagen efter kom nästa kallelse. Urologen. Dags för snorren att undersökas. En dubbel känsla. Dels bra att de undersöker allt, dels oro för att det ska göra ont. Jag behöver vara stark nu. Fast jag känner mig svag. Det kommer att gå bra.

Upptäckten
Nu sitter jag här. Hiss B, plan 7. Och väntar på min tur. Jag ska berätta om min oro, det ska jag göra.

Jag gjorde det. Berättade om min oro. Tänkte på att det skulle göra ont. Därför blev jag lite tagen när doktorn på ett fint men sakligt sett sa:
-Du har en tumör.

Det har inte ens gått en vecka sedan jag upptäckte att kisset var konstigt. Nu väntar jag på operation och ytterligare besked. Min målbild är tydlig: bra resultat från röntgen som jag väntar på och en snar operation av det som upptäcktes idag. Jag har fått en knack på axeln med budskapet att jag är dödlig. Det ger mig än mer livslust. Jag är inte klar än. Jag har mycket kvar att ge.

Det är lite som att mitt liv stannat upp medan allt runtomkring rullar på. Jag berättade för kollegorna igår. Kändes skönt. Vill inte gå runt och säga ”Det är bra” när de vanliga frågorna ställs om ”Hur är läget”.

Tacksamhet
Har fått operationstid nu. På tisdag är det dags. Har inte ens gått två veckor sedan allt startade. Så tacksam för hur snabbt allt hanterats. Så tacksam för blodet i kisset, det är ju trots allt tack vare det som tumören upptäckts.

Nu ska jag strax in på operation. Kalle med K som blev Kalle med C. De senaste två veckorna har varit omtumlande. Nu vill jag bli Kalle med K igen – det är min målbild. Jag är 182cm lång och 75 kg tung. Min motståndare är 12 millimeter, stor som en ärta. Tänk att något så litet kan få livet att stanna upp, känna sig hotat.

Operationen gick bra. Det blev en lång väntan innan jag fick somna in och sedan plötsligt vakna upp. Märkligt det här med att sövas, det är som om tiden bara tas bort, som om den inte ens funnits. På grund av att operationen blev senarelagd fick jag inte träffa läkaren efter operationen, det skulle bli dagen efter istället. Ännu en väntan.

Längtan
Jag ligger på mitt rum. Rum 13, sängplats 1. Rum 13, innebär det otur? Inte kunnat göra så mycket. Vill inte prata med de övriga tre som ligger här. Spelat lite mobilspel, slagit ihjäl tid. Väntar på Malin, hon som opererade mig igår.

Åh jag längtar efter att få komma ut. Längtar efter frisk luft. Längtar efter att få röra mig fritt. Längtar efter att klara mig själv. Här ligger jag i min sjuksäng med ont i magen, ryggen och med kateter. Hade klarat mig ifrån kateter vid operationen men på kvällen kunde jag inte längre kissa och det blev nödvändigt att sätta in. Ugh! Snoppen är en mans känsligaste område. Med kateter blev det för mig minst tio gånger värre.

Nästa gång jag simmar ska jag njuta extra mycket av vattnet som svalkar ansiktet. Nästa gång jag äter ett blåbär ska jag njuta extra mycket av smaken. Åh, det finns så mycket fantastiskt i livet i det lilla. Saker man blir varse först när man gör en rejäl grundstötning. Jag ska hylla livet i varje andetag framöver!

Malin meddelade att operationen gått bra. Lite komplicerat placerad var den lilla tumören, men allt var borttaget nu. Var jag Kalle med K igen alltså? Hon skulle återkomma om 2-3 veckor när analysen var klar. Ännu en väntan.

Spänning
Blev utskriven dagen efter operationen. Sjuktaxi. Stapplade ut från den och in i huset. En enda delmålbild just då. Bli av med katetern på fredag morgon som planerat och kunna kissa normalt igen därefter. Låste mig något oerhört vid denna målbild. Ville så gärna kunna kissa normalt igen att det var det enda jag tänkte på. Sov dåligt, gick som en 100-åring och byggde upp en spänning i kroppen som var enorm. Oavsett om jag låg eller satt så var det ingen vila för kroppen.

Klockan 08.15 fredag morgon var det dags. En enda sak i huvudet. På väg till vårdcentralen inträffade något kul som nog var bra för mig. Mötte grannen som jobbar som sjuksköterska. Hon hade blivit uppskriven på att ta hand om mig! Men sagt att vi var grannar och lämnat över till en kollega. Haha! Det hade varit något det. Ingreppet gjorde ont men gick bra. Gick hem igen stapplandes som värsta cowboyen. En enda sak i huvudet – kunna kissa normalt. Drack vatten, te, kaffe i mängder. Kom inget kiss. Oron steg. Sedan kunde jag inte hitta vår kattunge och för en stund skingrades tankarna. Plötsligt var jag kissnödig.

