Senast jag publicerade ett inlägg var 28 oktober. Flera gånger har jag tänkt att jag ”måste” skriva något nytt. Jag känner igen den sortens tanke där jag pressar in något av pliktkänsla och gör avkall på det som verkligen betyder något för mig. Känner du igen dig?
En känsla som finns bakom det beteendet är utan tvekan rädsla. Rädsla för att göra dig som följare av bloggen besviken. Jag är stolt över att inte ha styrts av impulsen att skriva bara för sakens skull. Istället har jag lyckats vara kvar i den för mig obekväma sitsen där jag inte hela tiden presterar. Det finns så mycket lärande i att vara kvar, särskilt när känslan är ”obekväm” vilket jag skrivit om tidigare.
En sak jag kunnat ägna mig åt den senaste månaden är #Metoo. Det finns en sådan styrka i den förändringens vind som sveper fram över Sverige, i bransch för bransch. Vi män gör bäst i att vara tysta och lyssna på de berättelser som fortsätter att komma fram. De är många och behöver få ett erkännande.
Igår genomförde Sårbarhetsdepartementet sitt första av totalt fem samtal för män. Jag är fortfarande tagen av den kontakt och tillit vi så snabbt lyckades etablera. Det fanns uppenbarligen en törst efter gemenskap! Det var en magisk stämning som lockade fram sårbarhet och en iver att dela mer med de övriga. Jag var inte ensam om att uppleva dubbla känslor – en glädje i att få uppleva stark gemenskap och en sorg över att inte ha vågat ta detta sårbara steg tidigare i livet. Det som kvinnor vittnar om i Metoo ska inte bagatelliseras eller skämtas bort. Det är mycket allvarliga händelser som lyfts fram. Metoo skapar samtidigt möjlighet för män att reflektera över sig själva och vilka män som de vill vara framöver. Tack till alla modiga kvinnor som träder fram. Jag vill aktivt vara med och bidra till en ny mansnorm! Och jag ser väldigt mycket fram emot samtal två nästa vecka.
Dela inlägg