Nästa psyket

Imorgon ska jag in på psyket igen. Jag har sedan augusti åkt in och ut på tre olika slutna avdelningar. Nästan 320 timmar totalt. Tiden där har lärt mig mycket om livet och mänskliga beteenden.

Jag vet inte om min erfarenhet hade blivit så mycket annorlunda som patient, men nu har jag varit där som skötare, en del av min praktik på resan att bli gestaltterapeut. Inför min första arbetsdag hade jag inga förkunskaper om psykiatrin, enbart förutfattade meningar att intagna skulle bestå av ”konstiga” människor. Ja, psykfall som det brukar heta med vardagsspråk.

För mig har tiden inom psykiatrin vidgat min förståelse för mänskliga beteenden. Istället för att se människor som psykfall/galna/dårar kan vi VÄLJA att nyfiket studera hur en människa beter sig när livet är kaotiskt. När individen inte får det stöd den behöver från omgivningen. I det läget finns nämligen inga rätt och fel. Däremot har den direkta omgivningen och samhället en betydligt lägre grad av acceptans för mänskligt kaosbeteende. Resultatet blir att slutenpsykiatrin är en form av uppsamlingsplats för människor med så pass avvikande beteenden att de inte får vara med i den vanliga samhällsgemenskapen. De låses in helt enkelt. En del frivilligt, andra med tvång.

En människa i kaos behöver en sak: säkerhet. I praktiken innebär det att min primära roll som skötare, som jag ser det, är att ge omsorg och bara finnas till för patienten. Det är ett tungt arbete och om patienten länge levt i kaos kan arbetet kräva stort tålamod. Det kan handla om åratal av specifikt omsorgsarbete dygnet runt.

Det knepiga med de svåra fallen är att det oftast inte finnas något tryggt liv att återvända till vid eventuell utskrivning. Blotta tanken på utskrivning sätter kroppen i beredskapsläge för kaos. Kroniskt sjuka handlar för mig om människor i kronisk beredskap för kaos.

Jag önskar att fler blir nyfikna på att förstå perifera mänskliga beteenden. Att de är uttryck för något annan än galenskap. Eller annorlunda uttryckt: Galenskap är ett språk. Som att en intagen med sitt beteende säger: ”Det jag varit med om är så inåthelvete sjukt att det enda logiska för att åtminstone jag ska förstå är att jag beter mig inåthelvete sjukt”. Ungefär så.

Om det inte finns något stöd att få från omgivningen blir det naturliga att individen själv skapar en förändring som gör tillvaron meningsfull. Hur den förändringen ser ut finns det mycket att lära av. Då träder ett dolt språk fram bakom självskadebeteenden, självmordsförsök, vanföreställningar, missbruk etc etc.

Snäva normer pressar ut människor från kartan och de kan endast inkluderas om de kategoriseras som psykiskt sjuka. Det är vad som är galet på riktigt.

Foto: Annica Mari

1 kommentar

  1. Vilka erfarenheter du måste fått med dig. Så sant och viktigt det du skriver. Vad fruktansvärt det måste vara att skrivas ut till ingenting, vara utlämnad till någon man inte kan lita på -sig själv .

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.