Får en människa älska vem som helst? Del två.

Fallet Federley väcker en principiellt viktig fråga. Jag har valt att dela upp mitt försök till svar och det här är del två som handlar om sexualbrott. Läs del ett om du inte redan gjort det.  

Kan de som begått sexualbrott mot barn och avtjänat sitt straff räkna med att någonsin bli älskade igen (om de en gång varit det)? Lås in dem och släng bort nyckeln tänker nog många. Så har jag också resonerat vilket mest visar min okunskap på området. Om det är något som skapar återfall är det nog snarare omvärldens hat och fördömande.

Det är lätt att tro att sexualbrottslingar ofta återfaller. Kriminalvårdens egen statistik visar att det är precis tvärtom. Faktum är att sexualbrottslingar och rattfyllerister kraftigt sticker ut jämfört med annan brottslighet. Endast en av tio återfaller i brottslighet inom tre år efter frigivning och bland sexualbrottslingar är det endast en av femtio som återfaller till samma huvudbrott (alltså sexualbrott). För mig kom den statistiken som en överraskning och fick mig att söka vidare kring frågor om rehabilitering av sexualbrottslingar.

Ett namn som dyker upp är Börje Svensson som troligtvis är Sveriges främsta expert inom detta ämne som mycket få vill prata om. Hans inställning har stärkt min övertygelse att vi inte bara kan straffa bort mänskliga beteenden. Även om det för vissa bär emot tror jag att vägen framåt är att hjälpa förövare att göra andra livsval snarare än att begränsa deras liv till ett hörn där deras enda identitet är den kriminella stämpel de fått. Tyvärr är det ytterst få som ens vill närma sig ämnet, än mindre närma sig förövarna.

Börje intervjuades i tidningen Fokus för några år sedan och beskrev bland sitt möte med en sexualförbrytare på högsäkerhetsanstalten i Norrtälje. Hatet Börje kände var så starkt att han inte förstod hur han skulle kunna behandla den mannen rättvist om han träffade honom. Så möttes de och han kände sådan nedstämdhet och sorg. ”Där står en ung människa som ser ut som vem som helst och har förstört sitt liv, offrets liv, offrets familjs liv, sin egen familjs liv. Det är så himla sorgligt. De känslorna gjorde det möjligt att börja samtala med honom.”

Som Börje skriver i sin egen blogg är social dödförklaring ingen bra metod för att skapa förändring. ”Det totala fördömandet från omgivningen driver dessa personer ut i tystnadens och hemlighetsmakeriets mörker. Att från den positionen söka hjälp till förändring är ett längre steg än om man liksom alkoholisten eller narkomanen kan prata med andra om sina problem utan att bli totalt fördömd.”

I en broschyr till pjäsen Män kan inte våldtas skriver Börje: ”Många av de som är dömda har ingen erfarenhet av behandling och de har heller aldrig tänkt att något sådant skulle kunna hjälpa. De har istället utvecklat andra självtröstande beteenden som inte fungerat särskilt bra. Det kan vara missbruk. Inte sällan missbruk i kombination med kränkande handlingar mot andra; vuxna eller barn.

Jag läste i en forskningsrapport om livet efter fängelset: Den funktion som samhället kan fylla […] är att komplettera när individen eller dennes nätverk inte räcker till. Tycker den lydelsen fångar något mycket viktigt. Det finns individer som behöver hjälp. Om vi inte inser det och sätter in de resurser som behövs, då kan vi inte stå med förvåning och förskräckelse när vissa individer begår brott som vi själva tycker är obegripliga och avskyvärda. Alla kriminella handlingar måste ses mot bakgrund av det fält inom vilket brotten har begåtts.

Ytterligare en bra sak som beskrevs i forskningsrapporten handlade om möjligheten att ta sig ur kriminalitet. “En förutsättning är att man ser en väg framför sig att gå OCH att den tycks möjlig att realisera.” För de som begått de grövsta brotten på skalan lär det inte vara många som ser något alternativ än att stå i samhällets skamvrå resten av livet. Är inte ett brott försonat när straffet är avtjänat? Är det så vi vill ha det?

Det är enkelt att straffa hårt. Vill vi ha det som i USA där det till och med finns ett offentligt register med dömda sexualbrottslingar med deras foto, namn och adress? Nej!, säger jag. I det samhälle jag vill ha förstås mänskliga handlingar i sitt sammanhang. Jag tycker att kriminella handlingar säger mer om situationen än om de invidider som begår brotten.

En dömd sexualbrottsling får räkna med att aldrig bli förlåten för sina handlingar, men att låsa in och slänga bort nyckeln är inte någon väg framåt om vi vill förebygga denna sorts brott.

Foto: Jamie Street

2 kommentarer

  1. Så klokt skrivet. Tack Kalle!
    Jag tror ingen är hopplös att hjälpa.
    Gemenskap är motsatsen till isolering och tar bort skamtankar.
    Tack att du sprider din klokhet. 🙏

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Translate »