Där satt jag på toaletten som om det vore på Wembley inför fullsatt publik. Det enda som förväntades var kiss. Det gick! Jaaaaaa! Stående ovationer. En stund senare kissomgång nummer två, sedan tre och hade säkert kissat tio gånger innan lunch. Jaaa! Segerrusig.

Monumental trötthet
La mig ned på sängen efter lunch. Den trötthet som infann sig har jag aldrig varit med om. Värktabletter som jag fått efter operationen hade jag knappt märkt någon effekt av. Men nu var det som allt det narkotikaklassade klubbade mig och gjorde kroppen tyngre än jag någonsin upplevt. Herregud vad tung jag var. En monumental trötthet! Och så skönt! Jag sjönk genom sängen, genom huset. Spänningen började släppa i kroppen!

Nu återstår en relativt lång period av väntan innan jag får det slutliga beskedet. Ska försöka våga vara positiv nu.

Foto: Matthaeus

Från värme till kyla

Sårbarhet

Det här inlägget handlar inte om sommarklimatet och en önskan om kyla utan om föräldraskap och sårbarhet. Känner du igen dig?

Något som blir alltmer tydligt för mig är sambandet mellan sårbarhet och närhet/gemenskap/kontakt. Hur sårbart det är att inte få vara kvar i en stund av närhet. I det läget har vi människor en mängd olika strategier för att komma undan smärtan. Jag ska berätta om en situation för att ta oss lite närmare den sårbarhet jag upplevde. Det skaver i mig att berätta om det och jag märker hur det dyker upp idéer att läsare ska tänka ”Det trodde jag inte om Kalle”, ”Va, han som säger sig kunna så mycket om känslor?”. Nu blåser jag bort de tankarna och visar mig som den människa jag är.

Det hade varit en mysig dag med barnen. Hade dragit iväg på cykel, plockat hallon och badat på ett ställe vi inte besökt förut. Kändes bara så mysigt och härligt att vara den där pappan som både lär barnen att plocka bär och dessutom är lekfull och svingar sig ut i lianen ut i badvattnet. Dagen fortsätter i skönt tempo och vi gör utflykt till den närliggande småstaden. Jag och min fru får en egen stund och kan njuta av lite bokläsning medan vi ser barnen köra trampbåt tillsammans. Livet är gott!

I efterhand kan jag konstatera att vändningen kommer så snabbt, men sett i backspegeln finns det ändå några olika faser. Det börjar med att jag blir lite småirriterad när barnen tar upp sina mobiler då vi ska ta en kort promenad innan vi ska äta glass som utlovat. Sedan inser vi att affären håller på att stänga och det blir min fru som offrar sig och går och handlar. Kvar blir jag och barnen. När ena barnet tar upp sin mobil igen och börjar chatta känner jag ilskan bubbla upp i mig. Vill samtidigt inte förstöra stunden utan biter ihop och blir tyst. Till slut kan jag inte hålla inne besvikelsen utan uttrycker den surt. Typ: Här ska vi ha det mysigt tillsammans och du tar upp mobilen och börjar chatta. Blir dock ingen större förändring. Känns mest som det mysiga försvann. Sedan tystnad från min sida. Riktigt sur inombords. Sitter tyst i bilen på vägen hem fastän jag berättat för min fru som också tar upp ett samtal om det i bilen. Men jag är kvar i min tystnad.

När besvikelsen runnit av mig känns det som jag förstört det fina vi trots allt hade haft. Försöker ta upp det men mitt barn vill inte prata om det. Respekterar det, men känslan att jag förstört kontakten hänger sig kvar. Jag fick i alla fall fram att jag vill ha kontakt, att det betyder mycket för mig att vi är tillsammans, och att det var därför jag reagerade som jag gjorde.

Nu när det gått några dagar kunde jag först känna att det kanske inte är något att skriva om, men det finns ett lärande i det åtminstone för mig. Jag får inte vara rädd att uttrycka det jag känner. Även om det inte landar så är det bättre att jag uttrycker mig än att vara tyst. Det viktiga är att jag är medveten och tar in det jag känner. Relationen till mina barn är viktig och då är det naturligt att det uppstår sårbara situationer. Jag läste i en av Marta Cullberg Westons böcker att föräldraskapet är som att kastas ut i den djupa delen av simbassängen utan att ens ha fått träna på de simtag som föräldraskapet innehåller. Och det är rackarns svårt att inte bli besviken när närheten till barnen avbryts. Jag behöver uppenbarligen träna mer på att hantera det.

