94 procent av alla intagna på Sveriges anstalter är MÄN (Kriminalvården 2016)
80 procent av alla misstänkta för misshandel är MÄN (BRÅ 2016)
97 procent av alla misstänkta för sexualbrott är MÄN (BRÅ 2016)
70 procent av alla självmord begås av MÄN (Mind 2014)
Av siffrorna att döma är män i mycket stor utsträckning benägna att ta till våld i olika former, gentemot andra och sig själva. Det finns både något djupt tragiskt över denna statistik, men också något jag nyfiket vill utforska. Varför ser det ut så här?
Att procentandelarna är höga går inte att komma ifrån, men när jag undersöker antalet påverkas bilden. Totalt sitter drygt 4 200 personer intagna på anstalt, det var knappt 40 000 misstänkta för misshandel 2016, knappt 3 000 misstänktes 2016 för våldtäkt specifikt och drygt 1 500 människor begick självmord under 2014. I förhållande till den totala mängden män som finns i Sverige är det här mycket små andelar. MEN, de påverkar en stor del av befolkningen, såväl män som kvinnor. Och de påverkar BILDEN av mannen.
Det finns forskning* som visar att pojkar lättare tar till fysiskt våld medan flickor kan uppvisa det som kallas relationsaggressivitet, att de talar illa om andra eller utesluter vissa ur sin gemenskap. Men det förklarar ändå inte varför pojkar/män beter sig som de gör.
Länge handlade diskussionen om arv eller miljö, numera är det snarare både och. Jag vill själv lägga tonvikten på miljön. Det är generna som laddar vapnet, men miljön och omständigheter som avfyrar det. I mitt arbete på Polstjärna talade vi om vikten av tidiga insatser. Numera skulle jag vilja tala om ännu tidigare insatser, redan från befruktningsögonblicket. Ett barn ska ju inte bara överleva tiden inne i magen och sedan tiden utanför magen fram tills dess att hen är vuxen. Det ofödda och födda barnet behöver väldigt mycket mer än så för att fungera som en självständig individ.
Jag tror att den lilla klick av pojkar och män som utmärker sig våldsmässigt är det extrema resultatet av en oförmåga att hantera sina känslor. En oförmåga som gäller alla män enligt min mening. Vi påverkas dessutom av en mansnorm som leder till mycket elände. Den har säkert spelat en roll i tidiga människokulturer, men i dagens samhälle behöver den synliggöras och förändras. Sättet att göra det tror jag är att medvetet börja arbeta med mäns relation till känslor.
Varför är det exempelvis så många som inte minns att de någonsin sett en man gråta offentligt? Jag tänker på Barbro Hörbergs visa Gamla älskade barn: ”Vilken dag mister en människa barnets rätt till trygghet och tröst och förlåt? Vilken dag betraktas man plötsligt som vuxen och stor och får själv ta hand om sin gråt?” Alla verkar rörande överens om att det är okej för män att gråta offentligt, men knappt någon har sett det i verkligheten.
Så här skrev min vän William om mäns gråt: ”Gråt har en viktig funktion som signalerar ett stort behov av närhet/tröst/förtrolighet. När män inte skickar den signalen går de också miste om just närhet, tröst och förståelse. Kvar blir ensamheten, även om man har en mängd vänner så har de ingen möjlighet att se behovet av hjälp när det är som störst.” Jag tänker att få av oss är tränade i att stå ut med ensamhetskänslor. Istället använder vi alla möjliga strategier för att vara NÅGON. Även sådana strategier som går ut över oss själva och andra.
Vi behöver prata mer om känslor. Särskilt vi män.
* Hill et al. 2002 och Rhee och Waldman 2006
PS. Tack till William, Oskar och alla andra som kommit med värdefulla kommentarer på mina inlägg på sociala medier om mäns gråt.
Foto: Malva Bergvall
Dela inlägg