En riksdagsman och före detta minister anklagas för att ha tafsat på fyra riksdagskvinnor. Låt oss stanna kvar ett tag i det som han anklagas för att ha gjort.
Det känns som att hoppa in i ett varigt sår att skriva om det som han anklagas för, kanske extra mycket för att det är internationella kvinnodagen. Jag borde hylla kvinnor, inte skriva om ett solkigt mansbeteende, dessutom inte innan domen har fallit.
Jag gör det ändå. Vill verkligen inte bli sedd som en del av något eventuellt drev, jag skriver för att förstå. Likt ett barn som upprepat frågar Varför?
Varför tafsar en man på en annan person? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Vi ställer den frågan alltför sällan trots att den är så barnsligt enkel och bra!
Varför?
Varför skulle jag göra det? Av ren kåthet? I tron att den andra skulle uppskatta det? För att jag inte vet bättre? För att jag tror att jag har rätt till det? Det finns ju liksom inte miljontals potentiella förklaringar. Det är ju inte för att fråga hur vädret kommer bli imorgon eller om personen kan låna ut en tandpetare.
Jag gjorde något som kan beskrivas som tafsande när jag gick på högstadiedisco i slutet av 80-talet. Som de flesta killar på det discot gick jag varv efter varv mellan kiosk och dansgolv i hopp om att någon skulle bjuda upp mig. Då hände det i trängseln att jag klämde på någons rumpa. Någon jag tyckte var snygg. Ingen alkohol jag kan skylla på. Ingenting att skylla på! Bara ren och skär okunskap hur man närmar sig någon annan.
Det anmärkningsvärda är att ingen reagerade. Varför fick jag inte käftsmäll? Eller en utskällning åtminstone? För att förstå det måste vi tänka på att normen inte gav den möjligheten. Så illa var det ställt. Det är något jag tycker Lena Andersson missar i sin ledare i Dagens Nyheter.
Idag är det internationella kvinnodagen 8 mars 2019. Åtminstone två av de händelser som riksdagsmannen anklagas för inträffade efter metoo. Varför slog kvinnorna honom inte bara på käften? Eller skällde ut honom – ”Vad fan håller du på med?” Det verkar inte vara så mycket bättre nu än på 80-talet.
Riksdagsmannen behöver nog inte få mycket mer straff än det han troligtvis upplever just nu. Allt annat än enorm skam vore märkligt.
Jag skulle vilja höra riksdagsmannen förklara varför han gjorde det och även höra riksdagskvinnorna förklara varför de inte i sekunden efteråt visade att det inte var ok. Jag hoppas de gjorde det. I samtligas svar finns hur som helst massor av lärande om normen som råder idag. Ska vi lära oss något behöver vi våga vara kvar i det jobbiga.
Foto: Annica Mari
Dela inlägg