”Jag är inte det som hänt mig, jag är det jag väljer att vara.” Den här typen av citat både irriterar mig och fastnar. Jag vill verkligen leva ett liv i samma riktning som min inre kompass. Där såväl mina känslor, min vilja som mitt förnuft drar åt samma håll.
Men det går inte i alla lägen. Och det ska nog inte vara möjligt. Jag gör emellanåt val som jag vet, både medvetet och omedvetet, är fel. Som leder till svårigheter för mig och nya utmanande situationer. Men det förefaller vara som författaren Tommy Hellsten skriver att de svårigheter vi upplever är skräddarsydda för oss. Jag tycker om det perspektivet. Låt mig ge ett exempel.
Jag tycker om att engagera mig. Det finns med mig från både mamma och pappa. Att bry sig om andra. Men flera gånger varje år upplever jag att det blir för mycket. Då gör jag det jag åtagit mig av plikt och inte lust. Min inre kritiker får kraft och piskar på: ”Du borde inte ta på dig så mycket. Du borde tänka mer på din familj och dig själv. Du borde lära dig att säga nej!”
Tolkar jag dessa svårigheter utan någon större medvetenhet blir slutresultatet lätt att ”jag är dålig på att säga nej, jag är dålig på att stå upp för mig själv”. Den typen av inre dialog leder till att jag tappar energi.
Ser jag istället dessa upplevelser av för många åtaganden som skräddarsydda svårigheter blir resultatet ett annat. Då växer en tacksamhet fram. Då framstår svårigheterna som möjligheter för mig att träna på att säga nej. Möjligheter som skräddaren återkommer med trots att jag gång på gång tar på mig för mycket. För dessa svårigheter är skräddarsydda för mig och ingen annan.
Vem är skräddaren? Det är en del av mig själv. Min egen livskraft som hjälper mig att föra mig till den jag vill vara.
Finns det något tema som återkommer i ditt liv som skulle kunna vara en skräddarsydd svårighet? Vill du dela det med mig?
Foto: Joakim Berndes
Dela inlägg
Svara
Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.
Tack, för ett intressant inlägg. Det där med att säga nej, ja den känner jag igen. Och också hur jag kan hacka på mig, som om det inte redan vore nog med att jag tagit på mig för mycket. Jag har provocerats enormt av uttryck som det du beskriver.
Förr läste jag den ena boken efter den andra för att finna ett inre lugn, men icke. Jag läste egentligen mer för att ”vara duktig”, tog inte till mig. Nyss läste jag en bok av Marta Cullberg Weston ”Självkänsla på djupet” och hon skrev mot slutet:
”Självhjälpslitteraturen har till syvende och sist rätt i att det handlar om att kunna älska sig själv, men det är inte så enkelt att nå dit som dessa böcker brukar beskriva i sina mallar. När man vågat göra den inre resa, där man mött sina olika inre barn och har kunnat trösta dem, kan man återerövra en glädje över sig själv. Det känns ofta som att man hittar hem.”
Jag gör den resan. Jag håller på att hitta hem till mig själv. Och jag övar mig tacksamt varje dag på mina skräddarsydda svårigheter. Och ibland kickar mina överlevnadssystem in och jag faller. Jag faller dock inte lika djupt och inte lika länge. För mig handlar det om att jag varit skambunden, jag har haft en skam förknippad till mig själv, mina känslor och behov och den jag är.
Jo, jag har mina skräddarsydda svårigheter… Här är ett försök att sätta ord på en av dem. Jag tränar mig varje dag på att vara tillräcklig så som jag är. Både hemma och på jobbet. Om jag dippar lite, har en dålig dag, presterar sämre – då kommer tankar på att jag inte duger, inte klarar av, är misslyckad och patetisk. Känslan som följer är oro, ångest. Efter fyra år av individuell terapi och gruppterapi så lever jag mitt liv mer än överlever. Jag tillåter mig ha dåliga dagar, dippa, prestera sämre, uttrycka mig inte fullt så bra, gränssätta, uttrycka mina behov…utan att skamattacken dundrar fram inuti. Jag har funnit att år av terapi givit mig en tryggare inre grund, en förmåga att ge mitt inre, oroliga barn tröst. Jag är ok och jag får vara med, paradoxalt nog än mer, när jag vågar visa min sårbarhet, mina sämre dagar, min oro. Och det svåraste och finaste av allt – jag vågar be om stöd. Jag klarar inte allt i livet ensam. Ibland behöver jag bli tröstad, bli lite hållen, inte bära allt ansvar ensam. Och igen paradoxalt nog – möten med människor djupnar, när jag inte alltid är starkast. Jag vågar också möta andra människor där de är, utan att få prestationsångest. Det räcker att bara finnas där. Jag räcker till.
Det var svårt att sätta ord på det här. Jag gillar ditt uttryck ”Skräddarsydda svårigheter”. Det ger en känsla av att livet ger mig de gupp jag behöver för att utvecklas.
Tack Mela för det du skriver. För mig är du ett levande bevis för vilken livskraft det finns i sårbarheten. Jag suger i mig ”…livet ger mig de gupp jag behöver för att utvecklas.” Ja, precis så verkar det vara. Det kan vara så oerhört svårt att ta till sig, men också enormt förlösande när medveten om det växer fram.
För mig har skam, skuld och ilska varit svåra känslor, känslor jag helst undvikit. Långsamt, långsamt börjar jag kunna se dem som delar av mig själv som bär på viktiga budskap om MINA behov. De hjälper mig att definiera mig, att sätta upp gränser. Det jag nu tränar mig i handlar mycket om att våga vara kvar i dessa känslor för att få fram vad de egentligen vill förmedla. Så jobbigt, men ack så viktigt!
Hej igen!
Jag vill dela följande vinterprat här. Tomas mjuka sårbarhet öppnar kanaler in till min egen. Han talar mycket om ljuset och också om mörkret, om myrstegen som leder vidare, om hur den som hittar sin plats inte tar någon annans och hur det ger vibrationer och ringar på vatten. Så vackert vinterprat. Precis det här som min terapeut visar mig, det beskriver Tomas här.
/Mela
Jag vet inte om min delning av länk funkar, men om inte så leta upp Tomas Sjödin på vinterns sommarpratare i P1.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/826203?programid=2071
Visst är han inspirerande? Min fru tipsade om hans olika sommar- och vinterprat. Han skulle kunna vara fullständigt knäckt av allt han varit med om, men istället är det som om han fått en oerhörd skärpa i sitt sätt att prata om livet. Det går att lyssna om och om igen på programmen. Skulle gärna träffa honom i riktiga livet.