Att skriva för att betrakta, inte bära

Vi människor är levande kroppar. Vi rör oss i en omvärld som ger oss en nästintill oändlig mängd intryck. Information landar i oss, lagras i våra levande kroppar. Gör intryck. För att livets resa inte ska bli för tung behöver intrycken komma till uttryck. På så vis gör vi avtryck i världen.

Intryck.

Uttryck.

Avtryck.

Det jag gör just nu, skriver, det är för mig ett sätt att betrakta, inte bära. Att skriva för att betrakta, inte behöva bära alla intryck.

Konst, i alla dess former, kan ses som ett slags mänskligt förråd vi behöver för att kunna leva. Som möjliggör ett luftigt och expanderande liv när det är som allra bäst och att uthärda, överhuvudtaget andas, när det är som allra värst.

I konsten visar vi oss också som de vi verkligen är i kontaktögonblicket med omvärlden. Nakna. Sårbara. Med möjlighet till mottagande. Med risk för avvisande. Konsten är det unika, mänskliga, personliga och existentiella uttrycket.

Foto: Steven Houston

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Translate »