Idag meddelade vår statsminister att restriktionerna ska hävas. Tidningarna rapporterar om människor som känner glädje och lättnad över att få röra sig fritt igen. Låt oss stanna upp de sista dagarna innan det blir 9 februari 2022. Låt oss reflektera över den återhållsamma tiden vi nu levt i under en lång tid.
Vad är det vi behövt hålla tillbaka? Vad vill ut? Vad är det vi värdesätter i livet egentligen?
EGENTLIGEN!
Tiden bakom oss må ha varit jävlig och människor som betytt något för oss har ryckts bort. Men det finns samtidigt ett lärande i all smärta, i att ha fått besöka motsatsen till de liv vi vill leva. Det finns guldkorn i efterkontakten med de upplevelser vi haft.
För att få med oss den visdomen behöver vi stanna upp. Inte bara kasta oss in i 9 februari 2022 som om allt kommer vara som det en gång var före pandemin.
Låt oss också prata om våra drömmar. Vad vi längtar efter. Inte vad vi är rädda för. Då kan vi mötas oavsett våra olikheter. Och drömma stort. Tack vare våra olikheter.
Jag satt nyss på tunnelbanan. Jag stirrade in i min mobil liksom ALLA andra. Inte en enda blick utbyttes. Det var dött men med liv i var och en. Lika dödlevande som i väntsalarna jag suttit i efter att ha fått vaccinsprutor ett-två-tre.
Nu går vi in i en slags sista väntan. 9 februari öppnar sig möjligheter till ett liv utan restriktioner. De flesta tänker då på Folkhälsomyndighetens rekommendationer som vi fått rätta oss efter. Men om vi överför det till en allmänmänsklig betydelse – vilka restriktioner har du levt med i ditt liv? Vad skulle hända om du släppte lite på dem?
Släpp nu inte alla på en gång.
Släpp dem varsamt.
Tillåt livet att levas så som det var tänkt en gång från början.
Innerligt.
Foto: Fusion Medical Animation
Dela inlägg