Livet innehåller ofattbart mycket. För en stund sedan låg jag naken inför tre kvinnor och pratade om väder och vind. Tillsammans tittade vi även på en skärm där sökandet pågick efter en eventuellt ny tumör. Bilden som förmedlades såg lika öde ut som ett månlandskap. Känner enorm tacksamhet! Tacksam inför läkaren Malin och hennes team, tacksam inför svensk sjukvård, tacksam inför livet. Nedan följer mina reflektioner från dagen. Kommentera gärna hur de landar i dig!
Tankar före undersökningen:
Rent medicinskt lär det knappast vara någon skillnad mellan mig NU och om en stund efter undersökningen. Men rent psykologiskt, mentalt finns ett väldigt tydligt FÖRE och EFTER.
Och anspänningen och oron. I den det digitala tänkandet som följer. Antingen blir det ett bra besked. Eller ett dåligt.
Kroppen minns. Spända skinkor. Spänt ryggslut. Efter operationen för ett drygt år sedan fick jag kateter. Kändes förnedrande. Som om jag var en gammal gubbe. Varenda rörelse gav smärtimpulser. I liggande läge blev lösningen att hålla uppe bäckenet. Byggde upp en kraftig spänning i det muskelområdet. Det minns kroppen nu.
Hur jag än går dit, ensam eller i sällskap, är jag ensam inför beskedet. Det är mig och ingen annan det handlar om.
I väntrummet nu. Väntar på att få Stesolid, 5 milligram. Knark. En sorts Benzo med gatans språk. Lugnar kroppen. Känns skönt att få den fysiska hjälpen att slappna av. Två gånger per år är jag knarkare. Förstår bättre nu hur det måste vara för andra. När man själv inte orkar eller kan ge sig själv det stöd som behövs för att lugna kroppen. Läkemedel borde inte få ordineras utan regelbunden medmänsklig kontakt och uppföljning. Så lätt att annars fastna i det som enbart är ett substitut för det egentliga behovet: lugn och ro.
Fått min Stesolid. Verkar inom 15-30 minuter.
Undersökningen:
Dåsig. In i undersökningsrummet. Av med byxorna och kalsongerna. Får bedövning. En gel som sprutas in i urinröret. Inte skönt men uthärdligt. Väntar på Malin som opererade mig och som ska undersöka mig idag. Pratar om väder och vind med byxorna nere. Lite udda situation och på något sätt lite kul.
Malin kommer in med en AT-läkare. Där ligger jag med snoppen framme och tre kvinnor som förbereder ingreppet. Får frågan om jag vill följa med på skärmen. Har sagt nej tidigare gånger. Säger ja idag. Känner mig modig. Får se min urinblåsa från insidan. Känner fysiskt av kameran och slangen emellanåt när Malin undersöker blåsan. Ser ärren efter operationen och provtagning. Liknar grunda kratrar med stjärnformade mönster. En märklig känsla det där! Jag och de tre kvinnorna tittar liksom på film inifrån min urinblåsa. Sedan avslutas det med vägen ut, kollar in prostatan, får se området där sädesceller kommer ut i urinröret. Som en inre naturfilm. Bara Attenboroughs röst som saknas.
Efter undersökningen:
ALLT såg bra ut. Aaaaaah, kroppen slappnar av, kanske gör den det redan tack vare Stesoliden, nu även mentalt! Nästa kontroll först om ett år. Ett år till ännu ett viktigt vägskäl. Tänk vad bra att min kropp så tydligt visade för ett år sedan att något var fel (blod i urinen). Tack vare det upptäcktes tumören i tid. Jag påminner mig om alla viktiga signaler som kroppen sänder och som det är lätt att ignorera. Underbara kropp!
Jag påminner även mig själv om att det är just de sårbara stunderna, de svåra situationerna i livet, som också kan vara de mest lärorika och utvecklande. Första steget är att erkänna det, att uttrycka det inför sig själv eller andra. Att jag skriver om mina upplevelser är utvecklande för mig. Om det även skulle vara betydelsefullt för någon annan, är det en enorm bonus för mig. Jag vill gärna bidra till att andra upptäcker och utforskar sin egen sårbarhet.
Foto: Svyatoslav Romanov
Dela inlägg