Även om jag numera ser mig som rätt kunnig vad gäller sårbarhet så slås jag ändå av hur lätt jag trillar dit och fastnar i gamla mönster. Så sent som igår var jag orkeslös, trött – nästan apatisk. Och jag vet rent kognitivt vad det betyder för mig:
Om du upplever känslor av apati, be om hjälp!
Ändå är det som om jag inte förmår trycka på larmknappen när jag trampat ned i ett dylikt hål. Den första delen av vändningen kom igår när min fru frågade hur det var med mig. Jag fick möjlighet att sätta ord på det som inte kändes som mig själv. Idag kom andra delen av vändningen när jag fick till ett möte med mina arbetsgivare och kunde tala ut.
Det som sedan händer är nästan som ett mirakelpiller. Livslusten kom tillbaka, energin och kreativiteten likaså. Och det är alltså mindre än 24 timmar sedan jag överväldigades av känslor av ensamhet och uppgivenhet. Egentligen har knappt något förändrats sedan igår. På samma gång allt.
Jag påminner mig om ett av Sårbarhetsdepartementets uttryck:”Att leva är att göra sig själv sårbar”. Det är lätt att säga men inte alltid lätt att omvandla till handling. En sak är dock säker – det funkar och sårbarhet leder till kontakt med livet.
Foto: Ozark Drones on Unsplash
Dela inlägg
Svara
Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.
Så sant!
Tack 🙏
Tack Hannah! Tidigare tänkte jag linjärt att det krävdes lika mycket tid att ta sig ur en svacka som tiden det tagit att hamna där. Men livet funkar inte så. Inte åt något håll. En liten grej kan få det att vända. Det känns väldigt hoppfullt!