I grunden är vi alla ensamma. Hur landar det uttrycket i dig? Jag är rädd för att bli ensam. Så var det sagt. Jag njuter samtidigt av att vara ensam när det är jag själv som valt det.
Jag vet att jag inte är ensam om denna rädsla för att hamna vid sidan om, att inte räknas. Det verkar vara någon allmänmänsklig mekanism som för oss mot gemenskap. Ett slags skydd men också en känslovägvisare in till behovet av gemenskap som är så stort att även en människofientlig gemenskap är bättre än ingen alls. Om vi tar in rädslan i vårt medvetande kan den leda till djup kontakt, om vi försöker bli av med den försvinner kontakten både med oss själva och andra. Och gör sig påmind som ett skavsår som inte vill läka.
Känslan rädsla är lurig eftersom den har så många ansikten. Alltifrån skräckslagenhet i uppgivna toner till total yttre självsäkerhet med förakt i rösten. Den förra är uppenbar, den senare gör allt för att inte visa vad som ligger dolt bakom. Mellan dessa extrema former av rädslouttryck finns en mängd olika varianter som pekar mot samma grundläggande behov, gemenskap.
När jag förstod det här blev det smärtsamt uppenbart för mig hur dubbelbestraffande det kan vara att utesluta personer som har ett beteende som påverkar en grupp negativt. Och jag kan också minnas och känna igen en egen självskadestrategi där jag väljer att stå utanför fastän jag vill vara med men inte vågar uttrycka det.
Jag kan förstå att det bär emot, särskilt för de som fått uppleva andras rädslas värsta verbala eller fysiska uttryck, men jag är övertygad om att vägen framåt är att bjuda in till gemenskap för att möta ensamhetens eko. Eller att åtminstone påminna sig att en persons beteende kan vara raka motsatsen till det allmänmänskliga behov som ligger bakom.
Vad tänker du nu efter att ha läst det här? Bidra gärna med dina tankar.
Foto: Joakim Berndes
Dela inlägg
Svara
Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.
Jag brukar inte ange biologiska argument eftersom vi först och främst är kulturvarelser. Men i denna fråga gör jag ett undantag. Vi människor som ras hade helt enkelt inte överlevt genom historiens gång utan gemenskap eftersom vi har behövt samarbeta för att klara oss. Så. Vi är helt enkwlt vajrade på det sättet.
Tack Gunilla för att du är med och bidrar genom din kommentar. Jag tycker det är ett väldigt spännande område du tar upp. Biologi och kultur. Arv och och miljö. Jag håller med om att vi först och främst är kulturvarelser. Kulturen är som rörelserna hos en drejare medan lerklumpen är det biologiska. Jag tror kulturen påverkar och kan förändra det biologiska över tid. Av den anledningen känner jag väldigt mycket framtidstro, alltså för att vi har mer möjlighet än vi kanske tror att förändra.
Tack för fint inlägg Kalle. Jag gillar speciellt din öppenhet kring din egen känsla om detta begrepp. Jag gillar ärlighet men många låtsas inte om sin osäkerhet eller sina rädslor. Visst är det lite lustigt när man tänker på det. Man är liksom rädd för att visa andra att man är rädd 🙂
Det var något något annat som fångade min uppmärksamhet och det var att du skrev att rädslan kan baseras ur vårt behov av gemenskap. Jag tänker att vi är minst lika beroende av ensamhet. Det som ställer till det för oss är inte att vi är ensamma, utan att vi känner oss ensamma. Det är en stor skillnad och känslan av ensamhet har inget att göra med hur många sociala sammanhang man vistas i. Det är kanske enklare att känna ensamhet om man upplever att ens sociala sfär är för liten. Fast å andra sidan är det många som känner stor ensamhet trots att de tillhör många sociala sfärer.
Sedan kan det vara hjälpsamt att ställa sig frågan ”vem eller vad i mig är det som känner ensamhet eller rädsla?” Om vi upptäcker hur djupt känslan går kan vi också finna att det finns något annat där.
Med värme,
Patrik
Tack Patrik för att du bidrar. Jag blir varm i hela kroppen av den kontakt som öppnas upp. Det är ett så viktigt ämne och samtidigt något som, precis som du skriver, finns en stor rädsla kring. Paradox! Jag håller med om att det är stor skillnad mellan ensamhet och känslan av ensamhet. Speciellt sårbart kan det vara om man är i ett sammanhang och ändå känner sig ensam.
Jag har börjat forska lite i min egen rädsla vilket är både läskigt och samtidigt otroligt spännande. Som att spela piano (vilket jag inte kan) och till en början enbart ha några tangenter i mitten och sedan upptäcka att om jag vågar spela de mörkare tonerna till vänster så framträder även de ljusa tonerna till höger.
Mitt favoritämne;)
Jag skiljer på att vara själv (solo) och att uppleva mig ensam (ej uppfatta gemenskap vare sig jag är solo eller bland andra).
Är också rädd för att inte ha gemenskap – när jag behöver. Hänger ihop för mig med att bli sedd och tagen på allvar, accepterad och uppfatta att det har betydelse att jag är med. Den gemenskapen känner jag inte alltid när jag skulle önska. Vilket gör det sårbart att öppna upp. Risk att inte bli mottagen på det sätt jag önskar.
Men det hjälper mig också med integriteten, att välja sammanhang med omsorg också om mig själv.
Lite tankar….
Kram Linda
Tack Linda för att du bidrar med dina tankar. Det öppnar upp för kontakt för mig och får mig att känna mig betydelsefull med det jag bidragit med. Jag gillar det du skriver om att välja sammanhang med omsorg om dig själv. Det ska jag påminna mig själv om för det är något jag inte riktigt är/varit medveten om. Känns så ”rätt” men också svårt och sårbart.
Snubblade på detta citat idag av en ”slump”. Känns som det passar väl in på kommentarsdialogen.
”Ensamheten kommer inte från att man inte har andra människor omkring sig. Den kommer från att inte kunna kommunicera och uttrycka det som är viktigt för en själv.”
(Carl Ljung)
Kanske det var Carl Gustav Jung som citatet kommer ifrån, psykologen som samarbetade med Sigmund Freud några år i början av 1900-talet men som sedan gick sin egen väg och gav sig i kast med ämnesområden som inte så många ”moderna” forskare och vetenskapspersoner törs ge sig i kast med… med risk för att bli uteslutna ur… ja, just det: den vetenskapliga gemenskapen? 🙂
Tack Mikael för att du är med och bidrar. Tänk vad viktigt att C-G Ljung (det är hans citat) vågade gå sin egen väg. Det är för mig en påminnelse om att hörsamma mina egna signaler. Att våga riskera att bli utesluten/övergiven av en gemenskap för att kunna utforska ämnen som är viktiga för mig och helt säkert hitta nya gemenskaper eller fördjupa och utveckla befintliga.