Svårigheten att skjuta upp

Det går inte, det är bara att bita ihop och köra på som det var tänkt. Den tanken tror jag är väldigt vanlig i vårt moderna samhälle. Coronaviruset stökar till de tankebanorna. Det är inte längre enbart oss själva vi kör över.

Igår kväll skulle jag ha startat en ny manskurs. Trots rådande omständigheter hade jag fått ihop en mer än tillräckligt stor grupp. Så sent som i förrgår kväll skickade jag mejl om praktikaliteter och vikten av att alla verkligen kände sig friska. Som jag såg fram emot att komma igång med något som jag ser som en del av en viktig samhällsutveckling!

Och vad hände? Vaknade upp och kände mig sur i halsen och lite allmänt snuvig. Vilken ironi! Just där och då är det intressant att se vad jag märkte i mig. Det var inte så svårt att sjukanmäla mig till jobbet. Får för mig att förklaringen bottnar både i att jag vet att det finns andra som kan ersätta mig (även om jag vill vara oersättlig) och det faktum att jag inte ska gå inte gå till jobbet om jag känner minsta lilla symptom.

Men manskursen, att skjuta upp starten, det kändes mycket knepigare. Vad skulle de andra tro om mig? Skulle de hoppa av kursen? Det som stökade till det verkar alltså vara den upplevda bilden av mig själv hos andra.

I dagsläget med Corona verkar det vara svårigheten att skjuta upp som är själva faran. Som att det jag gör är viktigare än…andras liv? Som att det jag gör är viktigare än…mig själv?

De svårigheter vi ställs inför nu är viktiga att inte vifta bort. Se dem som skräddarsydda för vårt samhälle, som något som pekar i en annan riktning än den vi egentligen vill tillbaka till.

Målet nu kan inte vara att göra det vi vill. Det är att göra det vi behöver.

Och kan det rentav vara så att vissa saker ska vi inte bara skjuta upp? Vi ska inte ens genomföra dem.

Foto: Harshal Desai