Foto: Luke Pamer

Ikväll får engelska kvinnor stryk

Sårbarhet

För många är VM i Ryssland en höjdpunkt, men det talas för lite om det ökade våldet i nära relationer i samband med fotbollsmatcherna.

Forskning i England har visat att våld i nära relationer ökar med 38% i samband med att England spelar match och förlorar vilket flera tidningar rapporterat om. Tyvärr ökar våldet även när det engelska landslaget vinner eller spelar oavgjort, men då med 26%. Sannolikt finns det liknande samband även i Sverige och andra länder.

Forskningsrapporten lyfter fram alkoholkonsumtion som en av orsakerna bakom våldet. Även bristande känsloreglering lyfts fram. Det är märkligt att se det närmast symbiosliknande förhållandet mellan öl och fotboll. Oavsett om en sitter hemma eller tittar på matchen på plats så förefaller det givet att en ska dricka öl. Åtminstone om en är man. Varför?

Ska vi kunna åstadkomma en förändring behöver mansrollen förändras. Män i allmänhet behöver lära sig att förstå och hantera sina känslor. För att inte tala om män som tittar på fotboll och samtidigt svingar en bägare. Bara för att fotbollsidolerna vinner en match har män inte rätt att bete sig hur som helst gentemot sina närstående. Och när idolerna förlorar behöver det finnas andra sätt för de fotbollstittande männen att hantera besvikelsen än att spöa upp sina partners.

Män behöver hjälp att hantera sina känslor. Och alla vore betjänta av att alkoholkonsumtionen minskade i samband med matcher. Det finns de som skulle förlora på det – alla som på något sätt säljer alkohol, men vi skulle ha vinnare i form av de kvinnor och barn som är både offer och vittnen till männens våld.

Det gör ont att känna till att kvinnor kommer få stryk ikväll. Oavsett hur det går för England.

Foto: Daniel Garcia

Slumpsemestern

Sårbarhet

Slumpsemestern* är över för denna gång. Vi skulle aldrig ha kommit till några av de platser vi hamnade på. Nu återgår livet till det normala, lite mer förutsägbara.

-Pappa, är vi fortfarande i Sverige? sa 5,5-åringen när vi närmades oss Fellingsbro efter att han själv sagt höger vid en korsning en stund innan. Vi kom inte utomlands på vår första slumpsemester, men vi kom till platser vi aldrig tidigare varit på.

Det känns både skönt och lite tråkigt att komma hem. Skönt för hemma vet jag vad som finns, där finns en grundläggande trygghet. Tråkigt för att det har varit spännande att se sådant vi normalt inte ser i en rytm vi sällan har.

Slumpen tog oss till trakter i Närke och Västmanland. Det är områden vi rört och rör oss igenom lite då och då i och med min frus koppling till Örebro. Ändå var samtliga stopp orörd terräng för oss förutom just Örebro.

Det är tydligt att vi ofta rör oss från A till B på det mest effektiva sättet. Målet är att komma fram. En slumpsemester har inte det målet. Kommer fram gör man ju någon gång men man vet inte hur och inte riktigt när.

Slumpsemestern tog oss första kvällen till sjön Usken en bit från Nora. Den kvällen, den tältplatsen, den solnedgången över sjön mitt fram näsan på oss – den tar jag med mig för resten av livet. Barnen ville bo på riktig camping, jag ville tacka ja till erbjudandet vi fått att sova hos kompisen Wille. Jobbigt att säga nej för mig men tänk vilken plats det nejet och slumpen ledde till! Det är något jag tar med mig. Att nej kan vara ett steg framåt.

Att leva ett liv helt på slumpen skulle jag inte vilja. Inte heller att leva helt på rutin, helt förutsägbart. Jag har en rebell i mig som påminner om behovet av frihet. Det bästa är en blandning av både och. Då påminns jag om att slumpen kan man föra in lite då och då i livet. Genom att ta en ny väg till jobbet, genom att slumpa fram väg till mataffären. Det är enkla sätt att väcka utforskaren vi alla har inom oss och som behöver matas lite då och då.

Det är mänskligt att vilja välja det trygga och invanda. Slumpsemestern är ett sätt att få perspektiv på de mönster vi lever efter. Kanske är vi nöjda med det vi har. Kanske vill vi upptäcka nytt. Det oupptäckta är inte längre bort än några tärningskast.

*För er som inte följde via Facebook så handlade det om en minisemester där tärning och olika former av slumpinslag bestämde vår riktning. I måndags kväll föll tärningen så att vår utresa från Stockholm blev E18 riktning Västerås. Tärningen bestämde även att vi skulle åka i 1,5 timme innan nästa slumpmoment inträffade. Så höll vi på fram till idag. Bilden visar det sista vägskälet innan det var raka vägen hem. Och vi ville hem så det blev vänster.